Maaddeeleine

Alla inlägg den 11 januari 2019

Av Madeleine Magnusson - Fredag 11 jan 18:13

I nästan 18år har jag lidit av panikångest som kom tillsammans med ett trauma

när jag var 12år. Det har vart en evig kamp, det är som att leva med en demon

som vägrar att du ska bli lycklig. Jag bestämde mig tidigt att den här jäveln ska

inte vinna över mig,det är bara hjärnspöken. Idag är jag 30 och känner knappt

av längre,det kan komma en liten attack någon gång i halvåret men då blir jag

inte rädd längre. Dom senaste fyra åren har det nästan vart som att leva totalt

normalt utan den där stämpeln i pannan "hon med panikångest" vilket man har

förknippats med många gånger många år av sina vänner som inte förstått hur

illa det vart. Men jag gav aldrig upp för min egen skull,banne mig att en dag då

ska jag leva ett normalt liv och till slut gick det. Men nu är den tillbaka men jag

förstår inte varför eller hur det gick till. Det finns ingenting i mitt liv som hänt på

sistonde eller som känns jobbigt nu. Livspusslet med alla bitar har börjat sakta

men säkert falla på sina plats. Det började förra torsdagen bara sådär och har

fortsatt,det blir värre för varje dag som går och attackarena blir större. Jag blir

livrädd,det var många år sen sist jag kände av så här mycket då glömmer man

hur det känns därför blir man rädd nu istället. Den här veckan har inte vart kul.


Det lustiga med det här är att jag känner min panikångest som om den är en

person,jag vet nästan jämt och precis när en attack ska komma. Om jag gör

det här,eller åker ditt eller ska umgås med den där personen då kommer jag

känna av på det här sättet eller det här sättet. Då kan jag förbereda mig hur

min dag eller dom timmarna antagligen kommer bli. Men nu är det helt annat.

Nu kommer attackerna när jag som minst anar det,på ställen där jag känner

mig helt trygg med personer som står mig nära och saker jag gör som är kul

men ändå slår den till stort som en smäll från ingenstans. Precis när jag höll

på att kliva ut från jobbet fick jag som ett tryck över bröstet,det gick inte att få

luft. Då började paniken komma,hjärtat rusa och benen skakade. Jag försökte

bli av med rädslan själv men det gick inte,fick ringa upp mamma när jag stod

vid busshållplatsen med folk som stod där. Gick en bit bort,man känner sig ju

totalt galen och vill inte att andra ska kolla på en som om man är det. Benen

skakade så pass mycket att jag fick sätta mig på huk,gråten kom och frågade

om dom kunde hämta mig men dom hade ingen bil. Det började snurra,kunde

jag ta bussen hem nej det går inte övertalade jag mig själv. Fyra person kolla

på mig,det gjorde inte direkt saken bättre. Men jag satte mig på bussen med

mamma i luren och några minuter senare försvann det. Jag ger inte upp nu

heller men känns inge roligt att det påverkar min vardag igen när allt precis

har börjat kännas lugnt i mitt liv. Det kommer gå över det vet jag men exakt

när vet jag inte men jag vet att kommer inte ge upp för det här är mitt liv!   


 


ANNONS

Presentation


~ Från & med nu, här och nu ~

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Maaddeeleine med Blogkeen
Följ Maaddeeleine med Bloglovin'

Hope Laugh Dream Love Live


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se