Träffade min mamma idag,hon påminner alltid mig vem jag verkligen är och tar fram mig igen.

Jag är inte mig själv längre,min glädje är borta,vart är jag? Alltid när jag hör min mammas röst

eller när vi umgås då sakta kommer jag fram och jag påminns, det där är jag. Mycket utav mitt

förflutna har börjat komma upp igen, minnen jag förträngt eller glömt bort i många år, allt det

där traumatiska man vart med om i livet har påverkat mig mer än vad jag trodde. Det är väldigt

mycket som jag accepterat att saker och ting är som dom är,man kan inte förändra det som har

hänt det är jag fullt medveten om. Men sen hur man mår på insidan,det är en annan sak och när

jag tänker efter väldigt djupt har jag aldrig fått hjälp med att jobba med mitt trauma. När jag

tänker på allting man gått igenom känner jag mig som en rädd liten femåring som bara vill vara

för sig själv och stänga in sig där ingen kan göra mig illa. Alla elaka ord, alla elaka handlingar &

alla som gjort mig illa förföljer mig varenda dag, överallt och hela tiden. T.ex om jag är på min

matte lektion,ska göra ett stort tal,jag försöker flera gånger men det går inte då känner jag hur

tårarna är nära att komma, får svårt att andas som om man har astma, jag hör vissa personer i

mitt huvud som säger hur värdelös jag är,hur dålig jag är,jag vill bara ta mina kläder, åka hem

och stänga ute verkligheten. Löjligt? Knäppt? Konstigt? Det är exakt vad jag känner om mig själv

i den situationen som egentligen inte är någonting att stressa upp sig över. Men det är precis det

här jag vill komma fram till,jag har en sån inre stress, en jävla press på mig själv och tankar utav

oro dygnet runt. Men jag orkar inte leva så här längre, jag vill inte ha det så här längre men när

man levt på ett sätt heela sitt liv och blivit behandlad på samma viss av olika personer heela sitt

liv,då vet man inget annat men jag TÄNKER komma på något för det här funkar inte längre, min

hjärna kommr explodera när som helst, det känns som om jag kommer få en hjärtattack när som

helst på grund av all stress som äter upp mig inombords. Mitt puls slår alltid fortare för att min

andning är tung av all min ångest. Min självkänsla är lika med 0,zero,noll men jag vill lära mig att

stänga av mina tankar,stänga ner min oro och njuta av mitt liv innan det är försent. Om det även

betyder att jag måste gå någon kurs,eller prata med någon för att jag inte klarar av det här själv

då gör jag det för annars kommer jag bli knäpp,jag vill leva,jag förtjänar ett lyckligt liv,här & nu!

Det gäller bara att bestämma sig,ta tillbaka sitt liv och hitta sig själv<3