Att påminnas känns ibland som ett straff för att man misslyckades med något,att bli 

påmind om det av andra hela tiden som VET att jag mår dåligt över det är som att få

ännu en påminnelse hur inte dålig men otur man har det. Satt hemma i köket där jag

pratade med mamma, vi pratade om mina kusiner och när det kommer till kärleken.

Min äldsta kusin har vart tillsammans med sin tjej i tre år tror jag och nu ganska nyss

flyttat ihop, min näst yngsta kusin har det senaste halvåret träffat en ny tjej och dom

ska nu flytta ihop och min yngsta kusin har precis skaffat tjej. Båda mina systrar dom

har också pojkvänner. Då slänger mamma ur sig och säger, jadu Madde nu är det bara

du kvar,du är kvar till sist. Med ett leende svarade jag tillbaka som om jag inte brydde

mig och tog det med en klackspark men sen gick jag in på mitt rum och bara grät. Tack

för den liksom,var som en riktig käftsmäll och spark i magen. Det är inte kul att behöva

bli påmind var och varannan dag, det är inte kul att höra och hon om någon vet att det

där är ett känsligt ämne för mig. Har inte haft ont i magen på tre dagar, nu är den tebax

och i mitt huvud ser jag mamma framför mig hela tiden som säger nu är det bara du här

kvar med ett retsamt ansiktsuttryck och jag får inte ut det ur mitt huvud. Jag som redan

har en sån längtan, saknad efter att hitta den jag vill leva mitt liv med men har inget som

helst hopp kvar av rädsla och nu har det bara blivit ännu jobbigare. Det är knasigt hur en

eller flera killar rättare sagt som bränt mig att jag vågar inte ens titta på killar utan att bli

skakig,osäker på mig själv och vill bara fly därifrån. Dom har tagit det bästa ifrån mig,den

bästa känslan som finns KÄRLEK,för mig existerar den inte ens längre,jag vågar inte tro...

But it seems impossible,i can´t be in love anymore after my first big love and the

others idiots to boys who have burn me so hard that im scared of love and boys.