Har ni känt någon gång att vad ni än gör eller hur ni än gör eller vad ni än väljer

är det som att det aldrig räcker för dig enligt andra undermedvetet? Vi ska hela

tiden vara perfekta med allt vi gör,hur vi ser ut och vad vi väljer för väg i livet att

gå. Det måste vara perfekt annars kan det vara. Jag har egentligen aldrig brytt

mig om vad andra personer tycker och tänker om mig om någonting. Det borde

ingen göra för vad du gör med ditt liv,i ditt liv är endast din ensak. Jag tror mera

på att det handlar om att bli dömd. Vi har ett sånt behov av att aldrig känna oss

misslyckade,underpresterade,missförstådda och dåliga. I dagens samhälle där

allt handlar om hur vi ser på oss själva utifrån andra det sätter enorm press och

stress på oss. Jag slog nyss upp vad ordet perfekt står för. Här kommer några

av orden. Felfri,hundraprocentig,fulländad,utmärkt. När jag läser orden,när jag

tänker efter att det här är vad vi försöker uppnå varenda sekund av varje dag

för annars duger man inte eller är inte tillräckligt bra. Gör om gör rätt lite grann

den frasen som man ofta får höra. Men då tänker jag såhär. Ingen är felfri här

i världen,ingen kan vara hundraprocentig hela tiden,att vara utmärkt i allt man

gör det går inte & att alltid fullända allting,de är omöjligt. Ingen är perfekt,ingen

Det jag vill komma fram till som ni säkert förstår är att sluta sträva efter att vara

perfekt i allt ni gör för det är ingen som har lyckats och är det någon som säger

tvärtom då ljuger den personen. Så,varför kommer det sig att vi hela tiden har

som mål att vara perfekta? För egentligen vill vi inte vara perfekta för oss själva

utan i alla andras ögon. Det är konstant en jakt på att vara bättre än alla andra

och det är bara jobbigt. Jag är inte ett dugg oskyldig på den biten,jag springer

alltid ett maraton känns det som att alltid sträva efter det perfekta som inte ens

finns. Kan det inte bara få finnas något mellanting? Som att -det här duger-det

här räcker -bara hit men inte längre. Det tycker jag låter mer hälsosamt att vi

satsar på det vi har och utgår från det och det räcker. Mer än så ska det inte

behöva vara. Kolla bara på instagram,det finns alltid någon en efter en som 

ska se "lyckligare" ut "rikare" ut "hälsosammare" ut och så vidare. Blir inte du

bara trött av sånt själsligt,psykiskt? Jag blir det. Men sen vill vi inte lägga upp

våra dåliga dagar heller för vem vill läsa det? Då får man inte lika många likes

för det är lite så vi tänker och det är sjukt? Det borde vara mer fritt där det inte

ska handla om likes utan mer att kunna stötta varandra. En blandning av det

bra och dåliga utan att någon dömer? Det skulle bli det nya operfekta,det är

något vi borde sträva efter att vara mer operfekta tillsammans och stötta i det.

Jag har skrivit en del om stress i mina andra inlägg,tycker det är

ett viktigt ämne att prata om. Jag är inne på min tredje vecka att

läsa en timme varje dag,ta en stund för mig själv att koppla ur en

stund och bara vara i stunden. Dom senaste två dagarna har mitt

hjärta varit lugnare med klappningarna,för mig är det en stor sak

att bli tacksam över. Lugnet lägger sig över en på ett annat sätt och

jag tror  vi alla behöver träna på att hitta vårat inre lugn för det är

ändå då man mår som bäst. Något som också gör mig lugn är att få

skriva,om det är blogg eller novell eller dagbok det spelar ingen roll

bara jag får skriva om antingen något jag tycker om eller för att bara

behöva skriva av mig när det är för mycket i huvudet. Mina tankar är

konstanta men på kvällarna är dom som mest påtagliga men också då

som jag skriver bäst. En timme varje kväll sätter jag mig ner med mina

självhjälps böcker,fyller i och känner mig lättad varje gång man är klar.

Den första heter Min dag på 3 minuter. Den andra Min framtid på 3 min.

och den tredje 52 listor för ett lyckligare liv. Skriv så pennan bara glöder.

