Sista månaden på det här året,vilket år det varit. Det kan ni nog 

alla hålla med om. När man tänker tillbaka till den här dagen fast

förra året kunde man aldrig föreställa sig vad vi hade att vänta på

men lika bra var väl det. Mina förhoppningar på 2020 var stora,det

var första gången på nio år min känsla sa mig att det här året skulle

bli det bästa på nio år. Kunde inte haft mer fel. Det har naturligtvis

varit bra stunder också,året blev bara inte det man hade sett fram

emot. Att covid-19 skulle komma till Sverige det fanns inte ens på

kartan för mig. Det kom hit vilket blev en chock men man tänkte

att det skulle bli precis som svininfluensan som man nästan inte

märkte av,livet var som vanligt. Det här är något helt annat, det

är som att vi är med i ett inbördeskrig som aldrig verkar ta slut.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att under min livstid att få

uppleva något sånt här. Galet. Men har iallafall klarat mig ifrån

att bli sjuk, ingen i min närhet varken familj eller mina vänner 

har drabbats. Man lider med dom familjer som förlorat någon i

det här vansinniga kaoset som fortfarande håller på. Men även

om man inte själv drabbats har man gjort det på andra sätt som

min dansskola som fick stänga igen för en månad sen (goda skäl)

men när dansen är sin ända räddning för att må bra psykiskt, då

är det tufft. Dansen håller mig i schack, där får jag vara fri och få

glömma bort vardagen några timmar. Där mår jag som bäst,nu..nu

är vardagen som ett fängelse. Alla mina rutiner,min vardag där jag

tar mig varje dag till friskvården och samordningsteamet är nu på

paus (igen,av goda skäl) men vi alla sitter i samma båt och det gör

det på något sätt lättare,det är inte bara jag det är hela världen där

vi alla går igenom den här pandemin och det är en tröst i sig att jag

inte är ensam i mitt mående. En dag KOMMER den här tokiga tiden

vara över och då borde vi alla fira tillsammans i våra hjärtan❤😊

#Komihågattduinteärensam