Den här veckan har inte varit rolig, känslorna har gått upp ner upp ner upp ner hela veckan av olika

orsaker. Nuu börjar allting se ljusare ut igen, på tisdag ska jag och kolla på en lägenhet. Kontraktet

på min lägenhet jag bor i just nu har blivit uppsagd och går ut den 1 augusti. Har söökt och letat nu

under ett års tid efter lägenhet men aldrig så mycket som jag gör nu. Känns som mina dagar,all min

tid och energi går till att söka lägenheter. Av allt hårt arbete av sökande i 2 veckor nu börjar det att

ge resultat,man får banne mig inte ge upp. Har gråtit sönder mig i två veckor nu av ångest,oro över

att behöva flytta hem till mamma igen vilket är ett big NO NO för mig,där är jag klar. Nu den första

juni har jag bott hemifrån i två år,TVÅ ÅR?? Det tog ungefär lite över ett år innan jag kände hur det

här är min grej,jag älskar att bo hemifrån vilket jag aldrig trodde att jag någonsin skulle känna eller

säga men jag gör det. Jag är klar med att bo hemma,blir 28 bast i sommar och nu vill jag bara börja

livet med mig själv och med Pontus. Det här är inte enda anledningen till varför veckan har varit en

stor känslobomb,i måndags efter skolan fick jag en STOR panikångestattack på väg till bussen bland

folk utomhus. Det var första fina dagen på veckan, skolan var igång igen och allt kändes hyffsat bra.

Direkt jag kliver utanför dörrarna från skolan för att gå till bussen fick jag en konstig känsla i halsen.

Är det pollen,håller jag på att få ont i halsen,har jag fått i mig något konstigt,är det panikångesten??

Livrädd skyndade jag in mig på akademibokhandeln gömmer mig bakom hyllorna och försöker få det

att försvinna,blir bara mer yr med hjärtklappningar och andnöd. Var där inne ett bra tag gick sen till

bussen,dom 3 minuterna bussen skulle komma på kändes som tre timmar. Började se dubbelt, kunde

inte andas nästan,mina ben skakade att jag knappt kunde stå och jag höll på att skämmas ihjäl bland

allt folk vid bussen som bara vände sig om och kollade på mig som om jag var något psyko eller freak.

Bussresan hem tog en evighet (tar knappt 5 minuter hem till mig) men kändes längre. Skynda mig upp

för trapporna,satte mig på golvet innanför dörren och bara störtgrät. Jag ringde till mamma,jag hade

fortfarande svårt att andas och kunde knappt prata,var jätte rädd för man tror verkligen att man ska

dö där och då på plats. Har aldrig någonsin under mina 15 år som jag haft panikångest fått en attack

ute bland folk på det där viset,aldrig och det skrämde skiten ur mig! Har också vart en tung vecka av

min whiplers,smärtan har vart ofattbart hög särskilt igår kväll / natt. Har ni haft migrän någon gång?

Tänk er miggrän fast 5 gånger dubbelt, jag vet det går inte ens att tänka sig ? Det dunkar i bakhuvet,

tinigarna,pannan,nacken brinner innefrån,ögonen värker och illamåendet trycker på. Det gjorde så ont

i huvudet av smärtan att det gjorde ont i alla organ. Mina njurar,lungorna och hjärtat gjorde ont,efter

ett tag kunde jag äntligen spy bort den värsta smärtan i kroppen och huvudet. Jag skrek,jag grät,jag

kallsvettades,jag var rädd som fan för det kändes som kroppen skulle lägga av. Aldrig haft så ont utav

min whiplers. Idag mår jag bra,ingen huvudvärk men ett vis dunk i vänster tining. Får inte anstränga

mig något idag,bära något tungt eller använda mina axlar för mycket. Det var en sammanfattning på

min vecka,inte det roligaste inlägget men så här är livet ibland,det kan inte alltid vara glatt och rosa.

En stor utandning av lättnad att smärtan är borta,har antagligen fått ett nytt hem i hela 3 år,fredag är

här och jag kan bara luta mig tillbaka att det värsta är över, nu är jag värd att bara njuta av helgen<3