Snart har hela sommaren gått,vi är bara några dagar från augusti. Har inte

fått någon som helst sommarkänsla i år,om det beror på vädret eller corona

som ställt till kanske en slänga av båda. Känns som om ingenting är sig likt

längre när det kommer till allting samtidigt som allting är exakt lika likt sig.

För en period var allting bra,jag hade sprungit på glädjen igen som satt sig

i hjärtat det gav mig en slags ro inombords. Min tid på Smärtrehab där jag

gick för min whiplers tog slut för en månad sen runt där någonstans. Varje

dag fyra dagar i veckan under fem månader var det min trygga plats. C-19

gjorde att vi inte kunde vara i gymmet längre,vi övergick till uteträning det

var helt underbart. Tillsammans med våran sjukgymnast började vi gå med

stavar tre gånger i veckan halv nio varje morgon under dom passen. Kan ju

säga att första gången skämdes jag ihjäl (skrattar lite lätt) jag menar varje

gång det gick förbi en snygg kille där jag kände mig som en 80-åring när vi

gick med stavarna HAHA. Efter andra gången slutade man att bry sig,att gå

med stavar är inte katigoserat "bara för äldre" tvärtom,det är för alla olika

åldrar och jag började komma till känslan att älska det. 

* * * *

Smärtrehab gav mig en mening i livet allt kändes mer meningsfullt nu i livet.

Det fanns rutiner,tider att passa,ställa klockan,ta sig iväg,du har personer nu

runt dig som man kan prata med och ha som bollplank. Allt det är borta igen,

för tusende gången (många av många gånger ) går jag hemma igen och usch

vad tråkigt det är. Dom senaste 9åren har jag gått hemma på grund utav min

dumma skada som också gjort att jag förlorat alla mina vänner. Men jag gillar

verkligen inte att vara den här gnälliga personen som klagar och verkar tycka

synd om sig själv. Det är inte ens i närheten av vem jag är. Det är bara riktigt

tufft just nu, att skriva av mig har alltid hjälpt sen jämt i mitt liv. Ensamheten

tar K N Ä C K E N på mig. Min hjärna säger - ge inte upp. Medans hjärtat mitt

säger - jag orkar inte mer. När jag var en liten flicka (fast ändå äldre) på nått

sätt än mina vänner. Redan vid femårs ålder fantiserade drömde jag om DEN

dagen då min stora kärlek skulle komma och fånga mig med storm. Jag ville

minst ha tre barn två flickor och en pojke. Klart jag lekte som alla andra barn,

jag var som alla andra barn men den drömmen om kärleken,barn,hus,gifta sig

det fanns där i bakhuvudet hela tiden.

* * * *

Även när man var i tonåren var jag densom var mest mogen,tvärsäker på att JAG

skulle bli den första bland vännernaatt få barn då dom vet hur länge jag pratat om

det. Vid 23-25 isch någonstansdär skulle jag skaffa barn. Här är jag idag snart 32,

kan inte jobba på grund avmin skada,har knappt någon ekonomi men iallafall min

egna lägenhet tack och lov,har inga barn,aldrig varit gravid eller förlovad eller gift.

Kan väl erkänna att mina ex inte har varit dom bästa,inget allvarligt utan mer rätt

omogna,inte redo att skaffa barn osv. Har bara varit i långa förhållanden,gett hela

min värld till dom och varje gång det tog slut fick man höra (kommer aldrig aldrig 

hitta någon som dig igen i mitt liv,men jag önskar vi hade träffats senare i livet då 

jag är mognare) jaa okej hej och hej då? Känner mig otroligt misslyckad med allt i

livet. Jag har alltid varit den populära tjejen i skolan,där jag bor,bland vänner men

varför har jag då aldrig varit i närheten av att få min stora dröm om kärlek,lycka,få

bli mamma och allt som hör till. Jag är en helt vanlig person,mera svensson person

får ni nog leta efter. Har alltid varit den där "duktig tjej" med allt i livet. Okej betyg,

ingen frånvaro,aldrig druckit rökt snusat droger nej ingenting. Aldrig varit rebellisk

mot mina  föräldrar,aldrig rymt hemifrån,alltid varit en familjeperson,dom är allting.

