Sprang på en tjejkompis idag som bor i huset brevid mig,har vetat att hon är gravid ett bra tag och visste att

hon skulle få någon gång runt november december där. Det blev en liten tjej,världens finaste var hon och så

lik sin mamma. Jag gratulerade henne,vi kramades och pratade ett tag. Det var nästan att jag väntade på att

det skulle komma. Den där frågan jag alltid får. När ska du skaffa barn då? Har vetat att du velat haft barn nu

i många år. Jag hatar den där bebis frågan. Inte på grund av att inte vilja skaffa barn,ni som följt mig länge nu

vet hur stor saknad jag har efter att få barn,få bli mamma. Det som stör mig i själva frågan är att det gör ont!

Alla ställer mig den frågan år efter år efter år men fortfarande ingen bebis. Det verkar aldrig vara min tur? Det

är nästan att jag ställt in mig på att jag kanske inte kommer bli mamma. Ingen hittills har velat det heller med

mig,min pojkvän sen tre år tillbaka är inte redo. Han tänker inte på barn. Han vill inte prata om barn. Det finns

inget jag kan göra. Det här är inte det livet jag vill leva. Trodde att vid 28 skulle jag kommit mycket längre än

vart jag är idag. Men jag vet inte heller hur jag ska komma ditt jag vill vara. Vill också bilda familj,förlova mig,

skaffa hus det där typiska svensson livet. Har aldrig inte ens en gång i mitt liv varit i närheten med någon av

dom jag vart tillsammans med kunnat fått det livet. Alla andra får exakt det livet men varför inte jag? Jag ser

lilltjejens ansikte framför mig sen jag såg henne,gissa vad kär jag blev :) När år efter år bara går men man får

inte det där livet man drömt om sen man var en liten flicka då känner man sig rätt hjälplös,vilse i sig själv när

man vet att man skulle göra precis allt allting här i världen för att få just det där livet,jag vill bli älskad så pass

mycket att någon faktiskt inte kan tänka sig att vara utan mig,vara rädd att förlora mig och vilja skaffa familj

exakt lika mycket som mig men jag antar att sånt bara finns på film,för min del iallafall. Jag kommer nog inte

någonsin sluta hoppas innerst inne men jag vågar inte hoppas på samma sätt men jag skulle göra allt för det.

Vad ska man säga,cancer är en hemsk sjukdom som inte borde finnas. Sitter och tittar på galan Tillsammans mot cancer och känner hur ilskan bygger sig inombords. Jag tänker på min farmor som dog av blodcanver för 10år sen i år endast 65 var hon. Men jag tänker också på min morfar som drabbats av samma cancer som henne. Det är orättvist. Varför ska vi behöva mista våra nära över en sjukdom som endast smärtar? Det är inte ok. Man sitter här i soffan,lyssnar på alla dessa hjärtskärande historier och gråter. Jag kan endast sitta här och känna empati för dom här familjerna men känner mig hjälplös för jag vill göra något rädda dom för ingen ska behöva dö ung som gammal. Jag hoppas hoppas av hela mitt hjärta att någon hittar ett botemedel snart gärna nu så vi alla får leva tillsammans till vi blir skrynkliga och gråhårig.

Ni vet när man vill något så mycket att man vill att det ska hända NU och inte senare? Det är en typisk

känsla hos mig varje dag. Jag vet vad jag vill med mitt liv,jag vet vad jag vill göra i mitt liv och vad jag

vill ha i mitt liv. Alla säger åt mig - ha tålamod,det kommer vid rätt tid i ditt liv men samtidigt är det även

upp till en själv hur ens liv ska bli så HUR gör man där i mitten? Ska jag bara ta en dag i taget och ta allt

som det kommer eller ska jag göra något åt min situation? Ifall jag bara tar en dag i taget och gör inget då

kanske jag missar det jag söker för att jag inte är öppen och tillräckligt närvarande. Det här är min dagliga

dialog med mig själv,hur ska jag göra och vad är det rätta att göra? Något jag iallafall kommit fram till men