Jag har tre stycken av dom men vet att det finns fler av olika slag beroende

på vad man är ute efter. Dom flesta av er vet säkert vem Mia Törnblom är?

Om inte,kolla upp henne och läs hennes böcker. Hon skriver om just dom

där viktiga ämnena vi alla bråkar med någon period i livet. Självkänsla och

självförtroende. Det är vad hennes två första böcker heter 1.Självkänsla nu

och 2. Mera självkänsla. I dom här böckerna får du både läsa och fylla i bra

uppgifter som får dig att tänka till och kanske komma på något på ett sätt du

aldrig tänkt förrut. Bara där har man blivit ett snäpp rikare på fakta. Det ni.

Sen finns det en helt fantastisk tjej vid namn Jacqueline Joo. Det finns nog

en del av er som hört talas om henne. Hon har släppt en bok, hennes första

bok som jag är jätte glad över att hon gjorde. Boken heter Din dolda sociala

förmåga. Jag ska vara ärlig,har inte läst jätte mycket ur den än då det blir så

svårt jämt att välja vilken bok man ska välja men jag kan knappt vänta efter

att få sätta igång med den. 

Sist men inte minst måste jag rekommendera boken Det sitter i huvudet.

Jag började läsa den här boken när jag var på ett riktigt dåligt ställe i mitt

liv,när jag kände mig som mest nere och tappat hoppet helt. Efter bara en

sida kände jag att - den här boken kan förändra mitt liv. Den här boken är

en pepp bok som får dig att fatta att du är BRA,varför du mår som du mår

och vad du måste göra för att ändra på ditt tankesätt för det är där du kan

vinna på att bli stark. Jag kommer läsa den här boken om och om och om

igen. Varje gång jag blivit nere,eller måste påminna mig att jag är bra som 

jag är då kommer jag ta fram den här boken som ett verktyg på vägen som

kan lyfta upp mig igen. Jag säger inte att böcker gör mirakel,men det är en

himla bra hjälp på vägen som kan göra mirakel inom dig själv. Läs,läs,läs.

Känner ni er stressad tjugo två timmar av tjugo fyra timmar om dagen

varje dag varje vecka? Jag kan ärligt säga med uppräckt hand att jag

är en av dom. Det är nästan att man knappt vill säga det till dom vi har

runt om oss för man vill inte ha den ökända blicken som om man är lite

knäpp i huvudet eller något? Men jag bara tror inte utan jag vet hur det

här är ett vardagligt problem i vårat samhälle idag. Vi har för mycket att

göra men har alldeles för lite tid att hinna med det vi borde göra istället.

Att må bra. Dom senaste veckorna har jag gått runt med väldigt jobbiga

hjärtklappningar i både vila och stress. Det går inte att få bort dom,fattar

inte varför. Dom senaste två veckorna har jag försökt ändra på rutinerna

i min vardag för att dra ner på den inre stressen som annars konstant är

där och jagar en. Det har funkat,det funkar faktiskt. Men hjärtklappningar

dom verkar inte vilja gå bort lika fort. Dom stör mig i vilan när jag läser en

bok tillexempel då hör jag nästan du dunk du dunk och då är det svårt att

koncentrera sig men jag jobbar på att få bort dom. Jag läste en artikel om

läsning att just vi som lider av ångest mår väldigt bra av att läsa en bok för

det som händer när vi sätter oss in i historian då börjar vi tänka på vad som

händer i boken istället än på hur vi mår. Man blir lugnare och sätter fokuset

på något helt annat och det håller jag helt med om. Hitta en bra bok och läs.

