Jag har märkt ganska tydligt att det finns två typer av människor i den här världen när

det kommer till hur man ser på livet. Det finns dom som tar livet med en klackspark för

för vi kommer ändå inte ur livet levande så ta inte allt så seriöst. Medans den andra av

halvan är rädda för att leva,dom tar livet på största allvar. Här finns det varken rätt eller

fel hur man ser på livet. Jag är den andra halvan som är rädd för att leva men som inte

vill anat än leva men tar livet för grovallvarligt för tänk om jag dör? Hela mitt liv har jag

alltid varit tio steg framåt och tio steg bakåt men aldrig stegen som är här och nu. Vad

är det som skrämmer mig så mycket? Jag vet inte?. Men jag vet att jag vill kontrollera

allting i livet,jag vill att allt ska hända nu på en gång. Det finns ingen tid att vänta bort

för livet är för kort. Jag vill veta allting om livet om vad som ska hända bra eller dåligt

för då kan jag förberedda mig mentalt,fysiskt och psykiskt. Jag vet att vi inte kommer

kunna ducka från döden,vi kommer alla försvinna en dag hur tuuff den tanken än är.

Jag vet att vi inte alltid kommer få det vi vill ha i livet, allt vi drömmer om och hoppas

på i livet. När jag tänker efter här handlar det nog ändå inte speciellt mycket om den

där kontrollen över att veta hela sin livskarta utan det handlar nog mer om en jag vet

inte vad jag ska använda för ord men bekräftelse?? En bekräftelse på själva livet att

allt kommer ordna sig,du kommer få det mesta av det du alltid drömt om. Dina hopp

och förväntningar kommer att slå in. Du kan vara lugn. Det är vad jag går runt varje

eviga dag och väntar på. Som om ett mirakel av stjärnfall ska ramla in hos mig och

plötsligt står alla svar skrivna i stjärnorna och jag slipper fundera mer. Det låter helt

himmelskt samtidigt är jag även kluven i den här frågan också för vill man veta allt?

Jag vill veta på ett sätt om hela mitt liv alla dessa år framåt men ändå inte? Vore det

inte tråkigt om man visste allt,då har man inget att se fram emot? Då blir inte livet en

överraskning,då kommer dom där små miraklena inte betyda något. Det kanske är vad

livet går ut på,att det är charmen med själva livet att inte veta? Alla dom där när du som

minst annar det ögonblicken skulle inte finnas kvar. Det här är en av dom klurigaste av

alla frågor i livet? Hur mycket vill man egentligen veta och hur lite vill man veta om livet?

Det där är en smaksak. Hur är ni som personer? Vill ni veta för att slippa oroa er eller vill

ni bli överraskade av livet? Jag vill nog både och. Jag hatar den här konstanta oron och

rädslan över att livet inte kommer bli det man alltid drömt om. Jag har mycket i livet som

är bra men jag lever definitivt inte det livet jag vill,jag är inte ens nära det jag jämt som en

liten flicka gick och dagdrömde om. Men kanske visste man inte bättre då,man har alltid

velat att livet ska bli som på film. När man var liten trodde man nog till ganska stor del att

livet var/är som på film. Medans man nu i vuxenålder gått igenom det ena och det andra

vet att livet är inte som på film. Även om många av dagens filmer basereras av dagliga

livet till stor del slutar ändå inte livet jämt lyckligt eller drömigt som på film för på film då

måste det sluta lyckligt men det riktiga livet utanför fungerar inte riktigt så även om det

är vad jag önskar. Vad vill jag komma fram till här egentligen? Jag vet inte riktigt för det

här blev mest tänkar inlägg där mina tankar flyter runt och skrivs ner. Men kanske borde

jag släppa lite på kontrollen för oavsett vad som händer i livet finns det inte alltid något

man kan göra åt situationen. Antigen händer det något jätte jobbigt,kan jag göra något

åt det här eller är det som det är? Eller så händer något helt fantastiskt och då får jag

njuta av det där och då. Livet är en utmaning,jag tror vi är här för att testa oss själva

och lära oss av våra handlingar av vårat tänk av våra val. Vi är inte mer än personer

vi är mänskliga där vi endast kan göra det bästa utav det vi har, vi har bara ett liv så

varför inte leva så mycket du kan än att bromsa för rädslan som stoppar dig från livet?

Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen,min panikångest har ryckt tag i mig med ett hårt

grep som är knepig att ta sig ur. Det går hela tiden i perioder, jag mår bra i två veckor sen

mår jag jätte dåligt i två veckor och så där håller det på. Det har varit så här någon månad

nu och jag är trött på det. Ofast blir jag inte rädd längre när jag känner av men på senaste

har det blivit att jag känner av på sätt jag aldrig känt förrut och då blir jag livrädd. Jag hatar

att den aldrig försvinner puts väck ur mitt liv för alltid. Det kan gå flera år där jag bara får en

panikångest attack en gång i halvåret men sen jag mår jag bra. Sen från ingenstans börjar

jag må dåligt igen och den tar över hela mitt liv. Är så sjukt trött på att konstant vara rädd,

vara på min vakt och må mer dåligt än bra. Jag önskar att man bara kunde kicka iväg den

och aldrig mer behöva ha med den att göra. Men tyvärr funkar det inte så. Jag har levt i 

det här ekorrhjulet i tjugo år nu,jag vet att det inte är något farligt det är inget jag kan dö 

av. Jag kan allt om panikångest men när man är i det,när man är i den där tuffa perioden

som jag är i nu då tror man på riktigt att man ska dö när man känner av panikångesten.

Jag vill bara känna mig normal,få tillbaka mitt liv och slippa gå på spänn varje dag som

man gör mer eller mindre. Det borde vara jag som har kontrollen över ångesten & inte

ångesten som har kontrollen över mig. Men det är så himla lättare sagt än gjort för om

det vore så då hade vi alla med ångest mått bättre idag. Jag kommer aldrig någonsin

att ge upp,jag ska övervinna den här demonen på något sätt någon gång för den ska

inte få vinna,det finns inte ens på min livskarta och den dagen då ska jag hurra högt.

Har ni känt någon gång att vad ni än gör eller hur ni än gör eller vad ni än väljer

är det som att det aldrig räcker för dig enligt andra undermedvetet? Vi ska hela

tiden vara perfekta med allt vi gör,hur vi ser ut och vad vi väljer för väg i livet att

gå. Det måste vara perfekt annars kan det vara. Jag har egentligen aldrig brytt

mig om vad andra personer tycker och tänker om mig om någonting. Det borde

ingen göra för vad du gör med ditt liv,i ditt liv är endast din ensak. Jag tror mera

på att det handlar om att bli dömd. Vi har ett sånt behov av att aldrig känna oss

misslyckade,underpresterade,missförstådda och dåliga. I dagens samhälle där

allt handlar om hur vi ser på oss själva utifrån andra det sätter enorm press och

stress på oss. Jag slog nyss upp vad ordet perfekt står för. Här kommer några

av orden. Felfri,hundraprocentig,fulländad,utmärkt. När jag läser orden,när jag

tänker efter att det här är vad vi försöker uppnå varenda sekund av varje dag

för annars duger man inte eller är inte tillräckligt bra. Gör om gör rätt lite grann

den frasen som man ofta får höra. Men då tänker jag såhär. Ingen är felfri här

i världen,ingen kan vara hundraprocentig hela tiden,att vara utmärkt i allt man

gör det går inte & att alltid fullända allting,de är omöjligt. Ingen är perfekt,ingen

Det jag vill komma fram till som ni säkert förstår är att sluta sträva efter att vara

perfekt i allt ni gör för det är ingen som har lyckats och är det någon som säger

tvärtom då ljuger den personen. Så,varför kommer det sig att vi hela tiden har

som mål att vara perfekta? För egentligen vill vi inte vara perfekta för oss själva

utan i alla andras ögon. Det är konstant en jakt på att vara bättre än alla andra

och det är bara jobbigt. Jag är inte ett dugg oskyldig på den biten,jag springer

alltid ett maraton känns det som att alltid sträva efter det perfekta som inte ens

finns. Kan det inte bara få finnas något mellanting? Som att -det här duger-det

här räcker -bara hit men inte längre. Det tycker jag låter mer hälsosamt att vi

satsar på det vi har och utgår från det och det räcker. Mer än så ska det inte

behöva vara. Kolla bara på instagram,det finns alltid någon en efter en som 

ska se "lyckligare" ut "rikare" ut "hälsosammare" ut och så vidare. Blir inte du

bara trött av sånt själsligt,psykiskt? Jag blir det. Men sen vill vi inte lägga upp

våra dåliga dagar heller för vem vill läsa det? Då får man inte lika många likes

för det är lite så vi tänker och det är sjukt? Det borde vara mer fritt där det inte

ska handla om likes utan mer att kunna stötta varandra. En blandning av det

bra och dåliga utan att någon dömer? Det skulle bli det nya operfekta,det är

något vi borde sträva efter att vara mer operfekta tillsammans och stötta i det.

