Vart ska man ta vägen när tankarna snurrar runt i huvudet men du får inte grepp om dom,det är lite

som spelet Tetris. Du måste hinna tänka ut vart biten ska placeras,färger som ska matcha och vara

på rätt plats i rätt tid men det går för fort och du börjar få panik och trycker åt fel håll hela tiden hit

och ditt. Den känslan har jag i mitt huvud. Livet är upp och ner,kommer alltid vara så oavsett ålder,

sommar,vinter det spelar ingen roll. Just nu har jag en riktig dipp. Det går inte en dag utan att inte

gråta. När jag är ensam hemma,på toaletten i skolan på rasterna,längst bak i bussen. När ingen ser.

Min panikångest har eskalerat något extremt mycket, från att bara känna när man ska sova till hela

tiden dygnet runt nästan. Får aldrig koppla av, det är tungt att andas men det värsta är att jag inte

vet vad jag ska göra åt saken heller. Hur tycker man om sig själv? Jag bryr mig alltid om alla andra

för att slippa tänka på mig själv. När man hör andra säga hur dom har lärt sig att älska sig, börjat

hitta tillbaka till den dom är, varför kan inte jag också lyckas ? Har väldigt svårt att vara egoistisk,

känner väl att man skulle vara "för självsäker" om man tycker om mig sig själv när det kommer till

mig själv. Det känns nästan förbjudet. Svårt att förklara vad jag menar. Paniken det är den största

boven i mitt liv just nu,panik över att inte veta vad som kommer hända i min framtid. Det kryper

riktigt under min hud,nästan så jag kan ta på det ibland. Lite som myror i brallorna fast i kroppen

istället,det ständigt påminner mig varje dag hur panikslagen jag känner mig. Det gör att jag känner

att jag måste vara mitt bästa jag hela tiden,får inte säga något fel,inte göra något fel,inte göra ett

snesteg för då kanske kaanske jag gör något dumt som kan orsaka min framtid. Känner mig som en

riktig knäppskalle men det är så här mina tankar går all day,everyday vaken som sover. Det är som

att någon knackar på min axel hela tiden,som ett gift och jag kan inte ruska mig av demonen som

står brevid mig hela tiden. Blir galen! Galen på mig själv! Att vara ledsen och känna mig nere det är

faktiskt något jag kan ta men att känna av min panikångest dygnet runt och känna hur kroppen när

som helst kommer lägga av för att den är slut,det tär på mig mest,att ständigt vara rädd och svag.

Det kommer att vända, det vet jag men just nu är det riktigt RIKTIGT jobbigt. Ibland är man vilsen.