Det har vart ganska många jobbiga dagar här som vart.

Som ni vet (ni som läst) att jag börjat arbetsträna inför

det riktiga arbetslivet har inte riktigt gått som jag velat.

Trivs jätte bra där jag är men min kropp säger stopp,den

vill inte jobba med mig. Vi är i osynk,min hjärna säger kom

igen du fixar det här medans kroppen säger det går inte du

har alldeles för ont. Vilket är sant. Fick gå hos en sjukgymn

förra året på ett speciall program för oss som hae whiplers

och efter åtta till nio månader började jag få tillbaka både

styrkan i nacken,kraften i axlarna och glädjen kom tillbaka.

Jag såg ljust på mitt arbetsliv,det finns stor möjlighet att

kanske en dag kunna jobba igen. Nu fick jag den här chansen

ett år senare med att börja arbetsträna tillsammans med min

arbetsterapeut som håller koll på mig dagligen. Envisheten är

där,kämpe glöden fanns och hoppet såg bra ut. Har vart där i

tre veckor och jag är paj helt trasig. Smärtan kom redan dag

två men tänkte att det bara var är för att allting är nytt och

kroppen måste ställa om sig så jag körde på men märkte att 

det bara blev värre för varje dag som gick,nu är jag där igen.

Från att knappt känna nervsmärtor ingen huvudvärk som var

närvarande och migränen var nästan borta. Till att ständigt

ha ont i huvudet,ligga med migrän varje natt vilket betyder

ingen sömn men går till jobbet varje dag ändå. Gråten finns

i halsen hela tiden,vill inte vara den men jag är helt slut. Vad

ska jag göra nu? Har ett läkarbesök på onsdag om en annan

sak och då ska jag fråga honom om det finns någon som helst

möjlighet att jag kan få börja hos min sjukgymnast igen för 

det skulle vara guldvärt för mig. Jag tänker inte kasta in min

handduk än och säga det är kört utan det blir att göra absolut

allt i min makt som går och göra att jag kommer kunna jobba i

iallafall fyra timmar kanske tre gånger i veckan. Jag är en sån

person som hellre förbereder mig för det värsta än tro på det

bästa för då blir man mindre besviken,är det en bra eller dålig

sak att göra för sig själv betyder det att man inte tror på sig

själv? Kan väl säga så här,jag vågar inte helt ut tro på att det

kommer hela vägen men jag kommer kämpa ända in till det sista.

Oavsett om jag kommer kunna börja jobba igen eller att det går

mot att bli sjukpensionär kommer jag ta tag i träningen från och

med idag allt från dansen till gymmet till promenader så ofta jag

bara kan. Ikväll börjar dansträningen igen efter juluppehållet woho