Imorgon har det gått en vecka sen jag fick min spruta, känns konstigt nog längre. Mycket

har hänt på en liten vecka sen dess. Inte bara det här med maten är det ända som jag vill

ändra på,jag vill börja om helt och hållet. Förrut satt jag uppe till tre halv fyra på nätterna

bara för att jag kände av min panikångest så pass mycket att ja var vaken till att jag inte

orkade vara vaken längre. Nu lägger jag mig i vettig tid varje dag,går upp kvart över åtta

halv nio skoldag som ledig dag,en onsdag som en lördag. Det har jag gjort nu i över en och

en halv vecka. Sover nästan jämt hela nätterna, vaknar förre klockan och vill bara få kliva

upp och börja dagen. Vaknar alltid pigg,äter fyra gånger om dagen. Mycket mat,nyttig mat

och god mat så som det ska vara. Mitt humör har vänt totalt,ni vet i filmer när det är skön

musik i bakgrunden och personen i filmen leer,solen lyser och allt går i slowmotion. Lite så

känner jag nu när jag går runt med mina hörlurar i öronen,smilet är där och lyckoruset tar

över. Livet börjar kännas härligt nu,jag kan till & med säga att jag är stolt över mig själv

som bestiger dom här bergen som går upp och ner. Men det är värt det,känner mig fräsch,

pigg,glad,uppåt,annorlunda. Märker även att jag går med rak rygg, känner mig mer säker

på mig själv och det verkar lysa rakt igenom. Folk som aldrig pratat med mig förrut börjar

att prata med mig,jag pratar till dom som jag gjorde innan jag mådde dåligt. Fan vad det

här känns underbart,att prioritera sig själv det är ett måste ibland. Har uteslutit mig själv

alldeles för länge,ibland måste något gå sönder för att kunna hitta dom hela bitarna igen :)

Känner mig som en helt ny människa,jag börjar sakta men säkert känna mig som mig själv

igen och det är 16 år sen jag var " mig själv komplett " wow det är många år. Alla ska vi gå

igenom saker här i livet,ibland förstår man inte varför när livet är så kort. Om det är något

jag lärt mig nu på sistonde är att life goes on vare sig du vill eller inte. Jag kan se det nu på

ett positivt sätt,det finns tider jag saknar som var några av dom bästa men vi kan inte vara

kvar där, det är dom som gett oss hopp och styrka att hitta dom där bra tiderna igen. Om du

bara tror då är ingenting omöjligt. Då är du halvvägs mot ditt mål,dina drömmar. Livet är för

kort för att gå runt rädd,orolig,nojig eller vad det nu är. Men nästan alla dom där känslorna är

borta,poff gone. Vem kunde tro det,inte jag men nu måste jag börja jobba på mig själv,börja

om från början och vet ni det känns faktiskt inte läskigt,nej det känns spännande som attan<3

Kan jag,kan du,alla kan <3

Att förändra sitt liv går inte på en dag hur mycket man än vill. Vissa dagar går det jätte bra och

andra dagar går det inte lika bra. Det är utmaningen,att kunna handskas med att alla dagar kan

inte gå bra hur mycket du än försöker. Den här vintern har vart extremt tung och jobbig för mig,

har gått ner tio kilo på tre månader. På grund av min panikångest har det vart svårt att äta som

varje vinter men den här vintern blev tuffare. Det här är något jag gjort mot mig själv men helt

omedvetet. Jag hamnade i en ond cirkel som inte gick att ta sig ur,började att känna mig rejält

deprimerad. Vi alla kommer till en punkt i livet där vi inser vad vi faktiskt behöver i vårat liv,av

nästan alla gånger är det inte det vi trodde att vi behövde,tvärtom. Vi stannar ofta i tryggheten

som vi är vana med. Vem vill ta sig ur sin" comefortzone" när vi gör det här bra. Men det är den

tryggheten vi måste ta oss ur för att hitta lyckan hur läskigt det än är. Jag om någon vet hur det

är,hur det känns. Jag gick till läkaren i tid,hon sa till mig att om jag hade kommit en vecka eller

en månad senare kunde saker och ting med min kropp gått illa till och den här resan kunde blivit

längre,tuffare och på sjukhuset. Lyssna alltid på eran magkänsla,man känner i hela magen något

står inte rätt till då ska man inte ens tveka att gå till läkaren,det var inget jag ville men behövde.