* * * *

 Mitt liv går bara runt runt runt hela tiden i ekorrhjulet. Kommer jag aldrig få j min

dröm uppfylld? Är det här det liv jag ska leva resten av mitt liv,ensam och 0 mening?

Jag har aldrig gjort någon illa, jag har aldrig gjort något illa så varför just jag,varför

bestraffas jag med ett liv jag hatar när jag bara gjort bra ifrån mig? / en orolig själ

 

Amisa

28 juli 2020 20:33

Oj, det var mycket som behövde komma ut! Jag känner igen mig i mycket av det du skrev från mina yngre år. Det här med att vara duktig flicka var något jag trodde att jag bara var, men senare i livet insåg jag att det var något jag valde att göra för att få lite välbehövd bekräftelse från mina närmaste. Att vara som en vältränad apa var inte något som gav mig någon större livstillfredsställelse och heller någon bekräftelse från min omgivning så nu går jag mina egna vägar och struntar i vad andra tycker om det. Det känns mycket bättre!
Försök att hitta saker att göra i livet som gör dig lycklig! Kanske är det att träna, vara i naturen, sjunga, dansa, måla, sy, laga mat eller dylikt. Om du lyckas hitta fler glädjeämnen i livet, så kommer nog dina önskningar om en partner och en familj också att falla på plats så småningom!
Du är inte ensammen, många kramar till dig!

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Madde

29 juli 2020 23:13

Hejsan :)

Det kan man verkligen säga,har alltid varit en känslomänniska som inte kan gå runt med jobbiga
känslor eller tankar inom mig. Då sprängs jag ihjäl inombords. Tror inte det är speciellt hälsosamt heller att bära på. Hur gammal är du nu om det är okej att fråga :)? Jag behövde aldrig vara "duktig flicka" utan det var mer den jag var. Har aldrig varit en bråkstake, hamnat i fel gäng, kompistryck och allt sånt där. Jag har alltid varit en lugn person och gått min egen väg,det borde alla göra :) Jag har massor med intressen och hobbys där är inte problemet. Det är mer att ingenting känns kul just nu,inget ger mig glädje som det brukar,kan inte koncentrera mig till en bra film eller bok. Det här gör en ju galen,jag vet inte jag har någon inre stress med livet över livet för jag är en person som bokstavligen hatar att inte veta vad som kommer hända framåt :P Det är inget jag kan kontrollera,det kan ingen det vet jag ju men aaaah fy nääe allt är tungt nu (där kom tårarna igen) orkar inte med mig själv =p

K R A M fina du : )

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag älskar julen. Allt som har med julen att göra. Julmusik, julfilmer,  julpyssla, julpynta här hemma, stämningen av julmys❤. Det här är första året första gången i mitt liv som julkänslan inte är där vilket beror på många olika faktore...

Sista månaden på det här året,vilket år det varit. Det kan ni nog  alla hålla med om. När man tänker tillbaka till den här dagen fast förra året kunde man aldrig föreställa sig vad vi hade att vänta på men lika bra var väl det. Mina förhoppning...

Kan man komma över ett trauma som man varit med om sen ung ålder? Det är en fråga jag ställer till mig själv varje dag,ibland flera gånger och blir samma svar varje gång - jag vet inte. Det kanske handlar om hur du är som människa,hur du hanter...

Varför glömmer vi alltid hur bra man har det? Särskilt vi som bor i sverige. Det är hemskt hur andra länder är fattiga,där det ständigt är krig,alla dom här flyktinglägren. Dom är många. Många länder som skulle byta mot vårt liv in a heartbeat....

Jag har väl en slags hat-kärlek till livet lika mycket i jämföring som att allt går både upp och ner. Livet består av många aspekter i livet vi alla ska gå igenom på gott och ont. Man ska vara barn,kanske gå igenom en skilsmässa där vi ska best...