Hade ett väldigt laddat men behövligt och bra samtal med min psykolog igår. Vi började prata om

mitt trauma för att se om det kanske fanns fler trauman man vart med om men som man kanske

inte tänkt på eller inte tolkat dom som "trauman". Först var det ett kristallklart nej i huvudet,det

finns inget annat trauma. Men sen när jag började tänka efter,när vi började pussla ihop det ena

och det andra i mitt förflutna från min barndom då kom det fram. Det vart känslosamt,kunde inte

hålla mig från att gråta lite,har inte tänkt på dom där händelserna på flera år. Livet har bara gått

vidare och antagligen lagt sig i något fack i huvudet. Det var väl inget jag ville tänka på heller då

eller nu men har aldrig haft någon känsla av att " det har aldrig hänt " jag vet att händelserna har

hänt jag har bara blivit äldre och levt vidare. Medans vi satt där,prata om olika händelser började

jag själv förstå varför mitt liv blivit som det blivit,varför jag blivit som jag blivit,varför just jag

mått som jag mått,varenda sak i mitt liv satte sig på sin plats. Det var lite små läskigt att kunna

se det framför sina ögon som ett fotoalbum med bilder på händelserna,bilder på mig som den där

lilla oskyldiga flickan,tonåringen men även vuxna kvinnan som jag är nu. Samtidigt var det också

skönt att få en klarhetssyn på allting,många frågetecken och funderingar kom fram. Min psykolog

är en helt fantastisk psykolog som verkligen vet vad hon gör. Äntligen har man hittat en som kan

sin sak, som verkligen innerligt av hela sitt hjärta bryr sig, vill hjälpa mig på riktigt och hon bara

förstår mig. Vi har verkligen klickat,hon sa till mig igår att vi kommer verkligen kunna göra detta

tillsammans som ett team för vi funkar så bra ihop och du är helt otrolig på att prata och minnas

saker från sån liten ålder. Det är ord jag har velat och väntat på att få höra från nåån under hela

mitt liv,att dom fattar vad jag GÅTT IGENOM, att det inte är konstigt att jag mått/ mår som jag

gör. Det här är en fantastisk chans som jag är oerhört glad över att jag tog,på bara tre veckor så

känner jag av min panikångest minst en gång i veckan bara om ens det. Innan dom här veckorna

kände jag av den dygnet runt varje dag. Känner verkligen hur jag sakta men säkert börjat att få

tillbaka mitt liv,börja leva det liv JAG vill HA<3 Det finns hur många bra saker som helst att leva

för. Jag äter mycket mat,jag har mina rutiner,lägger mig i tid måndag till söndag, går upp tidigt

måndag till söndag för att ta vara på dagarna, går till skolan, gör saker som gör MIG glad, ändrat

min inställning till både mig själv och mitt liv,öppnat mina ögon,vänder allt till det positiva,gjort

mig av med personer som inte är bra för mig,skrattar mycket och njuter av livet varje dag all day

long varje dag. Dom här små sakerna blir till dom stora sakerna som vänder ditt liv totalt,alla kan

göra det här. Vi har EN chans att leva,ta tag i det,greppa livet och lev det. Gå ut och älska livet<3