För ett halvår sen flyttade jag hemifrån,till min helt egna lägenhet som bara är min och aldrig

kunde jag tro att det skulle bli så bra som det blev. Kommer ihåg dagen jag flyttade, mamma

och hennes kille hjälpte mig att flytta,det var spännande och pirrigt. Men när dom skulle hem

då bara grät jag och ville följa med,vad har jag gett mig in på? Det här kommer jag aldrig att

klara,jag flyttar hem imorgon igen. Det var tufft dom första tre månaderna,men sen börja jag

att små trivas i lägenheten och tyckte även det var skönt att ha mitt eget. Det om något kunde

jag adrig tro om mig själv att jag skulle känna men det gör jag nu. Kan inte riktigt förstå, det

har redan gått ett helt halvår sen jag flyttade hit. Men eftersom jag bara bor i en andra hands

lägenhet går mitt kontrakt ut sista maj och jag måste hitta en ny lägenhet till den första juni

vilket inte är det lättaste och det finns smått panik men jag tror det löser sig. Jag trivs super

bra i den här lägenheten,trivs dock inte alls på området så jag känner mig ganska mätt & klar

här och ser fram emot att komma till något nytt. Kanske en större lägenhet,köpa det jag inte

haft råd med till den här lägenheten och till ett område där man både trivs och där jag känner

mig trygg när jag går ut,särskilt på kvällarna. Jag är inte rädd för mörkret,inte speciellt rädd

för människor eller tror att saker ska hända mig,tvärtom. Där jag bodde med mamma var jag

aldrig rädd om kvällar och nätter att vara ute men här vill jag inte ens vara ute själv,särskilt

inte när det är mörkt,det är något creapy med det här området. Jag längtar till att hitta nått

nytt, precis när sommaren börjat, det är ljust ute och man kan köpa utemöbler men även sitta

ute på balkongen. Jag ser fram emot en ny resa,ett nytt äventyr och ett nytt steg i mitt liv :)<3