Hej alla där ute,nu har det gått länge igen sen jag var här inne sist, jag var nog inte redo ändå att

öppna mig hur mycket jag än ville. Det finns perioder i livet man inte är tillgänglig för vissa saker

men nu känns det lättare i hjärtat och jag saknar verkligen att skriva. Att nästan dygnet runt jämt

tänka men aldrig bli av med det man tänker på då hjälper det att skriva,det är nästan som att ha 

en påse över huvudet och när du kan ta av dig den då kan du andas ordentligt igen. Kanske inte

bästa jämförelsen men där är väl lite på det sättet. Kan ni förstå att det är jul om en dag (klockan

är 00:00 snart) och här sitter jag mitt i natten för att blogga. Förra året vid den här tiden var allting

annorlunda,morfar åkte in på akuten (för säkert tusende gången) men den här gången skulle han

aldrig få åka hem igen. Både mormor och morfar spendera julen på sjukhuset i ett litet rum när vi

resten av familjen sitter hemma hos min mamma och tvingar oss själva att försöka vara glada hur

vi nu tog oss igenom det? Det har nu gått ett år,morfar är borta sen jan.... & nu är det snart jul igen

som jag längtat efter sen förra året för nu skulle allt vara lättare,eller hur? Vi har sett mormor stark

och ledsen men ändå tagit sig framåt. Men det är inte fallet längre,sen hon kom in till stan sen hon

sålde deras hus som hon själv tyckte kändes skönt att slippa bo i kom sorgen nu istället till jul som

inte är konstigt. Men att se på mormor som alltid vart min största förebild blivit till någon hon inte är,

som kan få utbrott på oss vilket aldrig hänt förrut då blir julafton inte rolig i år heller. Då pratar jag ju

inte om mig själv utan mer att få kolla på hur ens mormor förändras som knappt vill umgås med oss

vilket alltid varit det hon tyckt om mest det gör ont ända in i varenda skelett del i en. Även fast våran

morfar inte var med förra julen levde han men nu ska vi vara utan han i livet. Men av erfarenhet vet

jag själv att alla dom där första gången utan oavsett om det är att du blivit singel eller förlorat någon

till döden är dom alltid jobbigast. Vi alla måste få sörja,jag har kommit på mig själv att jag har faktiskt

inte sörjt morfar som jag velat för man vill vara stark för sin familj. Men jag måste nog också sörja för

att kunna gå vidare,om önskningar går i uppfyllelse önskar jag mest i världen att se mormor glad igen.

Nu måste jag gå in med inställningen på julafton att inte ha några förväntningar,det kommer säkerligen

inte bli som jag hoppas men nästa år när vi fått sörja igenom ordentligt då blir julen som vanligt igen <3