Det här är inte jag,det här är inte vem jag är. Den här arga,ledsna,förvirrade person det är inte jag.

Jag erkänner,livets törnar har förändrat mig. Livet tar på en. Jag är aldrig glad längre,lycklig det vet

jag inte ens hur det känns att vara. Glad det har jag vart,det vet jag hur det känns men kommer inte

ihåg hur det känns längre att vara glad. Något som iallafall känns bra är att man har kommit fram till

att börja på till en psykolog,det är inte min första men det är ingen som förstått mig vem är jag,vad

jag behöver för slags hjälp och faktiskt någon som vill hjälpa mig från djupet av sitt hjärta. Har inte

haft någon sån typ av psykolog,hon vi pratat med verkar iallafall vettig. Ska börja gå hos henne efter

nyår när alla högtider är över, längtar till det för just nu har jag aldrig vart mer trött på mitt liv. Man

går ständigt runt och känner sig misslyckad med vad man än gör,även om jag gör små pytte steg utav

något är det inte tillräckligt bra enligt mig själv. Jag är mycket väl medveten om att jag är min värsta

fiende,att trycka ner mig själv är det jag är bäst på. Men den personen jag är nu,det är inte jag,det är

som att vara i ett fängelse i sin egen kropp och hur man än försöker går det inte att komma ut. Om ett

år hoppas jag att se ett ljus,att jag kan andas och bli mig själv. Kunna njuta av livet,av mitt liv,kunna

göra det jag alltid velat göra. Förhoppningar är egentligen något jag är rädd för men den här gången så

tänker jag ha det,jag vill bara kasta ut mitt gamla liv från balkongen och när jag stänger dörren då har

jag mitt liv tillbaka. Vill hitta den där gnistan igen,att alla ska kunna se det i mina ögon. För att kunna

få en förändring är det upp till oss själva för ingen annan kan förändra dig. Det är ditt val, dina beslut,

ditt liv hur du vill att det ska vara. Jag vet vad jag vill i mitt liv,hur jag vill må,vad jag behöver,vad jag

vill göra och den makten SKA jag få tillbaka om det så är det sista jag gör.

Har ni någon gång sovit dåligt en dag,inte ätit tillräckligt mycket då ni är hungriga rätt mycket av dagen

och orken är helt borta. Ni tittar er själv i spegeln,ni ser ut som en trött 80-åring som inte rört på sig &

inte fått i sig tillräckligt med mat på många år och allt ni vill är att ligga ner eller sitta ner. Det är exakt

så jag känner varje dag,mår varje dag and im tired of it ! Jag är 27 år ung men är aldrig glad,kroppen är

slutkörd och framtiden känns hopplös varför ens tänka på den. Om det finns mirakel då hoppas jag på den

här förändringen,jag ska väl inte behöva leva i ett mörker hela mitt liv på grund av ett trauma som hände

när jag var 12 år som jag inte har någonting med att göra. Livet är inte rättvisst,mycket medveten om det

men ingen förtjänar att leva olycklig hela sitt liv. Jag är rädd,jag är exalterad men rädd men jag hoppas <3