I mina yngre år kunde jag lita blint på många, men det har förändrats radikalt. Från den dagen jag fick

reda på att min pappa inte är min riktiga pappa har mitt synsätt ändrats till att lita på folk. Alla på min

pappas sida vände ryggen till mig,ingen ville vara min familj längre. Jag var 12 år,på en sekund var min

barndom raderad,borta, som om någon satte i ett band och spolade bort innehållet. Blankt ... tomt. Sen

den dagen har jag aldrig mer kunnat eller vågat lita på någon igen.. För mig betyder ord ingenting längre

om dom inte visas i handlingar. Det finns nåågra personer i mitt liv som jag VET gåår att lita på, det här

har ingenting med dom att göra, är trasig inombords när det kommer till den biten. Jag vill kunna lita på

andra personer igen, är dock alldeles för rädd att bli sårad. Man har blivit van helt enkelt att bli lämnad,

sårad och sviken. Det här blir ett problem i min vardag, man släpper inte in folk på samma sätt, man är

mer reserverad,har en mur man skyddar sig bakom. Just nu är det bara mig själv jag kan lita på, det är

lättare så, då slipper man bli sårad på samma sätt. Det är tungt att inte våga lita på andra, det gör mig

själv ännu mer osäker på mig själv, grubblare som jag är finns undran alltiiid där om vissa personer ens

gillar mig. Dom säger det till mig men däremot visar dom inte det, dååå backar jag undan och håller mig

lite gömd. Det är så jag funkar,när jag är osäker eller någon sårat mig,då springer jag iväg fort iväg till

ditt jag känner mig trygg. Ganska sjukt hur en händelse i sitt liv har förändrat en totalt,man ser sitt liv

med helt andra ögon,man får ett annat perspektiv,man blir mer försiktig. När man inte har någon annan

än sig själv att lita på blir det väldigt ensamt,man behöver någon/några vid sin sida som man vet att NI

kan jag vända mig till i alla lägen. Det skulle vara en skön känsla,det är svårt att lita på andra,det är inte

att bara göra det,håller ni med? Man känner sig väldigt ensam om att känna den här känslan. Udda. Lite

konstig. Hon som alltid är i bakgrunden. Lite som låg och högstadiet. En dag VILL jag kunna TRO på att

det finns människor att lita på igen,någon måste det finnas men jag vet att det även ligger hos mig ...

Det är alldeles för ofta som vi tar våran vardag,vårat liv och alla i det för givet. Klagar och är ofta

negativa till saker? Har märkt det själv hos mig,att jag inte tar vara på livet som man borde göra.

Rutinerna ser likadana (oftast) ut dag in och dag ut,fast jag gillar rutiner riktigt mycket och kunna

planera mina dagar. Utan dom två fasta punkterna skulle inte mitt liv fungera. Alla är vi olika. Det

är lätt att man inte ser dom där tillfällena,känner ögonblicken man bara vill stoppa och vara kvar i.

Det är faktiskt dom små sakerna här i livet som är dom stora, en riktig typisk klyscha men exaakt

som Helen Sjöholm sa *det är klyschorna som har rätt* kloka ord från en klok kvinna men visst har

hon rätt i det hon säger ? Hur många gånger prickar klyschorna rätt ? Nästan varje gång. Vardagen

vi måste ta oss igenom från vecka till vecka dom kan vara jobbiga, frustrerande, stressiga, också

härliga,roliga,lugna stunder också. Men oavsett om det är lugnt eller stressigt borde vi njuta mer

utav livet,jag VILL njuta mer av livet. Dom senaste veckorna har känts lite tunga, ensamt, ledsen

blandade känslor,livet är inte lätt för någon,alla har vi våra saker att brottas med. Men det finns

alldeles för mycket i mitt liv som jag inte vill påverkas av mer. Nuu vill jag njuta mer av mitt liv,

den känslan fick fram den här jävlar anama tjejen i mig som kan ta sig igenom allt.

