Här kommer man hem från Turkiet , sprudlande glad med ny energi att leva livet men det vände

lika fort och jag känner mig lika liten som en prick på himlen. Jag såg fram emot att komma hem

och njuta av sommaren med mina vänner. Jag har snart vart hemma i två veckor, ingen har ens

sagt hej, hur har du haft det, vill du ses, vad jag saknat dig under veckan. Det har vart knäppt

tyst från allihopa, jag känner mig värdelös i allas ögon och som om man inte ens finns längre för

dom, när ingen säger något gör nästan mer ont. Något annat som tynger mig är att allihopa har

hittat kärleken och är lyckliga,nästan alla mina vänner är förlovade,har barn och är sambos men

händer något av det mig? nej .. Jag blir 25 i år, söker jobb efter jobb men får ingenting, jag bor

fortfarande hemma,har aldrig haft en bra kille som behandlat mig bra och snart är tiden ute om

mitt bidrag från försäkringskassan. Det är skämigt, pinsamt och allt som har med dom orden att

göra. Jag är en bra tjej, har aldrig gjort någon annan illa, har aldrig druckit, aldrig rökt utan jag

har vart en ordentlig, försnäll,bra person som alltid haft oturen med sig vart jag än går och vad

jag än gör,hur mycket jag än kämpar och hur mycket motgångar jag än får gå igenom så är det

aldrig min tur till någonting. Jag har ont i hjärtat varje dag,jag tänker,undrar och funderar varje

dag på dom här grejerna att hjärtat slår så fort att det känns som om jag får en hjärtattack ...

Är jag i en 25-års kris eller är det meningen att mitt liv ska vara och se ut så här ? Livet är inte

roligt att leva längre samtidigt som jag är tacksam för att jag får leva,det är förvirrande och det

är ingen som förstår hur jag mår inombords även fast jag berättar. Jag känner mig otroligt vilsen,

tom, ensam, rädd och liten i den här världen. Den där kraften är borta igen,jag ser ingen framtid.