Jag har skrivit en del om stress i mina andra inlägg,tycker det är

ett viktigt ämne att prata om. Jag är inne på min tredje vecka att

läsa en timme varje dag,ta en stund för mig själv att koppla ur en

stund och bara vara i stunden. Dom senaste två dagarna har mitt

hjärta varit lugnare med klappningarna,för mig är det en stor sak

att bli tacksam över. Lugnet lägger sig över en på ett annat sätt och

jag tror  vi alla behöver träna på att hitta vårat inre lugn för det är

ändå då man mår som bäst. Något som också gör mig lugn är att få

skriva,om det är blogg eller novell eller dagbok det spelar ingen roll

bara jag får skriva om antingen något jag tycker om eller för att bara

behöva skriva av mig när det är för mycket i huvudet. Mina tankar är

konstanta men på kvällarna är dom som mest påtagliga men också då

som jag skriver bäst. En timme varje kväll sätter jag mig ner med mina

självhjälps böcker,fyller i och känner mig lättad varje gång man är klar.

Den första heter Min dag på 3 minuter. Den andra Min framtid på 3 min.

och den tredje 52 listor för ett lyckligare liv. Skriv så pennan bara glöder.

Jag har tre stycken av dom men vet att det finns fler av olika slag beroende

på vad man är ute efter. Dom flesta av er vet säkert vem Mia Törnblom är?

Om inte,kolla upp henne och läs hennes böcker. Hon skriver om just dom

där viktiga ämnena vi alla bråkar med någon period i livet. Självkänsla och

självförtroende. Det är vad hennes två första böcker heter 1.Självkänsla nu

och 2. Mera självkänsla. I dom här böckerna får du både läsa och fylla i bra

uppgifter som får dig att tänka till och kanske komma på något på ett sätt du

aldrig tänkt förrut. Bara där har man blivit ett snäpp rikare på fakta. Det ni.

Sen finns det en helt fantastisk tjej vid namn Jacqueline Joo. Det finns nog

en del av er som hört talas om henne. Hon har släppt en bok, hennes första

bok som jag är jätte glad över att hon gjorde. Boken heter Din dolda sociala

förmåga. Jag ska vara ärlig,har inte läst jätte mycket ur den än då det blir så

svårt jämt att välja vilken bok man ska välja men jag kan knappt vänta efter

att få sätta igång med den. 

Sist men inte minst måste jag rekommendera boken Det sitter i huvudet.

Jag började läsa den här boken när jag var på ett riktigt dåligt ställe i mitt

liv,när jag kände mig som mest nere och tappat hoppet helt. Efter bara en

sida kände jag att - den här boken kan förändra mitt liv. Den här boken är

en pepp bok som får dig att fatta att du är BRA,varför du mår som du mår

och vad du måste göra för att ändra på ditt tankesätt för det är där du kan

vinna på att bli stark. Jag kommer läsa den här boken om och om och om

igen. Varje gång jag blivit nere,eller måste påminna mig att jag är bra som 

jag är då kommer jag ta fram den här boken som ett verktyg på vägen som

kan lyfta upp mig igen. Jag säger inte att böcker gör mirakel,men det är en

himla bra hjälp på vägen som kan göra mirakel inom dig själv. Läs,läs,läs.

Känner ni er stressad tjugo två timmar av tjugo fyra timmar om dagen

varje dag varje vecka? Jag kan ärligt säga med uppräckt hand att jag

är en av dom. Det är nästan att man knappt vill säga det till dom vi har

runt om oss för man vill inte ha den ökända blicken som om man är lite

knäpp i huvudet eller något? Men jag bara tror inte utan jag vet hur det

här är ett vardagligt problem i vårat samhälle idag. Vi har för mycket att

göra men har alldeles för lite tid att hinna med det vi borde göra istället.