Min vardag är inte den roligaste jämt,vem vill gå upp när väckarklockan ringer? Alla måsten när man

bara vill göra det man själv vill? Att plugga hårt och mycket? Tuffa träningar som tar på kroppen mer

än något. Men jag älskar egentligen allt det här. Det handlar om inställning,positivitet,se saker med

andra ögon,då blir livet så mycket enklare och roligare på en gång. Man kan tänka ex. det är tråkigt

väder ute,det är skönt här i sängen under mitt varma täcke, vill bara stanna hemma från skolan och

kolla på serier. Vänd på den där tanken till - det finns dom som sover på gatan, fryser hela nätterna

och vill inte annat än att gå i skolan. Vad skönt det skulle vara med ledigt från dansen juust den här

veckan. Vändningen - många har inte råd att börja på dansskolor,dom har velat dansa sen barnsben.

Det här är exempel på hur vi borde glädjas utav det vi har i vårat liv. En rutin, en hobby, skola eller

jobb,pojkvän / flickvän/familj,är vi trötta efter dagens slit kan vi sätta oss i soffan och kolla på tv

resten av kvällen. Ni förstår nog i det hela vad jag menar,jag kan exempelvis sitta i soffan och glo

på tv ( på mina favoprogram ) men ändå känna en ledsen känsla av att varför sitter min kille spelar

sitt tråkiga dataspel när han kan sitta här med mig ? Då kom jag på mig själv,jag måste njuta mer.

Jag får och kan sitta i lugn och ro, kolla på mina tjejprogram som jag faktiskt älskar. Har haft min

skola hela dagen,njut av kvällen. Vi kollar ändå på Paradise hotel och film innan sovdags, perfekt :)

Jag ska njuta mer av dom små guldklimparna i min vardag,i mitt liv. Det finns fler av dom än vad

man tror,det gäller vara att se dom,känna dom och hitta dom. Jag vet vilka tillfällen det är,det är

dags att kunna andas än att kippa efter andan av panik och ångest. Bort. Det finns även personer

i mitt liv som är utsuddade nu,dom har visat sina riktiga jag,inget för mig. Ibland behöver vi alla

rensa ur vårat liv,det är en skön känsla efteråt när man är nöjd och känner sig bättre,mår bättre.

Det är ungefär som när man städar undan allt damm och efteråt känns luften renare än någonsin.

Det gäller att ta vara på livet,imorgon kan det vara försent,jag ska njuta mer och känna på livet.

Vilken bra dag det här har vart. Vaknade med en bra känsla i magen imorse,humöret

kändes lätt,fick en bra känsla idag. På min lediga måndag tog jag bussen till mamma

,har saknat mina vovvisar ett bra tag nu och kände att jag måååste krama om dom<3

Den största hon är en Tollare,Molly som vi haft sen hon var en bebis min lilla prinsessa.

Sen har vi minstingen Ozzy som är en chihuahua, han är min bästa vän, min lilla plutt :)

Varje gång jag kommer ditt till mamma springer han så fooort han kan, upp i min famn

med sina stora bruna ögon som gör mig lika lycklig varje gång. Han är hos mig i princip

hela tiden och vill inte vara ifrån mig när jag är hos mamma,min lilla bebis ^^

Mamma och jag (okej bara jag,mamma kan inte laga mat) ;) JAG gjorde godaste rätten idag

till lunch, kyckling med ris och gräddsås. Det riktigt vattnades i munnen av varje liten tugga,

ibland,ibland lyckas man. Måndag är det men jag gillar måndagar,folk måste tro jag är galen

haha. Måndagar känns som en frisk vind,nya tag,det som inte gick bra förra veckan ger mig

en ny chans att försöka den här veckan. Som en nypa frisk luft. Uppfriskande. Dom är inte

allt för hemska även fast jag älskar helger och ledighet,min helg var suverän,helt toppen bra,

Har njutit hela dagen och nu ikväll trots att det inte är någon dansträning den just den här veckan

