Har tänkt mycket på mitt liv dom senaste månaderna när det kommer till min skada. 2005 var jag med

om en allvarlig bilolycka där vi blev påkörda bakifrån när vi stod helt stilla vid rödljuset. Den dagen hade

kunnat gått mycket värre än det som blev av olyckan. Min mamma och moster fick inga skador förrutom

lite blåmärken och öm i kroppen men jag däremot fick en whiplers som jag måste leva med resten utav

mitt liv. Jag var 15 eller 16 när det här hände,det är några år nu och jag har kommit till den punkten att

jag har accepterat hur mitt liv är och vad jag får leva med. Jag har båda mina armar,ben kvar,jag sitter

inte i rullstol eller något sånt vilket jag är otroligt tacksam över men jag får lida på andra sätt som klart

tär på en ganska ofta. Det är inget jag visar för det mesta,det är inget som syns,jag är ingen som klagar

eller gnäller utan jag är en fighter. Men det är mycket jag inte kan göra idag,jag gör mycket utav sakerna

men kan inte göra dom lika länge som förrut. Smärtan i nacken som går upp i bakhuvudet,upp i pannan,i

tinningarna. Smärtan från nacken går även ner i hela nacken,ner i axlarna och ställen av ryggen. Det här

är inga roliga smärtor att leva med vareviga dag åren runt men man lär sig att leva med smärtan, man

känmpar igenom dagarna och biter ihop. Många gånger känner man sig handikappad för att man inte kan

göra vissa saker,för att smärtan tar över & för att vissa inte förstår hur pass ont man har.Vad är det då

jag knappt kan göra? Diska,damsuga,laga mat,baka,cykla,träna,jobba,lyfta,städa,när jag är på en affär

och kollar på kläder kanske jag har hittat två plagg och fast dom tröjorna inte väger någonting knappt

och inte galjen heller brinner det i mina axlar av att bära runt dom medans jag tittar runt efter kanske

fler kläder,det smärtar så mycket att det blir ett tryck över bröstet och illamåendet kommer krypandes.

Jag menar,bara en sån liten sak är som för mig att bära tonviss med sten. Att städa,diska och allt sånt

där det gör jag ändå,men det tar längre tid för mig,ibland får jag svårt att andas för att det smärtar i

axlarna och jag måste ta pauser flera gånger. Det är här jag känner mig handikappad,blir arg,förbannad

över smärtan jag måste leva med. Jag måste städa hemma? Det kan inte bara stå stilla? Liksom vad ska

jag göra,bo hemma hela mitt liv? Nej jag är en envis men konsekvenserna blir att jag får extra ont hela

dagen och ännu mer ont dagen/ibland dagar efter. Min mammas förra kille hade också whiplers,men den

kom inte förrän åtta år senare. Han hade tyvärr värre än mig,han låg i två och ett halvt år och klarade

inte ens av att höra ljud eller ljus. Det gör inte jag heller ibland men det var aldrig på samma sätt som

han hade. Efter nästan tre år fick han hjälp av andra brandstationer (han är brandman själv) med att

samla in pengar till en resa till USA där han skulle få operera sig för sin whiplers. Den här läkaren som

opererade är svensk och kommer härifrån Västerås men här får man inte operera människor som har

whiplers för ingen tror man kan bli bra igen. Men det är långt ifrån sanningen,i nacken sitter det två

stycken nerver som klämts ihop och dom måste frigöras från varandra. Han fick vara vaken under sin

operation,läkaren klippte och fixade tillbaka dom här nerverna. Smärtan försvann på en gång,han blev

helt normalt frisk som innan han fick sin whiplers och jobbar sen dess 100 procent som brandman igen.

För mig som levde med honom under samma tak i åtta år,se han vara en frisk människa till så pass ont

av smärta att han inte ville leva längre till att bli människa igen,det inspirerade mig. Jag har tänkt en

hel del på den här operationen för mig själv,har aldrig känt att jag skulle vilja åka ditt för tycker ändå

att jag lever ett ganska normalt liv så pass bra jag gör det till. Men dom senaste 3 åren har jag börjat

fått mycket mycket mera ont, det börjar verkligen tära på mig nu, det gör mer ont när jag vardagliga

saker. I några månader har jag känt att nu skulle jag mer än allt åka till usa och operera mig,bli en

människa igen och kunna leva normalt utan smärta. Jag vill men pengarna finns inte där,det kostar

ungefär 100 00,kanske mera plus resan ditt och hem också. Hade jag pengarna hade jag inte tvekat,

då hade jag åkt imorgon. Spara ihop ? Hade jag den ekonomin att jag kunde lägga undan eller spara

pengar då hade jag självklart gjort det men dom finns inte. Jag är bara rädd att smärtan ska bli värre

med åren,att jag inte kommer kunna göra mina vardagliga saker alls och blir liggande. Därför vill jag

göra den här operationen helst snart innan den blir värre. Tyvärr är det pengarna som styr den biten

och det är bara att gilla läget helt enkelt,jag är ingen som ger upp utan jag kämpar på och gör mina

saker till att det inte går längre,ett liv med whiplers är ett helvete men jag ger inte upp på mitt liv :)