Jag gör den här förändringen i mitt liv av två anledningar. 1. Jag förtjänar det här mot mig själv,

jag vill leva ett hälsosamt och friskt liv. Ett långt och lyckligt liv. Jag gör det här för mig,för mig.

2. För att kunna bli mamma en dag,att bli mamma är min största dröm. Jag vill vara där för mitt

barn/mina barn. Vara en hälsosam,kry,frisk fläkt som vill vara den bästa mamman för mina barn.

Dom här två anledningarna sitter inpräntat i mitt pannben, tänker aldrig mer låta mig sjunka ner

igen till där jag var. Det var farligt,giftigt,ensamt och dödligt till en punkt. För att bara vara 27år

har jag vart med om tuffa saker i mitt liv. Har vart med om ett trauma där halva min familj bara

vänt ryggen mot mig,gett mig skulden för något jag omöjligt kunnat göra när jag  var 12 år liten.

Fått en raket i huvudet där jag bara var ett hårstrå från att dö. Fick en bob i ryggen i unga dagar

där läkaren sa att jag hade extrem tur från att nästan brutit ryggen och kunnat bli förlamad livet

ut. Varit med om en hemsk bilolycka som gett mig whiplers som jag måste leva med. Skulle bara

kunna forsätta på min lista. Det jag vill säga till alla är att hur tufft livet än är,hur mycket du än

går igenom gör det dig bara starkare och klokare.

Allt som jag vart med om kunde gjort mig till

en sämre människa. Kunde börjat dricka en hel del,hänga med fel människor,strunta i skolan,bli

en kaxig unge som inte respekterade min mamma och bara förstörde mitt egna liv. Men istället

har jag aldrig druckit,alltid haft fina vänner runt omkring mig,alltid gått till skolan med hyffsade

betyg,den bästa relationen med min super mamma som hon är. Jag blev till en bra tjej helt utav

mig själv. Det har aldrig funnits en tanke på att ta livet av mig,som alla andra har man dom där

tankarna att -nu orkar jag inte mer -alla skulle må bättre utan mig. Det är mänskligt,vi alla har

dom tankarna någon gång och det är okej. Hur jag orkade med skolan då jag var mobbad redan

från första klass till nian är ofattbart, allting i mitt liv känns som ett mirakel. Har ingen anning

vart min styrka eller energi kommer ifrån. Tror den kommer inifrån,har en sån nyfikenhet med

allt här i livet, det finns massor av saker jag vill uppleva och se. Var eran egna inspiration men

var också andras inspiration. Det vill jag vara nu,mig egna och för andra. Ingen är ensam,okej?

Vi alla kan lyckas,vi är våran egna lyckas smed. Livet går att vända runt på,det är aldrig försent :)

Be free. Bee happy. <3

Var ditt egna mirakel :) 

Kan inte vara mer lättad över att januari är över, det har vart en hemsk månad men som slutade

på ett bra sätt. Det som inte dödar en gör en starkare,på något sätt i allt jobbigt som vart är jag

glad att det hände annars hade den här förändringen inte funnits på kartan i mitt liv idag. Känner

mig tacksam att saker håller på att vända till det bättre nu. För en vecka sen hade jag inte kollat

med dom här ögonen, tänkt dom här tankarna och känt dom här känslorna. Nu går jag runt varje

dag med ett stort leende på läpparna och kan inte sluta lee. Det här kunde slutat mycket värre,är

glad att jag gick till läkaren i tid. Vågar inte ens tänka på hur det kunde gått annars men det ska

jag inte tänka på,det finns inte längre. Det är fortfarande en lång resa kvar,det här är en början

på något väldigt stort,för mig är det mäktigt. För att bara gått en vecka går det ofattbart BRAA?

Mirakel händer,dom finns,det vet jag nu. Det här miraklet gav mig en spark i arslet och fick mig

att öppna mina ögon,det var som ett adrenalin med överlevnadsinstinkt for rakt genom kroppen.

