Jag vet aldrig hur man ska börja när man varit borta alldeles för länge härifrån,jag vet bara att det var väldigt

länge sen. Det är ett nytt år och mycket har redan hunnit hända på den lilla korta tiden som varit 2018,både

på gott och ont. Varje år i december känner jag samma känsla hur skönt det ska bli att lägga undan det som

varit och börja om ett nytt kapitel. Men den här december månaden som var visste jag att början på det som

skulle bli till något nytt blev till ett tomrum istället. Min morfar Kjell heter han,79 år fick diagnosen blodcancer

för två år sen. Samma slags cancer som min farmor fick,skillnaden var att hon fick den sämre varianten och

försvann från oss på bara ett halvår. Morfar fick chansen två till fem år. Det gjorde mig lugn. Han kanske till

och med får mer än fem år? Men så var inte fallet. Dom sista tre månaderna blev han bara sämre hela tiden

men jag tappade aldrig hoppet,inte han heller. På julafton blev morfar så pass dålig att han behövde åka till

sjukhuset,mormor satt med honom medans vi andra var hemma och firade jul som om ingenting hände vilket

var en rätt absurd känsla. Men han levde iallafall,ingen av oss såg riktigt att det var första julen utan just han

för det kanske skulle vända? Jag visste hur dålig han var mer än mina kusiner men aldrig hur illa situationen

var eller om jag förnekade,har inte kommit fram än till vad jag trodde. Efter jul och nyår gick det fort,ville väl

inte direkt acceptera läget även fast jag visste. En vanlig måndag,den dagen min dansträning hade sin start

på kursen igen som jag verkligen såg fram emot blev istället till en mörk sorgsen dag. Jag satt hemma,hade

någon konstig känsel i kroppen och då kom samtalet. Mamma ringde,nu har morfar somnat in säger hon med

gråten i halsen och jag bara skrek neej rakt ut och grät som jag inte gjort på tio år. Hur tänker man,nu lider han

iallafall inte mer nu får han frid eller varför just min morfar här och nu när jag behöver honom här? Är lättad att

han inte längre lider av smärtan från sin cancer men det gör hemskt ont att han är borta. Han gick bort den 15

januari 2018,en dag vi alla kommer minnas med sorg. Mitt år skulle börja med lycka men började med att sörja

istället. Det är aldrig rätt tid att mista någon man älskar men det blir tuffare att ta sig upp när det är början utav

ett nytt år och man mår redan dåligt. Mitt hjärta är krossat i tusen bitar. Varje gång jag hör någon nämna ordet

morfar får jag en inre panik och tårarna kommer på en gång. Det har bara gått tre veckor om några dagar men

jag vet inte hur länge det kommer göra ont.

När jag var hos min sjukgymnast veckan efter att morfar gått bort ser jag en rubrik på en tidning där dom har

intervjuat Magdalena Graf som varit med om otroligt jobbiga saker på senaste. Det var som att den tidningen

ville att jag skulle ta upp den och läsa vad dom skrivit. Som magdalena berätta här i intervjun att vi alla någon

dag kommer kunna skratta igen,vi kommer kunna se ljust på framtiden och hitta lycka igen. Det gäller bara att

vi alla ger oss en chans att sörja först. Ett steg i taget. Det stod mycket intressanta och tänkvärda meningar vi

alla ska tänka på. Men just den rubriken som Magdalena hade sagt tycker jag stämmer in helt och hållet på hur

livet funkar i allmänhet oavsett vad vi går igenom för något. Men den där rubriken på framsidan utav tidningen

det första mina ögon såg löd så här "Tiden läker inte sår,tiden lär dig att leva" Klockrent,det får bli mitt motto i

livet från och med nu,det viktiga är bara att komma ihåg orden och komma ihåg varför man inte gav upp. Nu är

det bara begravningen kvar som sker den 19februari,om du frågar mig är det en lång tid framöver att gå runt för

att vänta på men det är bara att stå ut. Jag har vart på en del begravningar men jag minns farmors tydligast,den

tuffaste men jag kan nästan slå vad om att morfars begravning kommer inte bli lätt. Jag hann aldrig säga hej då

till morfar då han låg på ett sjukhus utanför västerås. När jag var hemma hos mormor och morfar gick jag upp på

övervåningen där morfar har sitt sovrum. Jag satte mig i hans kontorstol,strök med ena handen på hans säng &

bara grät. Det var mitt personliga hej då. Efter den dagen sov jag hela natten som aldrig förrut av utmattning alla

dessa miljontals tårar man fällt i två veckor. Det kommer bli bättre med tiden,jag hoppas han nu vilar i frid

Jag med mormor och morfar för många år sen : )

Varje månad utan morfar kommer vara tufft,jag hoppas han vakar över mig < 3