Det har vart en lång helg, en lång och ensam helg. Allting gick så bra, allting kändes så bra

men nu är man tillbaka på ruta ett igen. Jag fick vara glad dom sista två veckorna i juli sen

vände det lika fort. Alla verkar tröttna fort på att vara med mig, i helgen satt man och fick

se på både facebook och instagram hur alla är med några och gör roliga saker, här hemma

sitter jag helt själv, nej jag tycker inte ett dugg synd om mig själv för sånt är bara patetisk!

När man ser hur roligt alla har det då känner man sig osynlig , känns som om man inte ens

existerar, det känns inte ens bra att vakna upp på morgonen längre och behöva kämpa sig

igenom ännu en dag till ensam. Jag tycker inte om att vara den här negativa personen , jag

tycker inte om mig själv när jag mår så här men vart är alla när jag behöver dom,vad är de

jag gör så hemskt fel att ingen tänker på mig att jag kanske ockå vill ses och göra något? Nu

är livsglädjen och livslusten borta helt, jag vill inte vara kvar här längre. Det är inte direkt

så någon skulle märka det iallafall,ingen verkar iallafall tycka om mig så vad gör jag här ???

Paniken står och klampar mig över bröstet,det är svårt att andas,får jag en hjärtattack för

det hugger så i hjärtat,tar tårarna aldrig slut för dom bara forsar ner för kinderna vareviga

dag,hur länge till ska livet jävlas med mig innan jag faktiskt ramlar ihop,jag vill bara bort ..

Det finns ingen mening för mig här i livet,ingen ser mig ändå så det är lika bra att försvinna :´/