Imorgon är det en vecka kvar tills jag ska åka till Stockholm då min näst äldsta lillesyster tar

studenten och det var 6 år sen jag träffade henne sist. Vart rejält paff när hon ringde mig där

runt påsk och bjöd mig till hennes student. Tårarna kom på en gång, knäna nästan vek sig av

chock och glädje men för mig var det en lättnad. Det här samtalet har jag väntat på i mer än

sex år och nu kom det samtalet jag aldrig ens trodde jag skulle få. Är jätte exalterad att vara

en del av hennes största dag i hennes liv men det som känns riiktigt jobbigt är att min pappa

kommer vara där. Det är en självklarhet,det förstod och visste jag att han skulle komma men

det är inte förrän nu jag börjar må dåligt av det. Har inte pratat och träffat han på över sju år

nu,sa upp kontakten med han när jag var 18 och det ångrar jag inte. Det var inte över någon

larvig grej utan av en bra anledning men iallafall den där klumpen i magen och trycket över

bröstet kom idag. Jag kommer vara vuxen,det är Jennifers dag och inget ska få förstöra den

dagen och jag vet att pappa också kommer vara sitt bästa men fan vad jobbigt det här känns!

Jag känner min pappa rakt igenom,här ska jag umgås med han från tio på morgonen till åtta

på kvällen och han kommer betee sig som om ingenting någonsin har hänt mellan oss vilket

vi båda måste göra den här dagen. Men just det här spelet vi måste köra,fejkade leenden och

meningslösa konversationer det är inte jag men det är något jag måste göra helt enkelt, man

kommer vara ganska slut dagen efter. Försöker att inte tänka på nästa vecka,det kan faktiskt

bli kanon bra också nu när vi syskon vill lära känna varandra på nytt men det här med pappa

delen känns inte roligt överhuvudtaget. När jag ser han kommer jag inte kunna vara mig själv,

bli helt svettig i händerna och se dubbelt av nervositet eftersom jag hatar honom mest av allt

samtidigt som jag älskar honom,dubbla känslor där. Som jag sa till mamma, när han kommer

fråga mig hur jag mår och vad jag gör nu för tiden kommer jag och säga att jag mår super bra

och att mitt liv är toppen vilket det inte är men jag vill inte att han ska veta. I hela mitt liv har

jag fått höra,du kommer aldrig bli någonting från han så han ska inte få gotta sig med hur mitt

liv är just nu inte en chans. Vill bara gråta men det här kan jag bara inte rymma ifrån, jag gör

det här för Jennifers skull,för mina syskons skull,för min skull och våran chans att hitta tebax<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag älskar julen. Allt som har med julen att göra. Julmusik, julfilmer,  julpyssla, julpynta här hemma, stämningen av julmys❤. Det här är första året första gången i mitt liv som julkänslan inte är där vilket beror på många olika faktore...

Sista månaden på det här året,vilket år det varit. Det kan ni nog  alla hålla med om. När man tänker tillbaka till den här dagen fast förra året kunde man aldrig föreställa sig vad vi hade att vänta på men lika bra var väl det. Mina förhoppning...

Kan man komma över ett trauma som man varit med om sen ung ålder? Det är en fråga jag ställer till mig själv varje dag,ibland flera gånger och blir samma svar varje gång - jag vet inte. Det kanske handlar om hur du är som människa,hur du hanter...

Varför glömmer vi alltid hur bra man har det? Särskilt vi som bor i sverige. Det är hemskt hur andra länder är fattiga,där det ständigt är krig,alla dom här flyktinglägren. Dom är många. Många länder som skulle byta mot vårt liv in a heartbeat....

Jag har väl en slags hat-kärlek till livet lika mycket i jämföring som att allt går både upp och ner. Livet består av många aspekter i livet vi alla ska gå igenom på gott och ont. Man ska vara barn,kanske gå igenom en skilsmässa där vi ska best...