Imorgon är det en vecka kvar tills jag ska åka till Stockholm då min näst äldsta lillesyster tar

studenten och det var 6 år sen jag träffade henne sist. Vart rejält paff när hon ringde mig där

runt påsk och bjöd mig till hennes student. Tårarna kom på en gång, knäna nästan vek sig av

chock och glädje men för mig var det en lättnad. Det här samtalet har jag väntat på i mer än

sex år och nu kom det samtalet jag aldrig ens trodde jag skulle få. Är jätte exalterad att vara

en del av hennes största dag i hennes liv men det som känns riiktigt jobbigt är att min pappa

kommer vara där. Det är en självklarhet,det förstod och visste jag att han skulle komma men

det är inte förrän nu jag börjar må dåligt av det. Har inte pratat och träffat han på över sju år

nu,sa upp kontakten med han när jag var 18 och det ångrar jag inte. Det var inte över någon

larvig grej utan av en bra anledning men iallafall den där klumpen i magen och trycket över

bröstet kom idag. Jag kommer vara vuxen,det är Jennifers dag och inget ska få förstöra den

dagen och jag vet att pappa också kommer vara sitt bästa men fan vad jobbigt det här känns!

Jag känner min pappa rakt igenom,här ska jag umgås med han från tio på morgonen till åtta

på kvällen och han kommer betee sig som om ingenting någonsin har hänt mellan oss vilket

vi båda måste göra den här dagen. Men just det här spelet vi måste köra,fejkade leenden och

meningslösa konversationer det är inte jag men det är något jag måste göra helt enkelt, man

kommer vara ganska slut dagen efter. Försöker att inte tänka på nästa vecka,det kan faktiskt

bli kanon bra också nu när vi syskon vill lära känna varandra på nytt men det här med pappa

delen känns inte roligt överhuvudtaget. När jag ser han kommer jag inte kunna vara mig själv,

bli helt svettig i händerna och se dubbelt av nervositet eftersom jag hatar honom mest av allt

samtidigt som jag älskar honom,dubbla känslor där. Som jag sa till mamma, när han kommer

fråga mig hur jag mår och vad jag gör nu för tiden kommer jag och säga att jag mår super bra

och att mitt liv är toppen vilket det inte är men jag vill inte att han ska veta. I hela mitt liv har

jag fått höra,du kommer aldrig bli någonting från han så han ska inte få gotta sig med hur mitt

liv är just nu inte en chans. Vill bara gråta men det här kan jag bara inte rymma ifrån, jag gör

det här för Jennifers skull,för mina syskons skull,för min skull och våran chans att hitta tebax<3