Maaddeeleine

Direktlänk till inlägg 4 november 2019

Panikångest och en släng psykisk ohälsa

Av Madeleine Magnusson - Måndag 4 nov 10:59

Vilket år det har varit,inte mitt bästa på många sätt. Som varje år sätter man upp för höga

förväntningar på både sig själv och kommande år. Man får för sig att det kommer bli något

mirakel det här året eller det här året osv. Men egentligen fortsätter livet precis som dagen

innan det blev ett nytt år. I början av det här året började jag träningsjobba efter åtta långa

år hemma med min whiplers skada,panikångesten låg på paus sen ganska länge. Det var

rätt tid helt enkelt,eller det var iallafall vad jag trodde. Jag fick ett receptionsjobb två timmar

om dagen fem dagar i veckan. Det gick två dagar sen smällde värken i nacken till värre än

någonsin. Tankarna gick först i dom banorna att allting var nytt,min kropp måste vänja sig.

Jag gick till jobbet som kämpen jag är med ett leende men för varje dag som gick blev min

smärta värre och värre. Två veckor gick,smärtan var oumbärlig nästan och det satte igång

min panikångest igen efter att haft tre till fyra ganska bra år med väldigt lite ångest. Nu var

mitt helvete tillbaka med både smärta och panikångest. Allting blev mörkt,det fanns bara en

ledsenhet och tomhet över allting nu. Det har inte varit något roligt år för mig,klart det funnits

glimtar av glädje och ljus också men mest tungt. Det har gått 10månader nu av mitt liv i detta

mörker men jag tänker inte stanna här en sekund till! För någon vecka sen bestämde jag mig

att nej nu FÅR det räcka. Panikångest är något som följt mig sen 20år tillbaka,jag vet inte hur

många olika psykologer jag gått till men som aldrig kunnat hjälpa mig. Man får alltid höra hur

man är ett fall dom inte kan lösa,dom vet inte vilket fack dom ska lägga mig i. Kan tänka mig

att jag inte är ensam om att tappat tron på vården idag? 


Min moster har tjatat på mig i flera år att jag ska söka in till psykiatrin men har vägrat för där går

går bara knäppgökar? Det är den bilden jag alltid haft att döma efter även fast jag vet att det inte

är rätt men man har läst en hel del om olika fall på just psykiatrin och att bara tänka på att börja

där gav mig rysningar aldrig i livet. Jag som alla andra är ofast för snabb att döma något som jag

inte ens vet något om och för att veta måste man testa eller hur? När ingenting annat har funkat

när ingen annan har kunnat hjälpa mig då måste jag chansa för att vinna. Jag tog ett långt djupt

andetag,satte mig ner och skrev en väldigt detaljrik remiss om mitt liv om mina problem. På bara

en vecka fick jag en tid. När jag satt i bilen redo att kliva ur,jag kollade på skylten vuxenpsykiatrin

och såg några påtända killar i min ålder och dömandet kom tillbaka på en gång att nej här passar

jag verkligen inte in. Alkohol,droger och psykiskt sjuk är långt bort från den jag är. Men vi alla har

en ryggsäck med oss med en historia från uppväxten som ser olika ut. Vi alla har olika problem

stora som små. Det var tungt över bröstet,det var med ångest jag klev in genom porten när alla

signaler i kroppen skrek att jag ville åka hem. Väl i väntrummet tillsammans med mamma som är

min klippa i livet berättade hon att som ung gick hon också där och kände likadant att hon passade

inte in här. Hade ingen anning om att hon gått just här. Det gjorde henne ännu starkare i mina ögon.

Mötet tog tre och en halvtimme,det gick bättre än vad jag trodde det kändes bättre än vad jag trodde.

För första gången sen jag var 12år när allting hände så kändes det faktiskt som om den här tjejen fatta

varenda ord jag sa. Någon gång på slutet kände kände jag av min panikångest lite men efter att levt i

det under 20år har man blivit expert på att kunna dölja hur man mår. Men hon kollade på mig och sa nu

känner du av va? Jag bara kollade på henne med stora ögon och sa ja. Där i den sekunden fattade jag

att hon vet vad hon pratar om,hon vet vad jag pratar om. Det sämsta i allt det här är att nu är det sex till

nio månaders kötid för mig att komma in på programmet men har iallafall en fot inne och jag längtar

    




 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Madeleine Magnusson - Tisdag 12 nov 16:09


Har ni känt någon gång att vad ni än gör eller hur ni än gör eller vad ni än väljer är det som att det aldrig räcker för dig enligt andra undermedvetet? Vi ska hela tiden vara perfekta med allt vi gör,hur vi ser ut och vad vi väljer för väg i liv...

Av Madeleine Magnusson - Måndag 11 nov 16:00


Jag har skrivit en del om stress i mina andra inlägg,tycker det är ett viktigt ämne att prata om. Jag är inne på min tredje vecka att läsa en timme varje dag,ta en stund för mig själv att koppla ur en stund och bara vara i stunden. Dom senaste ...

Av Madeleine Magnusson - Fredag 8 nov 14:08


Känner ni er stressad tjugo två timmar av tjugo fyra timmar om dagen varje dag varje vecka? Jag kan ärligt säga med uppräckt hand att jag är en av dom. Det är nästan att man knappt vill säga det till dom vi har runt om oss för man vill inte ha...

Av Madeleine Magnusson - Torsdag 7 nov 15:32


Hur kommer det sig att vissa som varit med om ett trauma som liten kan vända det  till en styrka som gör att dom inte mår dåligt av det i vuxen ålder? Jag var med om ett trauma vid 12års ålder som vände upp och ner på mitt liv. Det förföljer mig ...

Av Madeleine Magnusson - Onsdag 6 nov 19:23


Det har pratats mycket om hur många det är som mår dåligt över att gå in på instagram och facebook varje dag då "alla verkar så lyckliga" men det där är bara en fasad för vem vill visa upp inför alla hur dåligt du mår? Jag har en hatkärlek till...

Presentation


~ Från & med nu, här och nu ~

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Maaddeeleine med Blogkeen
Följ Maaddeeleine med Bloglovin'

Hope Laugh Dream Love Live


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se