Sömnen är också en jätte viktig del att minska stressen. Jag kollar alltid på tv

några timmar under kvällen innan sovdags. Det gör mig alltid trött men nu på

senare tid har jag nog kommit till insikt att ljudet och alla rörelser under alla 

program nog gör en undermedvetet stressad. Inte under dom första timmarna

när man kollar men mot slutet därför testade jag igårkväll att stänga av teven

när jag började känna mig trött och bara låg i tystnad i en kvart tjugo minuter

innan jag gick till sängen. Kan inte säga än ifall det funka men det är något som

jag ska börja göra varje kväll för att se om man kanske somnar fortare,lägger sig

mindre stressad inombords och sover bättre. Vem vet? Sen vet jag att läsa böcker

innan du ska sova är ett väldigt bra knep men då ska du läsa något lugnt eller fint

som minskar stressen till trötthet. Jag har aldrig varit en kvällsläsare men kanske 

är det något jag borde testa också bara för att se hur det funkar? Jag har börjat 

läsa på dagarna en timme ibland två när man inte kan slita sig men redan efter

en halvtimme åker ögonen igen  och det säger ju mycket,att det borde funka 

på mig ifall jag läser innan jag ska sova. Det kanske får bli min nya kvällrutin till

bättre sömn till ett bättre må bra tillstånd. Man får testa sig fram vad som går.

#detnyamåletilivet

Hur kommer det sig att vissa som varit med om ett trauma som liten kan vända det 

till en styrka som gör att dom inte mår dåligt av det i vuxen ålder? Jag var med om

ett trauma vid 12års ålder som vände upp och ner på mitt liv. Det förföljer mig idag

också trots att det gått nästan tjugo år sen det hände. Man är en oskyldig glad liten

jänta som knappt vet vad problem i världen betyder eller innebär men här får du hela

världen på dina axlar och barndomen tar slut. Plötsligt var världen själva livet inte en

speciellt roligt ställe att hänga på längre. Det känns verkligen som om mitt liv har vart

på paus i 20år och aldrig kommer kunna sättas på play igen. Det som hände var inte

mitt fel,jag var ett litet barn som avgudade min mamma som älskade att leka ute med

mina vänner och kolla på cartoon network innan läggdags. Det här var dom vuxnas fel

men alla dom vuxna inte min mamma eller resten av min släkt på hennes sida men alla

andra vuxna la allting på mig när jag inte ens hade med saken att göra. Dom vände min

rygg, ena sekunden hade jag en hel familj och andra sekunden hade jag en halv familj.

Nu hade jag ingen pappa,jag var inte hans dotter längre. Mina syskon var ute ur bilden,nu

var jag inte storasyster längre. Mina kusiner försvann med tiden också och även min faster.

Jag frågade mamma många gånger om det var något fel på mig? Vad har jag gjort som gör

att dom inte vill finnas i mitt liv längre? Det är nog inte förrän i vuxen ålder man har förstått 

hur trasig man är,att ens identitet har rykts ifrån en och jag vet än idag inte vem jag är längre.

Jag söker, jag letar, efter svar efter min mening i livet i allt det här,j ag jagar efter min identitet 

om vem är jag egentligen? Jag vet inte. Den glada, spralliga skrattande lilla tjejen jag en gång

var hon försvann och aldrig kommit tillbaka. Jag kan säga till mig själv att men jag är en bra tjej

men vem jag är det vet jag inte? Jag tappa bort mig själv någonstans på vägen och aldrig hittat

henne igen i det här mörkret. Men jag vet att jag vill hitta henne igen,dom här människorna som

en gång kallat sig för familj ska inte få ta det ifrån mig. En dag hoppas jag kunna säga vem jag är

och att jag hittar den där inre lyckan jag en gång hade som barn. Jag vill ta mig ur mörkret och kliva

ut i ljuset där min livsväg är för mig. Hur eller när eller vad det vet jag inte men någon dag då ska jag

stolt kunna säga till mig själv att jag lyckades och är stolt över mig själv för det förtjänar banne mig jag.

#nevergiveup

Det har pratats mycket om hur många det är som mår dåligt över att gå

in på instagram och facebook varje dag då "alla verkar så lyckliga" men

det där är bara en fasad för vem vill visa upp inför alla hur dåligt du mår?

Jag har en hatkärlek till instagram. Men på senare tid har jag nästan mer

eller mindre nästan slutat scrollat där inne och börjat leta efter sidor som

inspirerar mig i vardagen och lägger mitt fokus där istället. Genom att gå

in på dom sidorna när man vaknat ger en ett lugn,ett fokus att kliva upp

ur sängen med kanske een helt annan känsla i kroppen än när du vakna.

Eller om du är ledsen eller har en dipp kan den här lilla texten du kommer

att läsa kanske ta bort vad du precis kände och du känner dig peppad igen.

