När jag var en liten flicka då kunde jag inte vänta till den dagen man blev 18, då blir man vuxen

och ingen kan bestämma över en förrutom jag själv. När jag blev 18 ville jag bli liten igen,ingen

hade sagt något om hur vuxenlivet är förrutom dom bra sakerna. Det var faktiskt bättre när man

var liten, att vara vuxen är inte alltid en kamp men det är hundra gånger jobbigare än livet som

en liten flicka. Det var inte alltid lätt under mina unga år heller, ibland vill jag inte ens tillbaka

i mina tankar om den tiden men annars var allting mycket enklare. Dom här åren när man är en

liten plutt till att man är 7 år,det var riktiga bra år. Kan inte säga att jag minns allting från den

tiden men mycket. Man visste ingenting då förrutom vilken ens familj är,vilka vänner kan kunde

leka med,vilka leksaker man hade och vad man hette men annars visste man inte mycket mer än

dom sakerna. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag vart skräckslagen inför att bli vuxen,det

är tufft många gånger. Man måste jobba för att kunna överleva,man måste spara pengar för att

leva, man får sitt hjärta krossat gång på gång, andra i ens närhet börjar bli äldre och försvinner

ur ens liv,man måste betala räkningar,man upptäcker fler och fler falska människor i ens liv och

man blir äldre och äldre för varje år som går. Självklart finns det positiva och härliga saker med

att vara vuxen också, men det är faan tufft. Jag är rädd för att leva men jag mer rädd för att

inte leva,det var något jag kom på här om dagen. Det är skrämmande att man börjar närma sig

30,kommer jag bli en äldre mamma eller kommer jag kanske inte ens bli en mamma ? Kommer

livet alltid känns så här ensamt ? Den dagen min mamma, moster och mormor inte lever längre

,då är det ingen som verkligen vem jag är? Tänk om livet tar slut snabbare än vad jag vad trodde

och jag har inte ens upplevt det jag vill? Så här går mina tankar runt runt i huvudet nästan varje

dag. Jag vill bli liten igen,då man inte visste speciellt mycket,man hade inga som helst prombem

eller bekymmer och man var alltid glad. Jag är rädd,men jag är räddare för att inte leva mitt liv.