Uppe med tuppen idag, ställde klockan på nio (okej inte jätte sent) men en timme tidigare än vanligt

för mig när jag ska till skolan som börjar vid lunch. Anledningen till det var att igår skulle jag handlat

innan dansträningen men orken fanns inte där då,det fick bli idag istället. Apropå igår,vilken shit dag

det blev för mig. Var verkligen ledsen,sårad på alla känslomässiga nivår det går att bli sårad,nu så är

allting löst. Känner mig ganska lättad och befriad inombords. Det går att andas igen. Dansen som har

vart min räddning i alla situationer räddade även mig igår. Har ni någon gång eller har ni något ställe

ni kan gå till där ni känner er hemma,att här passar jag in? Exakt den känslan har jag på dansskolan.

Den där tyngden över bröstet släpper på sekunden jag öppnar dörren ditt,det är som att kliva in den

mest varmaste dagen på sommaren. Inga bekymmer finns,problemen är borta. Alla säger hej till alla

på det mest glada sättet som finns. Det är att komma hem där,man är välkommen. Vi alla är där av

samma anledning,vi har samma mål och drömmar. Man blir som en tillsammans med alla. När jag är

framför spegeln inne i danssalen,musiken stömmar ur högtalarna,man känner pulsen från alla inne i

salen och fötterna rör sig,DÄR och DÅ mår jag som BÄST,jag KÄNNER mig jätte självsäker,jag TROR

på mig själv och VET hur bra jag är som dansare. Mitt självförtroende är på topp,där inne i salen där

vågar jag ta ut alla rörelser,vågar göra fel,skäms inte om något steg blir fel,då kör jag bara på som

om inget hänt.

Den känslan kan inte slå någon annan känsla,den är MÄKTIG,den är STOR,den är helt UNDERBAR för

där framför spegeln är det JAG som bestämmer över mig själv. Känner mig längre där inne,som om

jag växer några centimeter. Den personen jag är där inne,jag älskar henne. Hon kör sitt eget race

och är helt inne i sig själv och hon gör det braaa. Om det ändå gick att känna alla dom känslorna i

sin vardag skulle ingenting vara ett problem. När dörren öppnas,kliver ut från dansskolan,då är jag

inte lika lång längre,krymper tillbaka till den där osäkra rädda personen jag inte alls tycker om. Hur

ska man göra för att bli den där go for it personen jag är där framför spegeln där ingen säger huur

dålig man är,ingen trycker ner en eller försöker sätta sig på en. Det är knepigt,komplicerat för det

borde inte vara svårt,men det är inte lätt. Där inne får man göra sin grej,alla tjoar och hejar hela

tiden på en men här utanför buar alla istället. Det är weird känsla att gå från power känsla till en

low känsla på samma dag. Något som också är skönt är att ingen känner en privat där,många utav

dom har man på fb,vi har umgåtts,haft många dansuppvisningar tillsammans men det är ingen som

känner en helt och hållet. Det är skönt. Man kan vara sig själv. Därför kan man slappna av helt och

hållet på ett annat sätt,ingen kollar snett eller viskar bakom din rygg. Det är bara kärlek och en fin

vänskap mellan alla. Den personen jag är där är den jag vill vara,jag ska hitta tillbaka till henne igen.

Ont i magen. Gråten i halsen. Tankar som snurrar. Vill bara springa ditt jag kan andas. Mitt hjärta är som en bomb. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vet inte hur jag ska känna. Hur jag ska tänka. Vill bara springa långt långt in i en skog och skrika av frustration! Det finns känslor som behöver komma ut men jag har ingenstans att tömma dom. Hatar dom här dagarna när man känner sig totalt jävla värdelös och ensam. Ingen förstår mig,jag passar inte in någonstans,ingen släpper in mig att försöka. Misslyckad är vad man min känsla är. Jag vill så mycket. Jag känner så mycket. Vart tog dom goda tiderna vägen? Ingenting är som förrut i livet. Allting vände och nu är allt huller om buller,det går inte att se rakt längre,allting är snett. Jag vill förstå men jag förstår inte. Är det för att man inte ska förstå det man inte förstår sig på? Att det här är livet? Suck it up känns det som .. När man bitit ihop för ett bra tag men alla känslor kommer på en och samma gång när det inte går att hålla ihop sig längre. När jag vart stark för länge. Min mage knyter sig till en stor knut,hjärnan överkokar. Men antar att det bara är en sån dag vi alla har ibland.

