Den här ilskan jag känner hela tiden tar över mitt humör,jag har blivit så känslig att jag gråter till det

lilla minsta varje dag. Jag är arg på världen,jag är arg på livet,arg för att det aldrig vänder och att allt

är orättvisst. När jag var på gymmet igår tog jag ut mig så mycket , jag ville skrika ut min ilska och bli

av med den. I övermorgon är det Midsommar, som vanligt får jag sitta hemma själv och de känns skit

tufft, jag har inte haft en ända bra midsommar sen jag var liten. Mamma & hennes man vill vara själva

själva , mina vänner ska vara med sina pojkvänner, eller deras andra vänner eller sin egen familj & jag

har ingen. Nej fy vad deppiga inlägg jag gör men måste skriva av mig annars går jag sönder och kanske

är det någon som läser det här och känner likadant fast det känns som om jag är ensam om det här just

nu för alla runt omkring mig är så lyckliiga och kära. Självklart är jag glad för deras skull men ja känner

mig bara totalt misslyckad & osynlig. Imorse försökte jag prata med mamma för tuusende gången iigen

om midsommar men hon bara ryter åt mig och säger att jag är larvig. Ingen förstår hur jag mår och det

är ingen som ser det på mig heller,jag har försökt prata med så många men nu orkar jag inte mera,nu är

det bra & jag drar mig tillbaka. Jag har ingen som helst levnadsglädje kvar,livet verkar inte vända heller