Pretty cool feeling kan jag säga. Har en sån livslust att leva nu,uppfylla mina drömmar och inget

kan stoppa mig nu. Det här har jag väntat på i flera år,kunde aldrig tro att det skulle hända, det

fanns inte ens. Ganska sjukt hur en depression kan vrida dina tankar,känslor,beteende,allting ?!

Nu när jag har en insikt hur det fungerar har jag börjat kunna förstå varför jag har vart som jag

vart,varför jag känt som jag känt,varför mina tankar vart som dom är. Alla pusselbitar som jag

inte förstått mig på i flera månader börjar plupp plupp plupp hamna på sina platser. Jag var inte

knäpp,det är inte fel på mig,det där var inte jag. Enorm lättnad,har hela tiden känt att nått inte

står rätt till men trodde jag bara blivit bitter men det var inte ens i närheten av vad jag trodde.

Nu vill jag bara ta en dag i taget,leva för dagen och njuta av vad livet har att bjuda på. Är mer

än redo,jag är så redo att leva. Att förändra mitt liv till det bättre det är det bästa beslutet jag

tagit på många år,nu är det min tur att bli lycklig. Jag ser fram emot framtiden med bra hälsa<3

Godmorgon fredag,som vi har längtat efter dig hela veckan :) Klev upp nio imorse,kände att jag

ville ta vara på dagen. För mig är det här inte vilken fredag som helst. Mitt första möte hos min

psykolog är idag. Det är med blandade känslor. Nervös. Glad. Arg. Som sagt känner mig blandad

av känslor men mest förväntansfull. Det här kan vara min chans att vända på livet,har sett fram

emot den här dagen i flera månader,nu är den äntligen här. Det blev ändrade planer,skulle börja

hos en kvinna som bor i Arboga men jobbade i västerås också. Helt plötsligt hade hon inga tider

här,då skulle jag vara tvungen att åka till arboga två gånger i veckan halv fem på kvällen vilket

innebär att jag skulle vara hemma runt åtta på kvällen. Kändes inte värt varken pengar eller tid.

Nu har jag hittat en tjej som verkar top of the hill,många har rekommenderat henne,hon erbjöd

mig en gratis gång nu första gången där hon vill lyssna på mig,höra min historia och kolla vad är

det hon kan hjälpa mig med och vad är bästa tekniken att köra. Har en bra känsla för det här,nu

måste jag bara tänka positivt och framåt. Det ska bli skönt att prata med en främmande person

som ligger på professionell nivå,som vet vad hon pratar om,som vet vad hon gör. Det här känns

som min sista chans till att få tillbaka mitt liv. Som det är just nu lever inte jag. Kroppen den är

slut. Känner mig som en utsliten 80 -åring. Det är som att någon håller min kropp under vattnet,

jag kämpar och kämpar för att ta mig upp till ytan bara för att kunna få lite luft för att orka att

kämpa på lite mera. Det gör ont i alla organ, vattnet dränker mig och ibland vill jag bara släppa

taget för att slippa lida men jag tänker inte låta livet ta ifrån mig min lycka,jag skaa övervinna

mina rädslor, utmaningar & fighter. Det här är mitt liv, ingen går i mina skor och har rätten att

säga hur jag ska leva mitt liv. Jag bestämmer över mitt liv,ingen annan. Det är dags nu,behöver

en förändring i mitt liv på många plan & det är bara jag själv med hjälp på vägen att komma på

rätt bana igen. Peppad det är vad jag är,nu är det min tur att börja leva mitt liv en gång för alla :)

Den dagen jag får veta hur man lever som lycklig,då blir jag fri<3

Jaha då var helgen över,tycker min helg har vart skapligt bra för att varit så pass lugn som 

den har vart. I fredags var det myskläder och slappa all day and all night long,det var precis

vad jag behövde. Fångarna på fortet har börjat igen, måste säga att det programmet var så

mycket bättre i början när det kom för nu har dom gjort om med vissa saker. Tänkte iallafall

ge det en chans nu,det var familjen Montazami mot familjen Bagge. Eftersom jag gillar Maria

hon är hur kul som helst och gullig på alla sätt vilket gjorde att jag hejade mer på den familjen

trodde däremot att det inte skulle gå bra för dom,men dom var GRYMA hon och hennes döttrar.

