Jag har nog världens dåligaste självförtroende, jag har insett nu hur mycket mitt förflutna har påverkat

mig till den jag är idag. Jag har slutat tro på mig själv helt, vågar knappt hoppas på något och drömma

för direkt jag gör det händer något dåligt. När det händer något dåligt då blir mitt liv ett rent kaos och

då går jag runt och slår på mig själv hela tiden. Men när jag väl är glad, när det känns som om allting

är på sin plats DÅ stannar jag upp och säger till mig själv att jag inte förtjänar att vara glad. Jag vågar

inte tillåta mig själv att vara glad, jag har inte vart glad på riktigt över jag vet inte hur många år och

dom få gångerna jag känner mig glad och avslappnad blir jag rädd för då känner jag, men ska det vara

så här det ska kännas? Jag klarar knappt av att leta jobb, när jag väl har ett då blir jag den där osäkra

lilla flickan som bara vill springa iväg och som tror att ingen ska tycka om mig. Det har vart så många

motgångar att man känner sig rent utav sagt förstörd inombords, jag tycker inte om mig själv för fem

öre för allting som hänt i mitt liv har gjort mig trasig. Jag vill bara hitta hem, hitta mitt lugn och börja

leva för just nu känns det som ingen varken hör och ser mig, det är som att jag går runt och är osynlig.

Jag önskar att det fanns någon i mitt liv som ser hur jag mår, som finns vid min sida men det gör det

inte för alla bara ser mig som den där glada och starka tjejen som klarar vad som helst. Men just nu

känner jag mig bara tom, ensam och skör när det gäller allting, livet verkar tycka om att jävlas ...