När jag var 12 år små vilket är för femton år sen fick jag panikångest. Hade aldrig hört talas om det

förrut,hade ingen anning vad det ens var för något,hur får man det egentligen,är det en sjukdom,var

frågor jag ställde mig själv. 12 år gammal,hade precis slutat sexan och skulle äntligen slippa den där

skit skolan jag gick på med elaka "kamrater" lärare och rektor som bara vände ryggen till problemet.

Nu var det sommarlov,har aldrig gillat dom förrut men det här sommarlovet kändes bra,som om nått

skulle bli bättre än förrut. Det höll inte länge,fick reda av mamma om en väldigt traumatisk sak som

gällde just mig men jag var endast barnet och kunde inte ens föreställa mig hur mycket det här skulle

ändra mitt liv till det sämre. Själva resan är alldeles för lång,invecklad,komplicerad att berätta,vissa

saker ska man helt enkelt hålla för sig själv. Men vill ändå dela lite av min historia att leva med just

Panikångest för att det inte är något jag skäms över,inget jag vill dölja eller inte borde prata om för

jag vet många som sitter inne med det som bara vill sjunga ut men inte vågar. Det största problemet

är att alla som INTE har panikångest tror att det här är en sjukdom,men för er som inte vet eller inte

vet bättre,panikångest är inte ens i närheten av en sjukdom. Man får det genom att man varit med

om något riktigt traumatiskt,som om inte det vore nog men där kommer panikångesten. Det hela är

psykiskt.

Men tillbaka till min resa,dom första två tre veckorna efteråt mådde jag precis som innan

mamma hade berättat. En dag satt vi vid bordet i köket,vi åt mat och mammas dåvaranade kille och

hans barn satt även där. Från ingenstans,som en blixt från en klar himmel fick jag en stor klump mitt

i halsen. Den gick inte ner,den gick inte bort,den var där varje dag,hela tiden i tre år. TRE år,några

utav mina värsta år. Dom första två åren hade jag inte den blekaste anningen vad som satt sig i min

hals,ingen visste. Fick gå till sjukhuset,till öron-näsa-hals avdelningen där jag fick dricka den meest

vidrigaste drickan som var vit och smakade dricka sen fick jag ställa mig på en platta som dom sköt

upp mig på för att kunna ta kort på min hals. Den bilden skulle visa mig hur stor min matstrupe är,

hur stor plats det finns för att göra mig lugn. Okej jag såg,jag fattade men det blev inget bättre av

det. Det tog cirka två och ett halvt år innan en läkare tog mig på allvar,gav mig hjälp och som efter

all denna tid kunde säga till mig och min mamma vad det här är. När läkaren sa att jag hade panik -

ångest gjorde mig både lättad men rädd. Kunde det bli värre än det här? Nu kan det väl bli bättre?

Önska kan man alltid göra men för mig blev det tvärtom. Dom brukar säga att om det ena försvinner

ersätter kroppen dig med något annat vilket hänt mig flera gånger. Den här klumpen i min hals gjorde

att jag var rädd dygnet runt,hur mycket jag än svalde och försökte äta fanns den där,stor som en boll.

På grund av rädslan slutade jag gå till skolan,var aldrig ute med vänner och lämnade inte mammas sida

för en sekund. Men nätterna var värst,på natten blev jag extra rädd,jag började hyperventliera varje

natt i tre år,kunde inte prata för att klumpen i halsen irriterade mig. Mamma och hennes dåvarande

kille fick gå ut med mig mitt i natten på en promenad i en till två timmar,sommar som vinter,ibland

åkte vi till akuten för att jag inte litade på dom,dom är inga läkare. Helt otroligt att mamma gjorde

allt det här för mig,stod ut med mig och aldrig gav upp på mig,känner mig gråtfärdig bara av tanken.

Efter tre år en helt vanlig dag när jag satt i soffan hemma med ett glass fanta försvann klumpen. Jag

svalde och svalde för att verkligen lita på att den var borta. Jag grät som ett barn den dagen,tre jävla

år var borta från mitt liv men nu. Jag mådde bra i en vecka sen reagerade min kropp på ett annat sätt.

Panikångesten satte sig i munnen på mig,den här dagen satt vi konstigt nog också och åt,jag njöt som

bara den och som förra gången från ingenstans kändes det jätte konstigt på tungan,i svalget,i munnen

överhuvudtaget. Jag är allergisk mit nötter,super allergisk,var helt bomb säker att det här var en utav

mina första allergi reaktion av nötter. Men det var det inte,vad jag än åt,vad jag än drack kändes det

konstigt i munnen. På något konstigt viss hade min allergi av nötter blivit till en rädsla,vad jag än åt

och stoppade i mig trodde jag "nu,nu har jag fått i mig nötter och bara skrek och grät av rädsla. Dom

första åren var hemska,en rent helvete av det här,några psykologer eller läkare som förstod mig? NEJ

det fanns inte ens på världskartan,några mediciner VÄGRADE jag att äta. Åtta år gick,jag blev bara

sämre,smalare,räddare och kände mig riktigt knäpp. Jag fick tid hos en läkare på vårdcentralen,han

var den första som lyssnade,som fanns där,som såg mig,som hörde mig. Jag grät,mascaran rann och

med en pippig röst och ögon fyllda av tårar sa jag till honom,jag vill ha medicin annars orkar inte jag

mer. Han gav mig inte medicin för att få medicin som alldeles för många läkare gör idag,utan han såg

på mig hur slut jag var som människa,hur livsglädjen var borta,hur mina ögon var tomma,att hoppet

om livet inte fanns längre,att jag inte kunde leva på något sätt var skälen till att jag fick medicin av

honom. Det var ett av det bästa beslutet jag någonsin gjort i mitt liv,det var inte ens en stark heller.

Den gjorde att jag kunde äta,gå till skolan,våga vara utan mamma och kunna sova om nätterna. Jag

äter fortfarande medicinen,men tabletten på kvällen har jag slutat med för några år sen,jag mår så

pass bra att jag kan göra det. Men den på dagen räddar mina dagar,som sagt den är inte stark och

gör mig inte beroende av medicinen heller,men den är en räddning. Nu blev det väldigt mycket text

här,mer än vad jag trodde men ville mest säga att du med panikångest du är inte ensam och det är

en guppig väg men det blir bättre,knäppa är vi definitivt INTE,det är bara en känsla. Skulle kunna

skriva hur mycket som helts men det här får räcka. Känner ni någon med panikångest,sträck ut er

hand och finns där,dom behöver er mer än allt. Är ni dom som har panikångest,prata om det,prata

prata PRATA för det är nyckeln till allt. Idag är jag 26,lever fortfarande med panikångest men inte

lika mycket,det här har gjort mig starkare och till den personen jag är idag. Håll huvudet högt,tro

på dig själv,ge aldrig upp,det finns alltid lösningar,det kommer alltid något bra ur det dåliga :)<3

Livet är till för att leva,alla förtjänar ett lycklig liv <3