Dom var ganska överlägsna från start,jag vart impad faktiskt. All ära till dom. Laila bagges lilla

son Liam,vilken sötnos. Det var jätte roligt när Liam blev stressad då svär han tydligen utan att

han inte kan rå för det och då sa Laila *sluta att svära* var ganska roligt att se barnuppfostran i

tv hon körde med,man fick sig några goda skratt. Det låter inte lika kul när jag skriver det men

det var roligt på teven. I lördags mådde jag bättre än någonsin,jag kände inte av min ångest på

hela morgonen/dagen/kvällen och natten. Njöt,njöt,NJÖT var vad jag gjorde. Satt,gick,stod med

ett leende på läpparna för att jag mådde bra och kunde känna av mitt "vanliga" liv för en dag,det

var helt underbart. Jag älskade den här dagen,jag njöt till fullo och ville aldrig att dagen skulle ta

ta slut. Efter i lördags fick jag lite mer hopp att det kanske kan vända,positiva tankar,positivitet.

SÖNDAG:

Hade inga som helst planer på att gå ut,hade bestämmt mig i torsdags att jag ska vara inne hela

helgen,tänker inte sätta min fot utanför dörren. Gick upp i skaplig tid,åt frukost i vardagsrummet

vilket inte är vanligt. Pling hör jag från mobilen,då är det min tjejkompis Elin som jag gått i skolan

med på högstadiet som jag börjat umgåtts med igen men inte träffat sen i somras. Hon undrade om

jag ville med ut på en promenad nere vid hamnen. Det tog emot,jag ville ut för solen lyste och det såg

skönt ut men samtidigt satt jag bra där jag var i värmen under filten till ett bra program men det var

ett tag sen jag umgicks med någon och tog min chans. Lager på lager av kläder klädde jag på mig,tog

bussen ner till stationen och mötte upp henne vid elba båten. Till en början var det inte speciellt kallt,

vi gick runt lillåudden,ut på bron och sen ut på isen. Har inte vart ute och gått på isen sen jag var liten

med mormor och morfar. Kan tycka det är lite små läskigt,till en början sa jag nej men utmanade mig

och gjorde det. Fok åkte skriskor,kälke,solen lyste över mälaren,det var vackert. När vi gått kanske en

45 minuter börjar jag verkligen frysa,tappade känseln i fingrarna (hade dubbla vinter vantar) mina tår

försvann nästan (hade både strumbyxor,strumpor och sockor). Näsan,läpparna,tungan försvann nästan

av kylan. Har aldrig aldrig ALDRIG någonsin frysit så mycket i heeela mitt liv. Vi var långt långt bort,på

vägen tillbaka till bussen,haha trodde aldrig att jag skulle få komma hem. Tog en kokhet dusch,kan säga

att det gjorde ont i fötter,händer och ansikte,ni vet hur det sticker när man är kall för att försöka sen bli

varm? Efter en halvtimme frös jag i duschen fast jag hade kokhet vatten på,det tog ett bra tag innan jag

verkligen blev mig själv igen. Trots den hemska kylan var promenaden jätte mysig,vi hade mycket snack

om allt möjligt och det kändes som om vi kom varandra närmare. Resten av kvällen satt jag med två filtar

och ett täcke över mig,haha. Jag är väldigt nöjd över min helg,den var ganska blandad av lugn och annat<3

<3

Freeedag är här, nu kan man släppa alla måsten och bara vara. Jag har frysit till is heela veckan 

lång,imorse när jag vaknade och visste att det är skola idag kände jag bara hell noo jag stannar

här under mitt varma täcke. Det var precis vad jag gjorde också,sov en timme till och fick inget

dåligt samvete över att vara hemma för en gångs skull. Har fryst tillräckligt i veckan,i helgen då

tänker jag stanna inne för jag bokstavligen hatar kyla (den är hemsk haha). Min fredag nu så här

