Igår hade jag en sån där dag då allting bara kändes jobbigt men jag lyckades ta mig igenom den dagen också

och hur jag orkar är en väldigt bra fråga för det är inget jag vet själv för mina krafter är slut för länge länge

sen men någonting får mig tydligen att fortsätta. Den här dagen har vart lättare men samtidigt tuff också på

många olika plan. Jag känner mig som ett känslosamt nervvrak från och till, ungefär var tredje dag är jobbig

och dom andra två mår jag helt okej. Vill inte känna som jag gör,tänka som ja gör & undra som jag gör hela

tiden för det gör mig helt slut. Idag på gymmet kände jag mig jätte obekväm med mig själv,kände hur allting

kröp inne i huden på mig till en stor panik. Två gånger under passet kommer två olika killar fram till mig och

säger: du gör fel, så där gör man inte, så här gör man. Dom ville inget mer än att vara snälla, visa mig så jag

inte gör illa mig, dom menar inget illa jag vet. Jag mådde redan tillräckligt dåligt där innan så måste dom här

självklart komma fram och säga till mig hur man gör. Mina tankar i huvudet började fara fram & tillbaka, hur

jag kände inombords vad killarna "egentligen tycker" Du klarar ingenting, haha där ser du, du gör aldrig något

rätt, YOU SUCK! Det var dom tankarna som flög i mitt huvud, jag tycker inte om mig själv för det känns som

om jag alltid gör fel vad jag än gör. Jag läste här under dagen på en gammal tjejkompis blogg att hon är med

barn, dom förlovade sig för ett år sen och har snart vart tillsammans i tre år. Det gör något förskräckligt ont

i hela mig när jag läser om hur alla mina vänner är sambo, förlovade, har eller är med barn när det aldrig ens

händer mig någonting. Jag har bara haft seriösa långa förhållanden men alla bara lämnar mig & då MÅSTE det

ju vara mig det är fel på, jag som gör någonting riktigt fel? Alla säger till mig, du har inte gjort någonting för

du är världens bästa tjej, du har bara träffat helt fel killar. Men jag,det måste, det kan inte,vi som förtjänar

det bästa får aldrig det vi förtjänar, varför är det alltid så? Ni hör hur mina tankegångar går,inte konstigt att

kroppen säger ifrån. Men hur ska jag kunna vara lugn när precis ALLT i livet går emot mig HELA TIDEN,skulle

vara riktigt skönt med lugn och ro i både kroppen och livet men det kommer aldrig hända,det vet jag nu . =´/