också vet är att jag inte kan kontrollera allting i mitt liv som händer. Det finns saker du kan kontrollera och

andra du inte kan kontrollera. Jag är en typisk sökare,jag letar hela tiden efter min framtid och allt som ska

vara där i den men ju mer jag letar och söker efter det verkar det som om det bara hamnar längre och längre

bort. Alltså kanske jag måste sluta söka,sluta leta och istället låta det komma till mig för jag får alltid höra att

när du slutar leta kommer det du vill till dig snabbare. Kanske får lyssna på det och se ifall det är sant,det låter

klokt och mer än försöka kan jag inte göra och ska även försöka att faktiskt ta en dag i taget och andas ut lite.

När allt man vill är att vara glad men hur mycket man än försöker med vad som helst är det inget som funkar,vad i hela världen ska man göra då? Kanske vore lättast att bara låta det vara till det går över,låter lätt som en plätt men det är det inte. Har märkt ännu mer nu på sistone hur frånvarande jag är vad jag än gör. Kan sitta och prata med vem som helst min mamma min moster eller när jag kollar på en film. Efter samtalet efter filmen kommer jag på mig själv att jag har ingen aning vad vi pratade om,vad handlade filmen om? Mina tankar är där borta,jag är långt borta men inte här. Någon som känner igen sig eller är jag bara helt någonting? Jag vill släppa mitt förflutna,vill sparka alla med arslet ut först som inte är bra för mig men varför i hela friden hamnar jag här hela tiden? Det är som en fågel sitter och pickar på mitt huvud 24/7 och aldrig slutar,mitt huvud är aldrig tyst. Jag kommer bli gråhårig redan vid 35 haha. Hur står jag ut med mig själv,wow det här är mitt liv varje dag. Det är både för och nackdelar med att vara en känslo person som alltid känner med hjärtat men ibland så önskar jag att slippa känna till den här nivån för det suger musten ur en verkligen. Jag vill bara kunna ligga i soffan en hel kväll och se på en bra film och huvudet är helt tyst eller hålla en konversation med någon och jag far inte iväg med tankarna. Låter helt underbart men hur kommer jag ditt? Meditera? Yoga? Det verkar vara dagens grej som är inne när man är i obalans men allt jag vill är att slippa mina tankar,få frid i mig själv och bara vara jag som är mitt riktiga glada jag. Från att vart en glad väldigt aktiv tjej till att bli en tystlåten frånvarande tjej,det är vad livet gjort mot en. Jag vill hitta hem,hem till mig i mig själv.

Från att haft rätt varma dagar under jul och nyår till att slå om till iskallt stoppar inte mig från att gå ut och ta en promenad. Packade på mig med kläder av flera lager sen var man redo för -12 c°. Var hemskt kallt dom första tio minuterna men sen blev man varm och solen värmde en del åt olika håll. Att alltid hatat vintern,aldrig klarat av kyla och mest velat sitta inne till att älska vintern,slå kylan oavsett grader och bara vilja vara utomhus  :) <3

Galet med vad mycket snö vi fick igår kväll,vilket oväder av snö som bara kom in,den såg man inte komma.

Hade gärna haft det här fina vädret under jul och nyår,nu tycker jag våren kan komma. Fast det är bra fint ju

med vit snö som lyser upp än bara grått överallt. Det var inte lätt att komma till bussen när jag skulle gå till

hållplatsen,fick pulsa mig fram för att ens komma fram. Bara det var ett träningspass haha, man kan tycka

att runt lunch borde dom hunnit med att ta bort snön på värsta ställena men jag kan förstå att det måste bli

kaos när det vräker in snö in till nästa morgon. På parkeringen utanför gymmet under snön var det rätt isigt

jag försökte slå skorna i backen för att inte halka men det gick inte att undvika. Halva jag åkte med ryggen

bakåt (gick som i slowmotion) innan jag hittade balansen igen och kom upp rak. Min rygg tog stryk,fick nog

en liten sträckning för det värkte i ryggen och gjorde ont när jag gick. Efter cirka en kvart gick det över som

