Det är okej att vara ledsen ibland,det är okej att vara svag ibland. Det är okej att känna alla dessa

känslor som inte är positiva,vi är bara människor det här tillhör livet. Men när ska man få känna en

nypa glädje för ett långt tag? Det är väl inte meningen att man ska vara glad en gång i veckan resten

av livet? Lite så är mitt liv just nu. Det går upp och ner,jag har dom senaste veckorna gårr runt och

smilat som om jag verkligen mår bra men när det kommer till kritan suger det musten ur en. Det är

som en färsk banan har gått ut och en dag tappar den sin gula färg och blir rutten. Nu har det sista

av min kraft försvunnit,nu bryter jag ihop och är svag för ett tag. Det är något jag måste få vara nu

ett tag till jag hittar min motivation eller mening med något som får en ställa sig upp igen med alla

tyngder på sina axlar och kastar av dom. Jag är en stark person,jävligt envis och ger aldrig upp men

fyfan vad trött jag blir ibland på att alltid behöva vara den positiva, glada tjejen som alltid vet vad

hon gör för så är verkligen inte fallet. Vi alla har brister, vi alla går igenom något i livet vi måste ta

oss igenom på ett eller annat sätt, men vad trött jag är på att behöva slå mig igenom väggen för att

kunna ta mig ut. Kan det inte bara vara lätt ibland? Någon gång. Låt mig andas. Låt mig glädjas och

njuta av livet. Någon gång får det vara nog,vill bara minnas hur det känns att verkligen vara glad<3

Tankarna snurrar,allting snurrar,åt vilket håll är det jag ska? Det gör ont i huvudet,den känns som en

bomb som kan sprängas när som helst. Tårarna sitter i halsgropen,vill bara skrika och få ut alla mina

känslor. Vill dra ut varenda tanke hur mitt huvud och riva sönder dom till miljarder bitar för att inte

en ända gång till kunna bli till den tanken igen. Varenda en. Jag vill skrika ut och fråga om någon ser

mig,om någon hör mig eller är jag verkligen osynlig? Det gör ont i hjärtat,har vaknat flera nätter den

här veckan av känslan som om någon kramar om mitt hjärta och vill trycka sönder det inom mig,min

puls ökar och rädslan kommer. Är jag på väg att få en hjärtattack ??? Eller är det bara ångesten som

kommer krypandes in i min kropp i min sömn. Knäpp,galen jag känner mig helt tokig i mig själv,helt

vilsen på en stig som inte leder mig ditt jag vill. Det sägs att allting händer av en orsak, att allting i

livet har en mening. Isåfall förstår jag ingeenting, är min mening att vara olycklig resten av mitt liv?

Att alltid behöva fighta mig igenom för att förtjäna några glada dagar här och där? Det kan inte vara

så. Det finns så mycket drömmar,så mycket upplevelser jag vill se och äventyr jag vill göra så varför

är det aldrig min tur när jag vareviga dag sen barnsben fått kämpa varje dag att slå igenom den där

jävla väggen. Jag vill bli fri,bekymmersfri. Vill känna mig lika lätt som luft,jag vill skutta och hoppa.

Jag vill hoppa långt,jag vill hoppa högt, jag vill kunna känna på molnen och säga wow nu förstår jag,

nu vet jag vad alla andra menar. Jag vill känna lukten av rosor,se på himlens blåa färg och verkligen

känna det i kroppen att nu är det över,nu är det verkligen över och bara kunna andas ut av lättnad<3