Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen,min panikångest har ryckt tag i mig med ett hårt

grep som är knepig att ta sig ur. Det går hela tiden i perioder, jag mår bra i två veckor sen

mår jag jätte dåligt i två veckor och så där håller det på. Det har varit så här någon månad

nu och jag är trött på det. Ofast blir jag inte rädd längre när jag känner av men på senaste

har det blivit att jag känner av på sätt jag aldrig känt förrut och då blir jag livrädd. Jag hatar

att den aldrig försvinner puts väck ur mitt liv för alltid. Det kan gå flera år där jag bara får en

panikångest attack en gång i halvåret men sen jag mår jag bra. Sen från ingenstans börjar

jag må dåligt igen och den tar över hela mitt liv. Är så sjukt trött på att konstant vara rädd,

vara på min vakt och må mer dåligt än bra. Jag önskar att man bara kunde kicka iväg den

och aldrig mer behöva ha med den att göra. Men tyvärr funkar det inte så. Jag har levt i 

det här ekorrhjulet i tjugo år nu,jag vet att det inte är något farligt det är inget jag kan dö 

av. Jag kan allt om panikångest men när man är i det,när man är i den där tuffa perioden

som jag är i nu då tror man på riktigt att man ska dö när man känner av panikångesten.

Jag vill bara känna mig normal,få tillbaka mitt liv och slippa gå på spänn varje dag som

man gör mer eller mindre. Det borde vara jag som har kontrollen över ångesten & inte

ångesten som har kontrollen över mig. Men det är så himla lättare sagt än gjort för om

det vore så då hade vi alla med ångest mått bättre idag. Jag kommer aldrig någonsin

att ge upp,jag ska övervinna den här demonen på något sätt någon gång för den ska

inte få vinna,det finns inte ens på min livskarta och den dagen då ska jag hurra högt.