Dom här sidorna har allt från bra citat,till personlig utveckling,till förståelse

varför man mår som man mår,hur du kan förändra ditt mående och annat.

Jag lägger till sidorna här nedanför så tycker jag ni kikar in där och kollar

om någon av sidorna eller varför inte alla kanske passar er som för mig?

• dinutveckling
  
• sofiasivertsdotter
• formaom
• myselflovesupply
• happihabits
• albinkarlssons
• petersvardsmyr

Som jag skrev i mitt inlägg igår har det här med min psykiska ohälsa varit en lång resa

och det är en bra bit kvar. Medans jag jobbar med mig själv och på mig själv måste jag

bli av med stressen i min vardag för det är egentligen rutinerna i vardagen som är själva

nyckeln till framgång i din egen hälsa. Det är något som har trillat ner hos mig efter alla

månader av förvirring. Det ligger hos mig själv,jag kan lösa det här genom att inte vara

dum mot mig själv längre och tro att det är något fel på mig. Om jag börjar göra saker i

min vardag som jag tycker är kul,som inspirerar mig,det där jag brinner för eller enkelt

bara är bra på. Det tror jag är en av dom stora sakerna till att börja kunna bygga upp ditt

självförtroende igen på nytt,du börjar se saker med helt andra ögon och börjar smått se

klarare på ditt liv. Jag är en person som älskar att skriva listor i alla slag,inte på grund av

att jag har dåligt minne utan för att det är både kul och roligt att skriva så varför inte två

flugor i en smäll. Ni kan börja smått att börja skriva upp - vad tycker jag är kul? Vad är det

som stressar mig mest i min vardag? Hur kan jag minska på det eller bli av med den helt?

* börja blogga i veckorna om psykisk ohälsa och min resa i mitt liv

* sätta igång att läsa igen,minst en timme varje dag

* skriva i självhjälpsböckerna varje kväll när du är mest tankspridd

* ta reda på mer fakta om ett ämne du tycker är intressant sen länge

Det här är min personliga lista som börja med i söndags. Det har gått tre dagar och vet ni?

Jag känner mig redan mindre stressad i vardagen i kroppen i hjärtat i själen och huvudet.

Det är lättare att andas i bröstet,jag ser fram emot dagarna på ett helt annat sätt för jag ska

fortsätta läsa den där boken som är så himla bra,jag ska starta igång datorn och skriva om

ett till inlägg om något jag tycker är intressant och förhoppningsvis får någon annan där ute

att bli inspirerad eller känna igen sig i min historia eller mina ord. Vilka är era intressen eller

hobbys? Jag tycker ni en gång om dagen minst 1timme ska ta tid för er själva och bara vara

Vilket år det har varit,inte mitt bästa på många sätt. Som varje år sätter man upp för höga

förväntningar på både sig själv och kommande år. Man får för sig att det kommer bli något

mirakel det här året eller det här året osv. Men egentligen fortsätter livet precis som dagen

innan det blev ett nytt år. I början av det här året började jag träningsjobba efter åtta långa

år hemma med min whiplers skada,panikångesten låg på paus sen ganska länge. Det var

rätt tid helt enkelt,eller det var iallafall vad jag trodde. Jag fick ett receptionsjobb två timmar

om dagen fem dagar i veckan. Det gick två dagar sen smällde värken i nacken till värre än

någonsin. Tankarna gick först i dom banorna att allting var nytt,min kropp måste vänja sig.

Jag gick till jobbet som kämpen jag är med ett leende men för varje dag som gick blev min

smärta värre och värre. Två veckor gick,smärtan var oumbärlig nästan och det satte igång

min panikångest igen efter att haft tre till fyra ganska bra år med väldigt lite ångest. Nu var

mitt helvete tillbaka med både smärta och panikångest. Allting blev mörkt,det fanns bara en

ledsenhet och tomhet över allting nu. Det har inte varit något roligt år för mig,klart det funnits

glimtar av glädje och ljus också men mest tungt. Det har gått 10månader nu av mitt liv i detta

mörker men jag tänker inte stanna här en sekund till! För någon vecka sen bestämde jag mig

att nej nu FÅR det räcka. Panikångest är något som följt mig sen 20år tillbaka,jag vet inte hur

många olika psykologer jag gått till men som aldrig kunnat hjälpa mig. Man får alltid höra hur

man är ett fall dom inte kan lösa,dom vet inte vilket fack dom ska lägga mig i. Kan tänka mig

att jag inte är ensam om att tappat tron på vården idag? 