,kan vara skönt att vila kroppen också,känner att det är min största prio ett nu. En ledig kväll idag

innebär att jag får se mitt favo eller ett av mina favo program, Once upon a time. Galnaste mest

spännande serie som man aldrig tröttnar på. Igår börja även Big Brother igen,säsong TIO. Hm nja

kände man väl för det,förra säsongen var sämst men gänget som gick in i igår var en bunt sköna

typer som ska bli roligt att följa. Sitter här i soffan med rosa fluffiga tofflor, mysig filt och tända

ljus,en perfekt kväll :)

Satt och kollade på gamla bilder igår från bilddagboken,den där sidan alla hade på stenåldern och alla

som får reda på att jag fortfarande har sidan kvar säger MEN VAA, HAR DU KVAR DEN och sen skrattar

dom,inte åt mig utan med mig. Stenåldern eller inte,JAG å andra sidan gillar den sidan av många olika

skäl. Anyways,började kolla från 2008,vilka minnen det blev. Många olika känslor kom fram, känner nu

hur jag uppskattade den tiden när jag tänker tillbaka än vad jag gjorde då. Medans jag satt där, skrolla

igenom bilderna kom jag fram till en sak. Det är svårt att förklara, det var många svåra jobbiga år utav

kämpande för mig men leendet jag har på bilderna det finns inte längre. Det är nästan svårt att få fram

ett leende till korten som tas, munnen vill inte riktig ge mig det där smilet. Nu pratar inte jag om käken

eller att något i mitt ansikte är fel, det där leendet var äkta, det spred glädje, jag hade alltid ett leende

som gick att få fram trots mina svårigheter. Det är borta idag... Bilderna som är från dom senaste åren

känns nästan framtvingade,jag ser sorgen,en kluvenheten i mina ögon. Det syns riktigt tydligt. Fick mig

en rejäl klump i magen,ville bara springa tillbaka bakåt i tiden. Det är fan svårt att gå framåt i livet, det

är way damn lättare att gå bakåt. Det är mycket lättare. Det finns tonvis av saker jag saknar från gamla

tiden,som min vänskap med min tjejkompis Sara. Vi tog JÄMT eller jag rättare sagt (mer rättvisst) tog

kort varje gång vi sågs,vad vi än gjorde,vart vi än var,allt skulle dokumenteras. Är glad för dom korten

idag,det blir blandade känslor av att kolla på dom. Skulle göra allt för att vara där igen,just dom härliga

åren vi hade tillsammans. Tiden på Skälby, ett område jag bodde på och alla andra " skälbybarn " nästan

lite barnen i bullerbyn. Vi kunde vara ett gäng vänner av alla olika raser,åldrar,personligheter,vi var typ

ett gäng på 15 ibland ännu mer. Lätt roligaste tiden nu när man faktiskt tänker efter. Det fanns många

tider av svek,bråk,hat och krossade hjärtan men det var mer bra tider än dåliga. Känns nästan som om

inget under dom där gamla åren ens har hänt,det livet man har nu känns som om det är det livet vi har

levt hela tiden.

Varför är det svårt att gå framåt med livet? Det är knepigt,lätt att fastna sen inte veta hur man ska ta

sig fram igen. Är varken lycklig eller olycklig,är någonstans mittemellan vad det nu är. Vill hitta lyckan

för att sen stanna där. Vad är då lycka? För mig är det ett liv utan bekymmer,känna att det inte finns

någonting som tynger mig,att jag är hel nöjd med mitt liv på alla plan. Det är ditt jag vill komma,hur

deet vet jag inte. Det är som att grått moln hänger över mig,gör jag inte rätt eller inte tillräckligt bra

ifrån mig får jag regn,går något bra eller rätt till får jag solsken. Jag vill hitta lyckan,känna att livet

tillfredställer mig varje dag,vara mer än nöjd med livet,inte perfekthet,men ett rikt liv full av äventyr<3

1. Sluta vara hård mot mig själv. En känslomänniska som jag är blir varje

motgång extremt jobbig för mig, finns ingen som är så hård mot mig som jag

är mot mig själv. Mina känslor svänger till höger och vänster,överallt och upp

och ner. Känslan av misslyckande ger mig panik. Tårarna kommer på en gång

,säger till mig själv hur dåligt jag gjorde ifrån mig,hur dålig jag är som person.