I snart FYRA månader har min sömn bråkat med mig,det går inte att sova på nätterna. Under sommaren

när allt hemskt hände med mord,inbrott med våld,tjejer som blev attackerade dag efter dag nästan hela

sommaren var det någonting som hände. Sånt där skrämmer vem som helst,det är inte klokt vad världen

blivit sjuk men jag blev påverkad av media och alla som berättade. Det har satt sig i huvudet på mig,det

är skit jobbigt. När vi lägger oss släcker man så klart alla lampor,det är knäpptyst och tankarna slår igång

på en gång när huvudet nuddar kudden. Ligger alltid och lyssnar ifall något låter konstigt i lägenheten,det

kanske är någon som fiplar med dörren som försöker ta sig in,är det någon på balkongen,är det någon här

inne i lägenheten är tankar som kommer. Det är som att hjärnan tar över,jag är jätte trött men obehaget

som ger mig hjärtklappningar,svettningar,ångest och panik varenda jävla natt. Säger till mig själv precis

varje dag när man känner sig larvig nästa morgon att "imorgon ska jag bara sova och sluta vara larvig" ..

Det funkar inte,man är totalt slut som människa och i kroppen varje morgon. Det är konstigt,direkt som

larmet ringer DÅ kan jag känna hur det skulle gå att sova i flera timmar men inte under nätterna. Är inte

mörkrädd,har aldrig vart direkt heller. När man bodde hemma gick jag alltid till sängs förre mamma, och

då hade hon alltid tv:n på och någon lampa tänd,då somna jag på störten och sov hela nätterna.

Sen jag flytta hemifrån sover jag en hel natt kanske 1 gång i månaden.Det är alldeles för lite. Har börjat

tagit powernaps nästan varje dag,både när jag kommer hem från skolan och på mina lediga dagar,orken

och energin finns inte där,det är inget jag visar,försöker vara mitt bästa glada jag så klart men hemma

vill jag bara ligga i sängen eller soffan av trötthet som tar över mig. Något MÅSTE jag göra åt det hära,

kan inte känna den där panikslagna känslan av rädsla och hjärtklappningar,vet bara inte vad? Det spelar

ingen roll heller om det har vart dansträning,skola,en sen kväll,ingenting hjälper. Det driver mig så klart

till vansinne,känner mig ledsen och frustrerad varje morgon för att det blev ännu en sömnlös natt,igen..

Ska göra mitt bästa,kommer nog på något,men det här får inte fortsätta,sömn är något utav det mest

viktiga för oss människor,om inte vi får ladda våra batterier kommer vi till slut ladda ur helt. Trött som

bara den är jag,sovit en timme nu faktiskt efter maten för att orka,det är iallafall fredag,fy vad skönt<3

Tänkte komma med ett tips, var på bio igår kväll med min mamma och moster vilket händer kanske en

gång om året? Bättre än ingen gång. Vi alla tre är väldigt mycket för svenska filmer,jag tycker om både

svenska som amerikanska filmer,dom är lika bra på sina sätt. Den vi såg igår heter Så ock på jorden,

det är enfortsättning på Så som i himlen. Den var över mina förväntningar,faktiskt. Den hade allt som

en film ska ha. Man både bölade och skrattade,det bästa med filmen var att den visade hur tufft livet

kan vara från och till men att allting ordnar sig till slut. Att inte låta andra trycka ner dig,få dig och tro

att du inte är något,att du inte är värd något. Visa dom att du kan. Man kände en glädje,en lättnad,en

mer tro på sig själv att ingenting är omöjligt. Älskar ni svenska filmer,tyckte ni om så som i himlen???

