Ingen här i världen är perfekt,ingen gör allting rätt jämt,inte ens kungen eller högsta chefen på

polisen. Det är lätt att jämföra sig med andra, att bry sig vad andra tycker och tänker om oss

själva. Det är helt normalt,det är inte mer än mänskligt. Får ofta höra -men varför bryr du dig

om vad dom tycker? Varje gång den frågan ställs poppar det alltid upp i mitt huvud,jag vet inte.

Den senaste tiden den har vart krånglig,upp och ner med det mesta. Efter ett tag insåg jag att

mycket på grund av hur jag känt, hur jag mått, hur jag ställer mig till saker, hur jag har tryckt

ner mig själv har i det stora hela berott på mig själv. Inte att jag är själva problemet men hur

jag har tillåtit mig själv bli sårad,bli besviken, att inte tro på mig själv när det kommer till en

del saker. Jag behöver en paus knapp,det var exakt den känslan jag fick. Stopp och belägg,nu

måste det ske en förändring. Det gick trögt,sakta och mycket förvirring i början. Den där paus

knappen var rätt för mig. Har inte tryckt köra på än heller,det kommer,men inte än,inte förrän

jag är helt redo.

Vi alla går vilse ibland,hur ska jag ta mig ur det här ekorrhjulet som aldrig slutar snurra åt ett

annat håll? Det gäller att vara hård mot sig själv,inte för hård,hård men rättviss. Några veckor

inpå min paus började mina tankar make sense, jag började förstå saker och kunde förstå det

hela stora hur det egentligen ligger till. Det finns dom som sårat mig i åratal,jag har tagit det

år efter år, snäll som man är och vill alltid fixa allting till det bästa. Har insett nu att man kan

inte alltid fixa något som är sönder för att göra det helt igen. Det funkar inte så. Särskilt när

det har gått alla dessa år, det går inte. Först ville jag inte inse sanningen,var arg på alla som

bara ville mitt bästa, jag tyckte dom var elaka och dom fick mig bara att gråta. Dom hade ju

faktiskt rätt hela tiden,jag ville bara inte face det. Nu har jag gjort det,jag har sett det, jag

förstår det,jag märker det. Det finns människor i mitt liv som jag inte behöver,dom har inte

vart där på många år heller, jag ville ändra på det med alla medel, det spelade ingenr roll hur

lång tid det än tog eller om jag var den som skulle bli sårad,allt skulle bli bra till slut. Det var

vad jag trodde,men det är endast en dröm och det inser jag nu,hur ont det än gör inombords.

Det gör inte ont längre,det smärtar inte längre,jag lider inte av det längre,dom här personerna

SKA inte kontrollera över mitt liv. Jag behöver dom inte,vill dom vara en del av mitt liv någon

gång i framtiden,välkommen. För mig är det stopp nu,det är inte värt kämpandet längre,det är

inte värt att bli sårad längre,det är inte värt det längre för mig. Jag har en underbar familj,lite

nära vänner som jag en del inte är helt säkra på vart vi står,min pojkvän är fantastisk,har fått

nya människor i mitt liv som börjat betyda väldigt mycket för mig. Mer än dom är ingenting jag

behöver,dom är mitt ljus i mörkret,dom är min glädje i sorgen,dom är stjärnorna på min himel.

Utan dom här människorna skulle livet vara tuffare än tuffast,det är ni som hjälpt mig upp när

jag ramlat ner och glömt hur det är att gå. Ibland måste man bli vilse för att hitta tillbaka :)<3