Måste sluta vara min egen fiende och ge mig själv ett break,ingen är perfekt.

2. Inte fastna i mina dagdrömmar. Planer,drömmar,hopp det finns mycket jag

vill uppnå och göra i mitt liv. Jag är en riktigt drömmare som fastnar lite mycket

längre fram i framtiden och glömmer bort att vara nu,det som är framför mig än

att springa 120 tusen steg framåt bara för att bli försäkrad att det kommer hända

mig också. Det är väldigt lätt att säga det till andra men att göra det själv vilken

utmaning. Jag lever för drömmar,men dom stoppar mig från att njuta av här, nu.

3. Slå bort tankar. Den här är en riktig luring,mina tankar styr mitt liv och mina

beslut ibland. Det är ingen bra sak. Precis som en känslomänniska är jag en stor

tankemänniska också,det är nog vad jag skulle vara känd för haha usch tragiskt!

Mina tankar tär på mig,äter upp mig inifrån och ut. Det går inte att sluta tänka på

det jag tänker på,ibland kan jag tänka på samma saker i flera dagar bara för att jag

har jagat upp mig själv att något är fel. Måste jobba bort det här,vill inte tänka mer.

4. Våga göra något annorlunda om du vill uppnå något nytt. Jag vet vad jag vill

,vad jag vill uppnå,vart jag vill komma och lyckas med i livet. Just nu går det inte att

sträva mot mina mål. Därav måste jag göra en förändring inom mig,att hitta ett lugn.

Hittar jag den,då skulle jag vara lycklig. Men då gäller det att sluta tänka,sluta känna

saker som inte stämmer,vara schysst mot mig själv och slänga bort allt som har med

negativitet och oro att göra. Jag vill,jag kan,det gäller att jag bara bestämmer mig nu.

5. Sluta slösa tid på energitjuvar. Blää vad jag är trött på falska människor,finns det

några äkta människor kvar? Det finns vissa personer som verkligen visat sina riktiga

färger,vad dom går för,hur lätt det är för dom att bara kliva ur mitt liv. Det här är nått

jag inte ens vill lägga varken min tid eller energi på. Är hellre utan personer i mitt liv

än att ständigt bli sårad gång på gång. Det är inte värt det. Vänner som familj,vägrar

att låta dom vara en del av mitt liv,det finns inte längre. Nu är det slut på gulligull ...

Musiken dunkar på för fullt utanför vårat omklädningsrum,det här att inte veta vad man ska ha på sig till träningen varje vecka är en evig tjatig sak haha (typiskt tjejer) Vill köpa massa nya tränings kläder,mina känns väl "använda" både byxor och tröjor. Kruxet nu då är att när det kommer till pengar har jag blivit snål mot mig själv,spara SPARA in så mycket du kan säger jag till mig själv och det går suveränt. Vill känna att jag är väärd att slösa lite pengar och köpa något nytt fint till mig själv men då ska högen med pengar vara stor även efter inköpen för DÅ kommer samvetet inte äta upp en. Kanske för hård mot mig själv? Sparsam och ekonomisk ät en bra sak,får det alltid att gå runt månad efter månad plus spara pengar. Om 20 min börjar min dansträning,RAGGA. Den bästa dagen i mina veckor,dansen är min räddning ,mer vissa dagar som idag. Har redan såån brännande rump och lår träningsvärk ifrån träningen igår men här ska brännas mer och träna hårt,någon kommer sova gott inatt ^^

Har ni haft tankar om giftermål någon gång? I början när jag träffade min kille bara random började

vi prata om giftermål från ingenstans,för honom betyder det något att gifta sig,att gifta sig är nått

stort. Jag däremot är inte lika säker på den biten. Har alltid trott att det finns inte en chans att nån

kille där ute skulle vilja gifta sig med mig,det har väl gjort att man blivit väldigt emot att gifta sig..

