Det hela började med att min magkänsla som aldrig haft fel sa till mig att det här är fel,du måste göra

någonting åt det. Jag träffade två av mina förra lärare som frågade hur det gick? Dom behövde knappt

fråga dom såg på mig att jag var ledsen. Dom gav mig ett förslag eller mer ett tips om att jag kan prata

med en viss person. Tog in allt hon sa till mig,gick raka vägen och frågade efter den här kvinnan att jag

behöver verkligen prata med henne. Vi satte oss i ett eget litet rum,det är inte första gången jag var där.

Inte mitt favoritställe på ett sätt då jag kan tycka personalen inte helt vill hjälpa en men idag blev det ett

möte jag aldrig kunde drömma om. Jag förklarade att min lärare hade rekommenderat mig att prata med

henne sen berättade jag hela min historia exakt hur allting ligger till. Först fick jag beröm över hur duktig

jag vart som stått ut och kämpat hela vägen men samtidigt ledsen att jag måste gå igenom detta. Mötet

pågick i en hel timme,jag kände mig hörd för första gången i mitt liv, sedd och mitt rop på hjälp. Jag fick

skriva ett klagomål som antagligen kan vara en stor hjälp på vägen än att dom bara berättar vad jag har

sagt. Mina kinder var kokhetta,var spänd och lite nervös av vad som skulle sägas tyckas och hända att

min ansikte kändes som femtio grader varmt. Aldrig haft den känslan. Det här var ett livs viktigt möte nu

eller aldrig. Hon hörde varenda ord,nu är det upp till dom och andra. Tack vare mig kanske det kan bli en

förändring längre fram. Det måste bli en förändring,jag är inte ensam om det här. Jag kommer kämpa på

något sätt eller bidra till en förändring som jag precis gjort för alla förtjänar en framtid som vi vill leva i <3