Att må bra. Dom senaste veckorna har jag gått runt med väldigt jobbiga

hjärtklappningar i både vila och stress. Det går inte att få bort dom,fattar

inte varför. Dom senaste två veckorna har jag försökt ändra på rutinerna

i min vardag för att dra ner på den inre stressen som annars konstant är

där och jagar en. Det har funkat,det funkar faktiskt. Men hjärtklappningar

dom verkar inte vilja gå bort lika fort. Dom stör mig i vilan när jag läser en

bok tillexempel då hör jag nästan du dunk du dunk och då är det svårt att

koncentrera sig men jag jobbar på att få bort dom. Jag läste en artikel om

läsning att just vi som lider av ångest mår väldigt bra av att läsa en bok för

det som händer när vi sätter oss in i historian då börjar vi tänka på vad som

händer i boken istället än på hur vi mår. Man blir lugnare och sätter fokuset

på något helt annat och det håller jag helt med om. Hitta en bra bok och läs.

Sömnen är också en jätte viktig del att minska stressen. Jag kollar alltid på tv

några timmar under kvällen innan sovdags. Det gör mig alltid trött men nu på

senare tid har jag nog kommit till insikt att ljudet och alla rörelser under alla 

program nog gör en undermedvetet stressad. Inte under dom första timmarna

när man kollar men mot slutet därför testade jag igårkväll att stänga av teven

när jag började känna mig trött och bara låg i tystnad i en kvart tjugo minuter

innan jag gick till sängen. Kan inte säga än ifall det funka men det är något som

jag ska börja göra varje kväll för att se om man kanske somnar fortare,lägger sig

mindre stressad inombords och sover bättre. Vem vet? Sen vet jag att läsa böcker

innan du ska sova är ett väldigt bra knep men då ska du läsa något lugnt eller fint

som minskar stressen till trötthet. Jag har aldrig varit en kvällsläsare men kanske 

är det något jag borde testa också bara för att se hur det funkar? Jag har börjat 

läsa på dagarna en timme ibland två när man inte kan slita sig men redan efter

en halvtimme åker ögonen igen  och det säger ju mycket,att det borde funka 

på mig ifall jag läser innan jag ska sova. Det kanske får bli min nya kvällrutin till

bättre sömn till ett bättre må bra tillstånd. Man får testa sig fram vad som går.

#detnyamåletilivet

Hur kommer det sig att vissa som varit med om ett trauma som liten kan vända det 

till en styrka som gör att dom inte mår dåligt av det i vuxen ålder? Jag var med om

ett trauma vid 12års ålder som vände upp och ner på mitt liv. Det förföljer mig idag

också trots att det gått nästan tjugo år sen det hände. Man är en oskyldig glad liten

jänta som knappt vet vad problem i världen betyder eller innebär men här får du hela

världen på dina axlar och barndomen tar slut. Plötsligt var världen själva livet inte en

speciellt roligt ställe att hänga på längre. Det känns verkligen som om mitt liv har vart

på paus i 20år och aldrig kommer kunna sättas på play igen. Det som hände var inte

mitt fel,jag var ett litet barn som avgudade min mamma som älskade att leka ute med

mina vänner och kolla på cartoon network innan läggdags. Det här var dom vuxnas fel

men alla dom vuxna inte min mamma eller resten av min släkt på hennes sida men alla

andra vuxna la allting på mig när jag inte ens hade med saken att göra. Dom vände min

rygg, ena sekunden hade jag en hel familj och andra sekunden hade jag en halv familj.

Nu hade jag ingen pappa,jag var inte hans dotter längre. Mina syskon var ute ur bilden,nu

var jag inte storasyster längre. Mina kusiner försvann med tiden också och även min faster.

Jag frågade mamma många gånger om det var något fel på mig? Vad har jag gjort som gör

att dom inte vill finnas i mitt liv längre? Det är nog inte förrän i vuxen ålder man har förstått 

hur trasig man är,att ens identitet har rykts ifrån en och jag vet än idag inte vem jag är längre.