Det finns en djup djuup känsla i mitt hjärta långt in i mina känslor att det är klart jag vill gifta mig,

men varför krångla till det? Min moster och hennes man,min faster och hennes man,mina två syrror

mamma och hennes kille har alltid vart MINA stora förebilder när det kommer till kärlek,familj,gifta

sig och leva livet ut. Förrutom min syskons mamma har min moster och faster vart tillsammans med

sina män sen tonåren (lite high school love) som det ska vara men samma år vilket är två år sen nu

skiljdes alla tre par ungefär samtidigt. För mig var det som att en spegel ramla i golvet och krossa i

tusen bitar. Sen barnsben har dom vart mina kärleks idoler,jag ska bli precis som dom. Men just den

dagen när alla tre skiljdes slutade jag tro på giftermål.

Vem vill inte ha på sig den mest vita finaste klänningen,bli sminkad,få sitt hår fixat,gå med den mest

vackraste buketten i handen och gå fram till den du älskar mest av allt för att få höra hans tal om sin

kärlek till bara dig. Jag vill? Vilken dröm. Alla tjejers dröm. Om det blir skilsmässa,oavsett om den är

bra eller dålig,är det värt det iallafall? Vet inte. Det är en himla svår fråga. Är det inte lättare att bara

förlova sig,skulle det ta slut oavsett om man har barn ihop eller inte är det bara att ta av sig ringen så

är det inget mer med det? En skilsmässa är en låång process,har sett hur mina fina tre förebilder gråtit

och kämpat sig igenom tuffa skilsmässor,dom som borde hållit hela livet. Hur? Varför? Dom fick precis

hela rubbet. Barn,vila,volvo,hund,hus,giftermål,resor,en familj ALLT. Allt det där som vi alla drömmer

om men ändå höll det inte? Jag är fortfarande ung,har inte vart i närheten av att gifta mig men är det

inte så idag i dagens samhälle att många ger upp för fort? Alldeles för många är otrogna direkt livet de

har skapat tillsammans under flera flera år börjar bli tråkigt eller bara går på rutiner? Att många växer

ifrån varandra och försöker inte ens hitta tillbaka till varandra? Inte konstigt man tvekar om giftermål.

På ett sätt vill jag gifta mig,men ändå inte. Tycker knappt något par håller längre,för att dom gift sig

för fort eller fick en press på sig att hålla när dom väl är gifta? Det tror jag däremot är en stor sak när

man gift sig,att man känner sig instängd,man får en press på sig att vara en perfekt man och hustru

vilket gör att vi tar många konstiga beslut och det blir skilsmässa. Kan faktiskt inte säga om jag vill

gifta mig eller inte. Det är något jag måste fundera på utifall frågan skulle ploppa upp många många

år senare,det skulle inte förvåna mig att om jag inte skulle få frågan av vem jag nu ska kanske gifta

mig med skulle jag nog bli besviken för det är typiskt mig när man väl inte får något man ändå drömt

om sen man var en liten flicka. Har väldigt svårt att se mig en brudklänning,gå fram den där biten till

min framtida man för att byta ringar med varandra och bli hustru och man. Jag? Nej. Låter konstigt.

Känns konstigt. Det är en stor fråga,det är inget man bara säger ja till bara för att. Att skaffa barn är

däremot INGEN tvekan,kan knappt vänta till den dagen jag ska bli mamma,få hålla mitt egna barn<3<3

Det finns inte en chans att personer som aldrig haft panikångest kan förstå sig på en person som lever

med panikångest. Det skulle nog inte ens jag göra. Nu är jag en av dom där tusentals personerna som

lever med panikångest. Det är inte roligt att leva med. Varje dag är en kamp om överlevnad. Stunden

på nätterna när du bara sover,när du inte behöver tänka,känna efter,du ska bara sova,det är nog den

bästa stunden. Att bara vara. I början av min resa med panikångest var bio en sak som inte gick, det

är inget jag minns tydligt men jag kommer ihåg den perioden. Det här var över tio år sen,varje besök

på bion under dom här åren har alltid vart jobbiga, en utmaning som jag jämt har fightat mig igenom.

