Ibland märker jag hur min osäkerherhet bara lyser med sin närvaro och tar över,det är som att den tar

kontroll över både ens känslor och tankar. Här om dagen hälsade jag på min tjejkompis som födde en

liten pojke för tre veckor sen,det här var första gången jag skulle få träffa honom. Barn är något utav

det bästa jag vet,har ända sen jag var en liten flicka längtat till den dagen jag ska bli mamma,det har

vart en lång väntan och den känns långt borta ännu. Den där pojken var det sötaste jag sett på länge,

hans fötter och händer var pytte pytte små,jag kunde inte sluta kolla på honom. Kände mig närvarande,

kärleksfull och varm den stunden jag var där hos min vän. Men direkt jag gick därifrån,gick till bussen

och på en gång kom klumpen i magen full av rädsla och osäkerhet. Tänk om jag aldrig kommer att bli

en mamma?? Jag kanske inte kan bli med barn?? Varför i hela världen skulle någon ens vilja skaffa barn

med mig? Jag är ingenting att ha? VARFÖR är det så otroligt svårt att tro på sig själv,känns omöjligt.

Varför är man så dum mot sig själv genom att plåga sig själv,men det är verkligen osäkerheten som

kickar in och det går inte att få stopp på känslorna. Man vet inte vart man ska ta vägen,vad ska jag

göra mig av med mina känslor,hur ska jag kunna lugna ner mig. För att kunna få barn måste man ha

en kille,det har jag,problemet löst. Han är den mest underbara fantastiskaste killen jag någonsin har

träffat,han hatar att se mig lida av dom här känslorna och tankarna. Han säger hela tiden att han inte

ska någonstans,varför kan jag inte bara tro på honom? Mitt förlutna har jag lagt bakom mig men det

betyder inte att det man gått igenom som liten inte finns kvar inom en. Det är inte lika mycket, inte

lika ofta min osäkerhet kommer fram som tidigare men när det väl gör det,fan vad jobbigt det här är

att känna. Man ser alla andra runt omkring sig skaffa barn,bilda familj och ett liv tillsammans med sin

partner medans jag (känns det som) är den ända som inte gör det. Min kille älskar barn,han vill bilda

familj och hela paketet men han vill inte stressa fram något,han vill vänta några år till det verkligen

är rätt tid. Det kan ändras om ett år,eller två år vem vet. Det kanske handlar om att jag först måste

uppskatta allt jag har NU i mitt liv och njuta av det som är här och nu. När jag lärt mig att göra dom

två sakerna kanske det är rätt tid,för jag har väldigt svårt att njuta av nuet men det är en sak som

jag vill verkligen vill annars missar man dom där speciella ögonblicken. Meen vad jag längtar till att

bli mamma brukar tänka ibland undra hur det känns att vara mamma,hur den där kopplingen mellan

mamma och barnet är som alla pratar om. Jag antar att jag får veta när det är rätt tid för mig, men

till dess ska jag försöka njuta av det som händer nu för att kunna uppskatta tiden som mamma sen :)

Det känn som en evighets evighet men det kanske sker snabbare än vad man tror,

det kanske handlar om att tro på sig själv som gör att livet öppnar sig en för en<3