Vilket år det har varit,inte mitt bästa på många sätt. Som varje år sätter man upp för höga

förväntningar på både sig själv och kommande år. Man får för sig att det kommer bli något

mirakel det här året eller det här året osv. Men egentligen fortsätter livet precis som dagen

innan det blev ett nytt år. I början av det här året började jag träningsjobba efter åtta långa

år hemma med min whiplers skada,panikångesten låg på paus sen ganska länge. Det var

rätt tid helt enkelt,eller det var iallafall vad jag trodde. Jag fick ett receptionsjobb två timmar

om dagen fem dagar i veckan. Det gick två dagar sen smällde värken i nacken till värre än

någonsin. Tankarna gick först i dom banorna att allting var nytt,min kropp måste vänja sig.

Jag gick till jobbet som kämpen jag är med ett leende men för varje dag som gick blev min

smärta värre och värre. Två veckor gick,smärtan var oumbärlig nästan och det satte igång

min panikångest igen efter att haft tre till fyra ganska bra år med väldigt lite ångest. Nu var

mitt helvete tillbaka med både smärta och panikångest. Allting blev mörkt,det fanns bara en

ledsenhet och tomhet över allting nu. Det har inte varit något roligt år för mig,klart det funnits

glimtar av glädje och ljus också men mest tungt. Det har gått 10månader nu av mitt liv i detta

mörker men jag tänker inte stanna här en sekund till! För någon vecka sen bestämde jag mig

att nej nu FÅR det räcka. Panikångest är något som följt mig sen 20år tillbaka,jag vet inte hur

många olika psykologer jag gått till men som aldrig kunnat hjälpa mig. Man får alltid höra hur

man är ett fall dom inte kan lösa,dom vet inte vilket fack dom ska lägga mig i. Kan tänka mig

att jag inte är ensam om att tappat tron på vården idag? 

Min moster har tjatat på mig i flera år att jag ska söka in till psykiatrin men har vägrat för där går

går bara knäppgökar? Det är den bilden jag alltid haft att döma efter även fast jag vet att det inte

är rätt men man har läst en hel del om olika fall på just psykiatrin och att bara tänka på att börja

där gav mig rysningar aldrig i livet. Jag som alla andra är ofast för snabb att döma något som jag

inte ens vet något om och för att veta måste man testa eller hur? När ingenting annat har funkat

när ingen annan har kunnat hjälpa mig då måste jag chansa för att vinna. Jag tog ett långt djupt

andetag,satte mig ner och skrev en väldigt detaljrik remiss om mitt liv om mina problem. På bara

en vecka fick jag en tid. När jag satt i bilen redo att kliva ur,jag kollade på skylten vuxenpsykiatrin

och såg några påtända killar i min ålder och dömandet kom tillbaka på en gång att nej här passar

jag verkligen inte in. Alkohol,droger och psykiskt sjuk är långt bort från den jag är. Men vi alla har

en ryggsäck med oss med en historia från uppväxten som ser olika ut. Vi alla har olika problem

stora som små. Det var tungt över bröstet,det var med ångest jag klev in genom porten när alla

signaler i kroppen skrek att jag ville åka hem. Väl i väntrummet tillsammans med mamma som är

min klippa i livet berättade hon att som ung gick hon också där och kände likadant att hon passade

inte in här. Hade ingen anning om att hon gått just här. Det gjorde henne ännu starkare i mina ögon.

Mötet tog tre och en halvtimme,det gick bättre än vad jag trodde det kändes bättre än vad jag trodde.

För första gången sen jag var 12år när allting hände så kändes det faktiskt som om den här tjejen fatta

varenda ord jag sa. Någon gång på slutet kände kände jag av min panikångest lite men efter att levt i

det under 20år har man blivit expert på att kunna dölja hur man mår. Men hon kollade på mig och sa nu

känner du av va? Jag bara kollade på henne med stora ögon och sa ja. Där i den sekunden fattade jag

att hon vet vad hon pratar om,hon vet vad jag pratar om. Det sämsta i allt det här är att nu är det sex till

nio månaders kötid för mig att komma in på programmet men har iallafall en fot inne och jag längtar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag älskar julen. Allt som har med julen att göra. Julmusik, julfilmer,  julpyssla, julpynta här hemma, stämningen av julmys❤. Det här är första året första gången i mitt liv som julkänslan inte är där vilket beror på många olika faktore...

Sista månaden på det här året,vilket år det varit. Det kan ni nog  alla hålla med om. När man tänker tillbaka till den här dagen fast förra året kunde man aldrig föreställa sig vad vi hade att vänta på men lika bra var väl det. Mina förhoppning...

Kan man komma över ett trauma som man varit med om sen ung ålder? Det är en fråga jag ställer till mig själv varje dag,ibland flera gånger och blir samma svar varje gång - jag vet inte. Det kanske handlar om hur du är som människa,hur du hanter...

Varför glömmer vi alltid hur bra man har det? Särskilt vi som bor i sverige. Det är hemskt hur andra länder är fattiga,där det ständigt är krig,alla dom här flyktinglägren. Dom är många. Många länder som skulle byta mot vårt liv in a heartbeat....

Jag har väl en slags hat-kärlek till livet lika mycket i jämföring som att allt går både upp och ner. Livet består av många aspekter i livet vi alla ska gå igenom på gott och ont. Man ska vara barn,kanske gå igenom en skilsmässa där vi ska best...