Min moster har tjatat på mig i flera år att jag ska söka in till psykiatrin men har vägrat för där går

går bara knäppgökar? Det är den bilden jag alltid haft att döma efter även fast jag vet att det inte

är rätt men man har läst en hel del om olika fall på just psykiatrin och att bara tänka på att börja

där gav mig rysningar aldrig i livet. Jag som alla andra är ofast för snabb att döma något som jag

inte ens vet något om och för att veta måste man testa eller hur? När ingenting annat har funkat

när ingen annan har kunnat hjälpa mig då måste jag chansa för att vinna. Jag tog ett långt djupt

andetag,satte mig ner och skrev en väldigt detaljrik remiss om mitt liv om mina problem. På bara

en vecka fick jag en tid. När jag satt i bilen redo att kliva ur,jag kollade på skylten vuxenpsykiatrin

och såg några påtända killar i min ålder och dömandet kom tillbaka på en gång att nej här passar

jag verkligen inte in. Alkohol,droger och psykiskt sjuk är långt bort från den jag är. Men vi alla har

en ryggsäck med oss med en historia från uppväxten som ser olika ut. Vi alla har olika problem

stora som små. Det var tungt över bröstet,det var med ångest jag klev in genom porten när alla

signaler i kroppen skrek att jag ville åka hem. Väl i väntrummet tillsammans med mamma som är

min klippa i livet berättade hon att som ung gick hon också där och kände likadant att hon passade

inte in här. Hade ingen anning om att hon gått just här. Det gjorde henne ännu starkare i mina ögon.

Mötet tog tre och en halvtimme,det gick bättre än vad jag trodde det kändes bättre än vad jag trodde.

För första gången sen jag var 12år när allting hände så kändes det faktiskt som om den här tjejen fatta

varenda ord jag sa. Någon gång på slutet kände kände jag av min panikångest lite men efter att levt i

det under 20år har man blivit expert på att kunna dölja hur man mår. Men hon kollade på mig och sa nu

känner du av va? Jag bara kollade på henne med stora ögon och sa ja. Där i den sekunden fattade jag

att hon vet vad hon pratar om,hon vet vad jag pratar om. Det sämsta i allt det här är att nu är det sex till

nio månaders kötid för mig att komma in på programmet men har iallafall en fot inne och jag längtar

Då är vi inne i juni månad,sommarens månad men kollar man ut idag kan man mer tro att

det är höst för här regnar och blåser det rejält. Jag är en sån där riktig väder nörd som går

in varje morgon på klart.se för att checka in vädret som om jag kan kontrollera oavsett vad

det för blir väder,nej? Där har vi en av mina jag-måste-kontrollera sidor varför inte bara låta

vädret bli som det är och ta det för var det är? Blir det dåligt väder,då blir det dåligt. Blir det

bra väder,då blir det bra väder. Punkt. Det här är något jag smått börjat jobba på med mig

själv,att släppa kontrollen och bara låta saker bli men också vara som dom är. Det är oftast

inget jag kan göra åt saken iallafall. Den här vintern har vart den tuffaste jag gått igenom på

många år,trodde vintern aldrig skulle ta slut! En period av ångest attacker större än någonsin,

panik känslor,mycket gråt och känsla av hopplöshet. Men jag mår mycket bättre nu,även om

det är jag som jobbat på det mest fick jag också toppen bra hjälp av min psykolog men också

av min mamma som är min största HJÄLTE här i livet. Känner att jag ändå kommit halvvägs 

men har en bra bit kvar för att verkligen kunna säga "nu mår jag bra" och kunna mena det jag

säger också med hela mitt hjärta utan att känna press utifrån och innefrån mig själv. När den

dagen kommer,då ska jag fira. Bara att kommit någonstans,se framsteg och känna att något

faktiskt händer inom mig bara det är en vinst i sig för det är bättre än att det bara står stilla