Kan man komma över ett trauma som man varit med om sen ung ålder?

Det är en fråga jag ställer till mig själv varje dag,ibland flera gånger och

blir samma svar varje gång - jag vet inte. Det kanske handlar om hur du

är som människa,hur du hanterar dina känslor och det man varit med om

fast här handlar det väl ändå inte om svagare eller starkare psyke? Aldrig

kunde man väl inte ens tro i sina värsta mardrömmar att man en dag ska

vara med i ett trauma som vände hela mitt liv upp och ner som en kraftig

jordbävning. Jag var bara 12,det mamma berättade för mig hur något låg

till egentligen det var inget jag varken kunde ta in eller förstå man var för

ung. Det kom krypandes fort och osäkert istället för sakta men säkert,min

kropp skakades om som om jag stod på toppen av jordbävningen där den

skedde. Har alltid varit en känslomässig,tänkande,grubblande person hela

mitt liv det kanske är dom egenskaperna hos mig som gjorde att kroppen

reagerade kraftigt på det man gick igenom? Om det är orsaken,är det vad

som kallas då att man är svag? Det här var 20år sen allt hände,med tiden

har man accepterat och kommit över vad som hänt. Men det betyder inte

att jag mår bra för det. Det gör jag inte. Mår inte bra. I stunder,i perioder

men jag tillåter inte situationen och personerna att styra över mig på olika

sätt. Psykiskt,fysiskt,mentalt,drömmar,självbilden och främst livet allmänt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Min barndom har bestått av ett helt gäng psykologer som inte kan förstå ett

dugg vad man gått igenom. Det kändes som om man hade en tatuering rakt 

i pannan med orden - är du knäpp eller? Man fick alltid den blicken av allihop

precis som att det var det dom menade att man var knäpp. Det finns två fina

psykologer som hjälpt mig under senare tid,dom båda är förtvivlade över att

man inte fick rätt hjälp när jag behövde det som mest. Det förflutna är borta

det är endast en historia som du endast kan spela upp i huvudet. Finns inget

man kan göra för att gå bakåt och göra omgjort. Jag har gått igenom det jag

gått igenom,det kan ingen ändra på. Inte ens universum. Trots att tjugo år har

passerat påverkar det mig än idag. Det är som ett öppet sår. Du kan inte hålla

på att vara där klia på såret hela tiden. Man måste rengöra det,tvätta det noga

för att slippa bakterier,plåstra om det och vara snäll att inte klia sig där för det

kommer bara rivas upp igen,det kommer ta längre tid för såret att läka. Om du

sköter om det sakta men säkert kommer det till slut läka,då har du endast bara

ett ärr kvar men såret kliar dig inte längre. Det är sant till slut har du endast ärr

kvar men det kommer alltid vara med dig. Tiden läker inte alla sår, man lär sig 

leva med dom man lever vidare för mer än så har man inte annat val att göra.

Men kan man komma över sitt trauma helt? Minnen finns alltid kvar,din hjärna

låter dig påminnas av olika saker. Är det då möjligt att bli av med sitt trauma

helt och hållet? Varje dag försöker jag att inte låta händelsen definiera mig  för

jag är inte mitt trauma,jag är inte vad jag gått igenom. Jag är jag,endast jag.

Men det är svårare att göra än att säga. Vill inte slösa bort mer tid att ödsla

på något som redan hänt,som inte händer mig nu och aldrig kommer att göra

igen. Då var då. Sen är sen. Men nu är Här Och Nu. Det är nu livet händer NU.