Jag söker, jag letar, efter svar efter min mening i livet i allt det här,j ag jagar efter min identitet 

om vem är jag egentligen? Jag vet inte. Den glada, spralliga skrattande lilla tjejen jag en gång

var hon försvann och aldrig kommit tillbaka. Jag kan säga till mig själv att men jag är en bra tjej

men vem jag är det vet jag inte? Jag tappa bort mig själv någonstans på vägen och aldrig hittat

henne igen i det här mörkret. Men jag vet att jag vill hitta henne igen,dom här människorna som

en gång kallat sig för familj ska inte få ta det ifrån mig. En dag hoppas jag kunna säga vem jag är

och att jag hittar den där inre lyckan jag en gång hade som barn. Jag vill ta mig ur mörkret och kliva

ut i ljuset där min livsväg är för mig. Hur eller när eller vad det vet jag inte men någon dag då ska jag

stolt kunna säga till mig själv att jag lyckades och är stolt över mig själv för det förtjänar banne mig jag.

#nevergiveup

Det har pratats mycket om hur många det är som mår dåligt över att gå

in på instagram och facebook varje dag då "alla verkar så lyckliga" men

det där är bara en fasad för vem vill visa upp inför alla hur dåligt du mår?

Jag har en hatkärlek till instagram. Men på senare tid har jag nästan mer

eller mindre nästan slutat scrollat där inne och börjat leta efter sidor som

inspirerar mig i vardagen och lägger mitt fokus där istället. Genom att gå

in på dom sidorna när man vaknat ger en ett lugn,ett fokus att kliva upp

ur sängen med kanske een helt annan känsla i kroppen än när du vakna.

Eller om du är ledsen eller har en dipp kan den här lilla texten du kommer

att läsa kanske ta bort vad du precis kände och du känner dig peppad igen.

Dom här sidorna har allt från bra citat,till personlig utveckling,till förståelse

varför man mår som man mår,hur du kan förändra ditt mående och annat.

Jag lägger till sidorna här nedanför så tycker jag ni kikar in där och kollar

om någon av sidorna eller varför inte alla kanske passar er som för mig?

• dinutveckling
  
• sofiasivertsdotter
• formaom
• myselflovesupply
• happihabits
• albinkarlssons
• petersvardsmyr

Som jag skrev i mitt inlägg igår har det här med min psykiska ohälsa varit en lång resa

och det är en bra bit kvar. Medans jag jobbar med mig själv och på mig själv måste jag

bli av med stressen i min vardag för det är egentligen rutinerna i vardagen som är själva

nyckeln till framgång i din egen hälsa. Det är något som har trillat ner hos mig efter alla

månader av förvirring. Det ligger hos mig själv,jag kan lösa det här genom att inte vara

dum mot mig själv längre och tro att det är något fel på mig. Om jag börjar göra saker i

min vardag som jag tycker är kul,som inspirerar mig,det där jag brinner för eller enkelt

bara är bra på. Det tror jag är en av dom stora sakerna till att börja kunna bygga upp ditt

självförtroende igen på nytt,du börjar se saker med helt andra ögon och börjar smått se

klarare på ditt liv. Jag är en person som älskar att skriva listor i alla slag,inte på grund av

att jag har dåligt minne utan för att det är både kul och roligt att skriva så varför inte två

flugor i en smäll. Ni kan börja smått att börja skriva upp - vad tycker jag är kul? Vad är det

som stressar mig mest i min vardag? Hur kan jag minska på det eller bli av med den helt?

* börja blogga i veckorna om psykisk ohälsa och min resa i mitt liv

* sätta igång att läsa igen,minst en timme varje dag

* skriva i självhjälpsböckerna varje kväll när du är mest tankspridd

* ta reda på mer fakta om ett ämne du tycker är intressant sen länge

Det här är min personliga lista som börja med i söndags. Det har gått tre dagar och vet ni?

Jag känner mig redan mindre stressad i vardagen i kroppen i hjärtat i själen och huvudet.

Det är lättare att andas i bröstet,jag ser fram emot dagarna på ett helt annat sätt för jag ska

fortsätta läsa den där boken som är så himla bra,jag ska starta igång datorn och skriva om

ett till inlägg om något jag tycker är intressant och förhoppningsvis får någon annan där ute

att bli inspirerad eller känna igen sig i min historia eller mina ord. Vilka är era intressen eller

hobbys? Jag tycker ni en gång om dagen minst 1timme ska ta tid för er själva och bara vara