Då är det ingen tvekan att ni ska gå till eran närmaste biograf och kolla på den här filmen tillsammans

med någon/några som står er nära och betyder mycket,det gör hela stämningen till filmen bättre <3

Om jag kunde välja att leva ett liv utan oro skulle jag byta bort det med något annat. Hela mitt liv har

jag varit en orolig själ. Vet inte riktigt varför. Men vet att 99 av gångerna har mina tankar av oro inte

slagit in,att oroa mig i onödan är en klassiker. Varför gör man det här mot sig själv? Ingen mår bra av

inre stress,det äter upp en inombords. När det kommer till mig själv är min oro en försvarsmekanism,

om något är fel är det lika bra att förberedde sig än att luras. Det är vad jag brukar säga till mig själv,

det stämmer inte,det är min osäkra sida som pratar. Det är något som jag är fullt medveten om,det är

ett framsteg att VETA,då kan man börja jobba med sig själv. Det senaste året byggde jag upp oro inne

i mig,skapade en mur för att inte falla,var helt bombsäker på vissa saker. Här sitter jag idag,ingenting

av det som skulle hända har inte hänt. Alltså jag har oroat mig HELT I ONÖDAN ett helt år på grund utav

rädsla och osäkerhet.

Ett helt år av oro som gav mig vadå? Ett år mindre av glädje,tänk om man hade levt i stunden,där och då

hela det här året,varför gjorde jag inte det? Det kan istället blivit till en ovana, en ful ovana som du bara

vill göra dig av med men blivit nära med,det är den som skyddar mig när jag är rädd och ledsen. När den

egentligen bara förstör för mig själv. Paniken i min kropp när oron kryper fram,den är värra än ångesten

,än rädslan. Det är som att luften tar slut,allt blir suddigt,rummet krymper,du vet inte vad du ska göra...

Det är ingen rolig känsla,när den väl är i kroppen är den väldigt svår att bli av med. Den här inre oron är

helt onödig,jag vet om att jag oroar mig nittio procent av min tid,vardag helt i onödan,det är något som

man jobbar med varje dag. Nu är det dags att sätta i en högre växel,när oron får en att må dåligt att du

knappt kan styra dina egna tankar och känslor,då är det dags att jobba. Jobba på sig själv.

Oro är något av det vanligaste som finns idag,hos barn som ungdomar,som vuxna som äldre. Har man väl

fått en tanke om något,då är det lätt att man vrider om den och förstorar hela tanken. Något ni känner er

vana med? Det är något jag får höra av både min mamma och kille,du vrider på allt vi säger sen förstorar

du upp det till det mest hemska som kan hända som inte ens kommer hända. När jag väl inser att det som

dom säger faktiskt stämmer anklagar jag mig själv något otroligt hårt,är expert på att trycka ner mig när

det kommer till en sån situation. Vet inte heller hur jag ska ta mig ur den heller,man känner sig vilse,man

går runt runt runt i svart hål utan någon utgång. Det är inte roligt. Det här påverkar min vardag,min sömn,

min glädje,mitt självförtroende tar stryk,mitt liv helt enkelt. Tycker däremot att om man jämför med dom

senaste åren har det blivit bättre men sånt här tar tid att jobba på,ingen är perfekt,alla är vi oroliga från

tid till tid av olika skäl.

Hur ska man bli av med sin inre oro,sin inres stress? När vi börjar få en tanke som börjar bli till oro,det är

då vi måste hålla tankarna i shack. Man måste tänka realistiskt,ställa sig frågan,är det här värt det att bli

orolig över för du vet mycket väl att du bara övertänker. Nästan alla gånger är det faktiskt så,vi analyserar

och försöker hitta något som är fel bara för att vi vill ha rätt men i slutändan skulle vi bara såra oss själva.

