När jag fick beskedet om att jag skulle testa och jobba i sex veckor såg

jag framför mig hur livet äntligen skulle börja. Det var helt rätt tid,nacken

mådde bra jag mådde bra. Men redan andra dagen kom smärtan tillbaka

som inte funnits där på flera månader. Min första tanke var att allt är nytt

det kommer ge med sig när man vant sig. Det blev bara värre och värre

med smärtan nästan oumbärligt ont. Att ge upp är inget som ens fanns

i mina tankar,det gick sex veckor hur vet jag inte men man klarar mera

än vad man tror. Har gått hemma en vecka nu,börjat på sjukgymnastik

igen för att stärka upp nacken. Hade möte på arbetsförmedlingen igår

om hur vi ska gå vidare. Blev väldigt känslosamt för min del,som det

ser ut nu går det inte att jobba på grund av min smärta och med den

har mycket av min ångest kommit tillbaka. Har tid hos en psykolog på

måndag vilket är blandade känslor. Trodde aldrig att jag skulle hamna

här igen med smärta,panikångest och oro. Jag kan inte annat än känna

min dålig just nu. Hur kunde jag hamna här igen när jag kämpat ihjäl mig

för att må bra igen vilket jag gjort dom senaste tre åren. Nu är jag tillbaka

på ruta ett. Jag går hos min sjukgymnast två gånger i veckan,kommer gå

hos psykologen säkert en gång i veckan sen gå till en specialist på smärta

som min whiplers. Det här visar att jag tar tag i mina problem,har bett om

hjälp och mitt mål är att bli den glada levnadsfulla tjejen jag egentligen är. 

Men allt jag känna är hur jag misslyckats,här måste jag be om hjälp igen

för att kunna ta mig vidare. Nu tar det ytterliggare några år längre att få bli

mamma då jag inte kan jobba just nu,när och om jag ens kan jobba det tär

på mig. Jag är både rädd och orolig för mitt liv,tänk om min pojkvän inte står

ut med att vänta på mig? Finns det någon chans för mig att ens bli mamma?

Det var någon månad sen jag grät men nu dom senaste två dagarna är det 

ända jag gjort. Jag tänker och tänker och tänker. Det här tar död på mig för

jag lever inte,det är endast oro i kroppen och det har gjort att jag har gått ner

nästan 10kilo på bara fem veckor på grund av dom här dumma j*vla tankarna.

Hatar att inte veta hur mitt liv kommer bli,hur det kommer se ut hur min framtid

är ljus eller mörk? Kommer allt ordna sig eller kommer det aldrig vända? Gillar

inte det här någonstans,allt jag vill är att kunna andas och bara leva igen