Har vart hemma tre dagar sen jag kom hem från Göteborg,vill bara tillbaka. I hela mitt liv har jag

känt att Västerås det är min stad,här trivs jag och vill aldrig flytta härifrån. Sen jag var i Göteborg

förra året har den känslan ändrats. Inte bara för att jag gillar Göteborg vilket jag verkligen gör,det

är något i Göteborg som får en att känna sig hemma. Näst sista dagen var mamma trött, hon somna

ett tag medans jag traskade ner till stan själv. Jag som aldrig tycker om/vill gå själv i en främmande

stad där jag inte känner någon och inte har någon koppling till staden förrutom att mina kusiner just

nu bor där annars är den helt främmande för mig. Det har inget och göra med att jag blivit mer säker

på mig själv eller något sånt,jag bara känner mig hemma där. Jag gick med huvudet högt, säkra steg

och med ett leende på läpparna. Här hemma i Västerås går jag alltid med lågt huvud,tycker det bara

är jobbigt att vara bland människor (man ser ofta andra man vet vilka dom är) och det bara lyser rakt

igenom hela mig hur osäker jag känner mig. Här hemma känner alla mig, men ingen känner mig som

jag är idag. Alla minns hur jag var förrut. Har märkt jätte tydligt hur många personer fortfarande ser

på en som man var för fem tio år sen. Alla kommer ihåg den där tiden du var negativ mycket eller den

där tiden när du var som mest osäker på dig själv eller för något man sagt eller gjort. Alla är kvar där

vi var förrut men jag är definitivt inte den jag var för tio och fem år sen. Jag är bara människa och så

klart vara negativ och ha mina dåliga dagar men vilka är inte det? I göteborg verkar alla lätta och goa

människor som rycker mest på axlarna som att eh det där var förrut kom och häng. Här är vi du är den

där personen du alltid vart här passar du inte in. Ungefär så. Jag har faktiskt aldrig och första gången

aldrig känt mig mer ohemma i Västerås. Det känns bara deppigt och grått här nu för tiden. Det som får

mig att stanna kvar är mamma och mormor. Dom är inte unga längre. Kanske nån gång,någon gång ska

jag flytta någon annanstans och börja om. Varför inte? Det här kanske också bara är en tillfällig känsla

men jag tror inte det. Jag har börjat blivit vuxen,känner på känslor mitt liv och mig själv och vill flyga.