Igår kväll gick jag och min pojkvän på bio, fick mig en rejäl panikångest attack inne i biosalongen när

filmen gick. Som om det inte var tillräckligt jobbigt. Direkt jag klev in i salongen blev jag svimfärdig,

alla röster förvrängdes,fick hjärtklappningar,det var svårt att andas,ville bara vända och åka hem nu

på en gång. Det är känslor som brukar komma titt som tätt varje gång vi går på bio, det har gått bra

till slut ändå. Den här gången slutade det illa. Vi gick upp till våran plats, klockan var 23 : 30 vilket är

oftast min panikångest brukar bli jobbig,mot kvällarna / nätterna men hur många gånger har inte jag

gått på sen bio? Många gånger utan problem. Det var inte mycket folk, skönt för min del, då åkte min

stress ner lite. Under reklamen gick det bra, var inga konstigheter. Bra madde, det här fixar du jätte

bra. På med 3D glasögonen, var suuper pepp på The maze runner 2 som jag fått i present utav killen.

Fem minuter hann gå, min kropp började skaka, vart krutt torr i hela munnen och halsen, det gick ju

inte att svälja, det var tung över bröstet ( hjälp hjälp ) var tankar i mitt huvud, lite tårar kom här nu.

Till slut tog jag mina saker,sprang ut därifrån som att jag sprang för mitt liv (pinsamt var det) mina

knän skakade att jag snubblade utanför salongen av rädsla,kunde inte andas,grät och grät av rädsla.

Tog mig på något sätt till toaletten med hjälp av min pojkvän,det är inte roligt att visa den här sidan

av sig själv inför honom,det är inte roligt. Fyfan vad rädd jag var,det värsta i den stunden under den

attacken är att där och då är man helt bombsäker att man ska dö,att nu är livet över,jag kommer dö.

Jag som är livrädd för döden,livrädd att missa saker i livet,det gör känslan ännu hemskare. Alla inne

i salongen måste trott jag var någon knäppgök,det är precis vad känner sig KNÄPP. Något annat som

man också känner sig är ensam. Det finns ingen som förstår sig på mig. Skulle aldrig begära att dom

som inte vet något om panikångest,som inte själva har det ska förstå men respektera oss. Det här är

hemskt att leva med,det är inget vi själva har valt,något vi själva har framkallat. Det är livet som har

kommit emellan av något traumatiskt som kroppen har reagerat på. Jag skulle vilja vara med personer,

vara runt folk,göra saker där ingen kan döma mig,där inga missförstånd sker. Där ingen viskar bakom

min rygg när jag inte ser eller inte är där. Jag vill bara vara fri.

Nu så här efter igår mår jag inte speciellt bra. Är besviken på mig själv,arg och ledsen. Det blev inte

många timmar sömn under natten heller. Tände lampan två gånger,tankarna snurrade och virra runt

på bra där inne i huvudet. Vände mig om,kollade på min pojkvän som sov så sött och tänkte med lite

tårar i ögonen -vad gör du här med mig- ? Det kanske är bättre att lämna honom,då skulle han slippa

det här livet med mig. Till slut lyckades jag somna,klockan var väl runt fyra kanske. Det var tungt oh

vakna,det var inte roligt att känna alla känslor som kom. Att slåss med tankarna hela dagen,har jätte

ont i magen,känner mig tom på något sätt. Vill att någon ska förstå mig. Tycka om mig för den jag är

och vad jag har. Dom här känslorna kommer försvinna om några dagar. Men idag är det tungt. Hoppet

känns mörkt och långt bort. Panikångest är min värsta fiende,det är som att leva med en sjukdom,den

är där hela tiden även om du inte känner av den hela tiden,men den är där,inom dig. Jag kommer inte

ens ihåg hur det är att leva ett normalt liv, hur det var att leva innan mitt trauma, men jag vet att jag

längtar tillbaka till den tiden mer än allt. Jag vill känna mig normal,som alla andra,en helt vanlig person.

Men oavsett hur mycket jag bekämpar min ångest har den förändrat mig som person,jag kommer aldrig

bli den jag en gång var,min resa med ångest har förändrat mig,både till det bättre och sämre. Frihet är

en känsla jag längtar till,kunna lukta frihet,ta på friheten,göra friheten,jag vill bara bli fri,en fri person.