Det finns inte en chans att personer som aldrig haft panikångest kan förstå sig på en person som lever

med panikångest. Det skulle nog inte ens jag göra. Nu är jag en av dom där tusentals personerna som

lever med panikångest. Det är inte roligt att leva med. Varje dag är en kamp om överlevnad. Stunden

på nätterna när du bara sover,när du inte behöver tänka,känna efter,du ska bara sova,det är nog den

bästa stunden. Att bara vara. I början av min resa med panikångest var bio en sak som inte gick, det

är inget jag minns tydligt men jag kommer ihåg den perioden. Det här var över tio år sen,varje besök

på bion under dom här åren har alltid vart jobbiga, en utmaning som jag jämt har fightat mig igenom.

Igår kväll gick jag och min pojkvän på bio, fick mig en rejäl panikångest attack inne i biosalongen när

filmen gick. Som om det inte var tillräckligt jobbigt. Direkt jag klev in i salongen blev jag svimfärdig,

alla röster förvrängdes,fick hjärtklappningar,det var svårt att andas,ville bara vända och åka hem nu

på en gång. Det är känslor som brukar komma titt som tätt varje gång vi går på bio, det har gått bra

till slut ändå. Den här gången slutade det illa. Vi gick upp till våran plats, klockan var 23 : 30 vilket är

oftast min panikångest brukar bli jobbig,mot kvällarna / nätterna men hur många gånger har inte jag

gått på sen bio? Många gånger utan problem. Det var inte mycket folk, skönt för min del, då åkte min

stress ner lite. Under reklamen gick det bra, var inga konstigheter. Bra madde, det här fixar du jätte

bra. På med 3D glasögonen, var suuper pepp på The maze runner 2 som jag fått i present utav killen.

Fem minuter hann gå, min kropp började skaka, vart krutt torr i hela munnen och halsen, det gick ju

inte att svälja, det var tung över bröstet ( hjälp hjälp ) var tankar i mitt huvud, lite tårar kom här nu.

Till slut tog jag mina saker,sprang ut därifrån som att jag sprang för mitt liv (pinsamt var det) mina

knän skakade att jag snubblade utanför salongen av rädsla,kunde inte andas,grät och grät av rädsla.

Tog mig på något sätt till toaletten med hjälp av min pojkvän,det är inte roligt att visa den här sidan

av sig själv inför honom,det är inte roligt. Fyfan vad rädd jag var,det värsta i den stunden under den

attacken är att där och då är man helt bombsäker att man ska dö,att nu är livet över,jag kommer dö.

Jag som är livrädd för döden,livrädd att missa saker i livet,det gör känslan ännu hemskare. Alla inne

i salongen måste trott jag var någon knäppgök,det är precis vad känner sig KNÄPP. Något annat som

man också känner sig är ensam. Det finns ingen som förstår sig på mig. Skulle aldrig begära att dom

som inte vet något om panikångest,som inte själva har det ska förstå men respektera oss. Det här är

hemskt att leva med,det är inget vi själva har valt,något vi själva har framkallat. Det är livet som har

kommit emellan av något traumatiskt som kroppen har reagerat på. Jag skulle vilja vara med personer,

vara runt folk,göra saker där ingen kan döma mig,där inga missförstånd sker. Där ingen viskar bakom

min rygg när jag inte ser eller inte är där. Jag vill bara vara fri.

Nu så här efter igår mår jag inte speciellt bra. Är besviken på mig själv,arg och ledsen. Det blev inte

många timmar sömn under natten heller. Tände lampan två gånger,tankarna snurrade och virra runt

på bra där inne i huvudet. Vände mig om,kollade på min pojkvän som sov så sött och tänkte med lite

tårar i ögonen -vad gör du här med mig- ? Det kanske är bättre att lämna honom,då skulle han slippa

det här livet med mig. Till slut lyckades jag somna,klockan var väl runt fyra kanske. Det var tungt oh

vakna,det var inte roligt att känna alla känslor som kom. Att slåss med tankarna hela dagen,har jätte

ont i magen,känner mig tom på något sätt. Vill att någon ska förstå mig. Tycka om mig för den jag är

och vad jag har. Dom här känslorna kommer försvinna om några dagar. Men idag är det tungt. Hoppet

känns mörkt och långt bort. Panikångest är min värsta fiende,det är som att leva med en sjukdom,den

är där hela tiden även om du inte känner av den hela tiden,men den är där,inom dig. Jag kommer inte

ens ihåg hur det är att leva ett normalt liv, hur det var att leva innan mitt trauma, men jag vet att jag

längtar tillbaka till den tiden mer än allt. Jag vill känna mig normal,som alla andra,en helt vanlig person.

Men oavsett hur mycket jag bekämpar min ångest har den förändrat mig som person,jag kommer aldrig

bli den jag en gång var,min resa med ångest har förändrat mig,både till det bättre och sämre. Frihet är

en känsla jag längtar till,kunna lukta frihet,ta på friheten,göra friheten,jag vill bara bli fri,en fri person.