över dagen har jag städat bort inte hela men nästan allt juligt här hemma,har vart lite sisådär att

inte vilja ta bort det än men antar att jag är den ända som fortfarande har julsaker uppe,eller är

ni fler som vill hålla julen i liv så länge som möjligt? Men idag fick det åka ut och in fick vårsaker

komma istället. Tror jag har hållt på i tre timmar,från tolv till tre. Har även dammat i hallen och

vardagsrummet,kände direkt i näsa och ögon att det klia och sved så då är det dags. Blev huuur

nöjd som helst faktiskt med min vårstädning,blev jätte fint här hemma men det är mest i hallen

och vardagsrummet som våren kommit upp. Köket och sovrummet det tar jag tag i nästa vecka.

Detr är fredag people,jag ska fortsätta av den här tysta sköna helgen som börjat väldigt bra och

ikväll ska jag kolla på Fångarna på fortet som börjar igen klockan åtta på fyran och bara mysa :)

Snart är första riktiga veckan på nya året slut,det ska bli skönt med helg. Tänker inte

ta ett kliv utanför dörren på hela helgen,brrr det är inte min temperatur ute hur jäkla

mycket kläder jag än har på mig fryser jag arslet av mig. Frysa är något av det värsta

jag vet man kan göra,hemskt.Trots att det ska bli skönt med helg kan jag inte längta

mer till nästa vecka när jag äntligen ska få börja gå till en psykolog. Den hära dumma

panikångesten drar ner mig,jag kan verkligen inte njuta av mina dagar,den ligger där

och lurkar inne i kroppen. Jag orkar inte gråta av känslan utav rädsla längre,det bara

går inte mer. Samtidigt vet jag att det här är ingenting jag kan rå för,det här är nått

som jag fått av min trauma. Det jobbigast med att leva med det här är omgivningen,

man känner sig som en börda för sina vänner,sin familj, sin lärare, alla som står nära.

Varje gång man ska göra något eller åka någonstans är man alltid rädd för att den ska

komma fram,man vill inte spojla eller förstöra. Det känns som dom andra tänker,jaha

Madde känner av sin panikångest,hon måste åka hem eller hon kunde inte hänga med

på det vi skulle göra. Jag säger inte att det är dom tankarna dom tänker men för mig

känns det som att alla tänker så för att jag känner mig som en börda till alla på grund

av min dumma panikångest som jag inte självmant valt att ha. Alla dom som är nära

mig vänner som familj som andra tar mig väldigt mycket för den jag är men klart att

man känner sig som en joykiller när jag nästan alltid känner av. Jag känner mig dum.

Jag hoppas innerligt av hela mitt hjärta att den här psykologen kan få bort min ångest,

min panik hela panikångesten EN GÅNG FÖR ALLA för jag klarar inte av det längre. Är

slut som människa nu,jag är trött hela tiden och vill bara vara hemma för att man bara

känner sig ledsen över *det här är mitt liv* varje dag. Det är inte roligt. Det är inte en

kul känsla att känna. Jag vill ha tillbaka mitt liv,ska göra allt i min makt för att kunna

göra det. Allt har sin tid, det kommer inte bli en dans på rosor eller en lätt match men

oavsett vilken tid det tar kommer det vara värt alla pengar här i världen. Tänk & bara

kunna ligga ner och njuta av en film eller gå på bio där jag kan vara helt med i filmen

eller göra någon rolig tripp med vänner där jag kan är glad och får vara mig själv. Alla

dom sakerna skulle vara guldvärda för mig,att bara kunna andas och få känna att man

lever ett värdigt liv. Man känner verkligen att man lever nu också men på ett sätt som

gör ont,man lider och vill bara gräva ner sig. Det är inte ett värdigt liv,särskilt inte nu

i den här åldern 27 år bara och jag lever inte. Alla ser mig leva på varje dag men inne

i mig,inombords är jag död. Det här är inte jag,det är en maskin som måste jobba på

utan något val. Men nu ska jag ta min power,mitt jävlaranama för att bli mitt gammla

men nya jag i bättre dar. En uppgradering av den bästa sorten i vuxet format,vi växer

och utvecklas varje dag. Vi behöver bara verktyg,rätt guidning så ska allt ordna sig :)

Hope <3

Power <3