tur var,sånt där är livsfarligt man kan slå ihjäl sig eller göra sig riktigt illa. För att vara början av januari när

alla brukar börja med sina "nu ska jag börja träna" är det ovanligt lite folk. Från januari till mars brukar det

vara smockat med folk på gymmet men nu dom senaste två dagarna jag gått har vi knappt varit 15 st,jag

som kanske går fel tid vem vet. Det var rätt tungt i benen idag vilket nog beror på att jag bara kört endast

en gång på ett år klart det är tungt idag men jag tog mig igenom en timmes träning det som räknas. Nu är

jag helt slut på krafterna,känns bra så där skönt bra. Nu blir det uppehåll två dagar sen kör jag på igen :)

Har kört årets första pass på gymmet,det känns bättre än vad jag trodde. Har inte vart där på ett år nu sen

jag blev sjuk och inte kunde träna på något sätt. Allt som jag älskar att göra varken kunde jag inte eller fick

jag inte. Har vart arg,ledsen och besviken att varför jag? Det tog ett helt år att komma tillbaka men kan nog

säga att jag är ändå glad att det som hände just hände mig för det har gjort mig starkare psykiskt och i min

kropp. Är starkare,piggare och har mer energi än jag någonsin haft i mitt liv. Mitt liv har förändrast en hel del

sen jag blev sjuk förra vintern. Nu ser jag på livet med helt andra ögon,jag har en helt annan förståelse både

till kropp hälsa och mat. Är starkare inombords,jag förstår livet bättre. Allt det här som har öppnat sig för mig

hade kanske aldrig kommit eller kanske mycket senare. Är glad att min tid var nu,är nu. Känner mig faktiskt

modigare också på många sätt,att jag växt som person men främst som madde. För några veckor sen läste

jag om hur dom gör om friskis&svettis. Det här läste jag några dagar efter jag bestämt mig att börja gymma

igen. Orolig av mig som jag är blev det här jätte jobbigt. Förändring. Då jag inte vart där på ett år tänk ifall

jag inte hittar där inne? Jag kommer se dum ut som går runt där förvirrad som en nybörjare? Jag var nervös

på bussen hela vägen ditt att jag mådde illa och ville bara vända hem. Men jag klev av bussen, gick in ditt

och bytte om. Kollade runt mig och hittade alla maskiner jag brukar använda. Gick galant ju. Jag skratta åt

mig själv i huvudet och kände mig löjlig som ens vart orolig eller nervös. När jag väl stod på löpbandet det

var underbart. Jag har fått tillbaka mitt liv,har redan kört en termin på dansen och snart sätter den igång då

får jag verkligen göra domt två sakerna jag älskar mest att göra,att träna. Är riktigt stolt över mig själv och

även gett mig en klapp på axeln. En lättnad att vara tillbaka,att känna att man lever igen helt och hållet <3

Sitter och kollar på filmen Lyckan,kärleken & meningen med livet. Tjejen som alltid söker efter något i livet,som tänker för mycket och känner för mycket. Hon i filmen är jag,det är som att se sitt eget liv. Det här är precis det jag måste göra,en förändring. Har inte någon plan eller vet hur man gör det här men måste lära mig och ta en dag i taget. Ta livet för vad det är,bara vara och se vad som händer utav det. - Du tar kontrollen på vad för kläder du har på dig varje dag precis som du tar kontroll över dina tankar - En vis man i filmen sa det och jag fattade precis vad han menade med det ordspråket. Som jag bestämmer vad för kläder jag ska ha på mig varje dag kan jag bestämma över mina tankar. Dom senaste två dagarna har jag vart ute och gått i nästan två timmar båda dagarna,det låter inte som mycket men dom promenaderna har gjort mina dagar. Det är som att det ena andetaget faktiskt går att andas ut helt. Imorgon börjar min resa att börja gymma igen men ska varken sätta press eller stress på mig själv utan det här gör jag för mig själv. Lite av mina tankar så här på kvällskvisten.