När vi är oroliga,tänk över din tanke,vad handlar den om,hur kan jag hantera den,är det värt att tänka på?

Ofast är svaret nej . Slå bort tanken,tänk på vad du har i ditt liv istället som förgyller ditt liv. Funkar inte

det,skriv ner dina tankar på ett papper,eller en dagbok om du har en,eller på din dator,vad som helts som

funkar bäst för dig. Andas rätt,andas ut,ingenting är fel,du är bra rädd. Låt inte rädslan,din osäkerhet ta

över dina dagar,det ställer bara till besvärr. Oro kan göra oss väldigt sjuka,känner själv hur jag får mina

hjärtklappningar ibland och yrsel. Det är inte bra. Det är inte hälsosamt.

Mest av allt när det kommer till oror handlar det om att man kunna kontrollera allt i sitt liv,det är bara och

inse att det går inte. När man försöker kontrollera förstör man ibland,man måste släppa på kontrollen,det

är något utav det största jag måste göra. Jag är en sån person som vill veta NU vad som händer imorgon,

den här veckan,nästa vecka,nästa månad,nästa år. Hallå det går inte! Nej det går inte,det som händer,ja

det händer och det är absolut ingenting vi kan göra åt saken. Men det vi nästan jämt tror ska hända just

oss,det händer nästan aldrig,vi måste lära oss att njuta av livet,njuta av stunderna,av ögonblicken,utav

framtiden, HÄR OCH NU för det är det ända vi har. Släpp på kontrollen,bort med tankarna,gör dig av med

oron,se fram emot alla dina drömmar du hoppas på,känn lugnet,hitta din ro i kroppen,gör dig själv iallafall

den tjänsten,du förtjänar att leva ett lyckligt liv. När vi har gjort oss av med allt det onödiga och när vi har

hittat det vi behöver,då kommer vi nog kunna uppskatta livet ännu mer,då inser vi hur onödiga vi var :)

För några veckor sen köpte jag en ny bok,har länge känt att jag behöver läsa om något som har

med det övernaturliga och göra,saknaden efter många i min närhet som gått bort kändes extra

mycket några veckor där och behövde en närhet med dom. Boken heter Till himlen och tillbaka

En neurokirurgs nära döden upplevelse. Den handlar om Eben,en 50-årig man som bor i USA,

hjärnkirurg och kunde allt om hjärnan. Många av hans patienter hade varit med om nära döden

upplevelser men det är inget han trodde på,det är bara trams,hjärnan bara lurar dig och viftade

bort det. Eben hade länge haft ont i ryggen,dunkade huvudvärk, en morgon så pass ont i huvud

och rygg att han inte kunde resa på sig, han skrek av smärta och började se suddigt. Han hade

fått en hjärhinneinflammation, i en vecka hamna Eben i koma. Den veckan förändrades heela

hans liv, han fick se och vara med om saker som hans patienter berättat om. Woow dom hade

rätt, man kommer verkligen till ett paradis, det finns verkligen ett liv efter döden och det här

stället har vi alla människor på jorden varit förrut.

Börjar ni bli sugna på att läsa den? Förstår er,har själv läst nästan halva boken,kan knappt sluta

läsa den när jag väl börjat,den berör en på många nivåer. När en hjärnkirurg som aldrig trott på

ett liv efter döden men själv sett det nu med egna ögon,det säger ALLT. Det ger mig bekräftelse

,ett lugn,en trygghet att veta vad som faktiskt finns där uppe,det är spännande att spekulera i,

man kan endast fantisera om hur det är där,man kan nog inte ens föreställa sig. Om jag kunde

få uppleva en dag för att se vad vi har att vänta oss,då skulle jag göra det. Skulle ni på något

sätt vilja se bara av ren nyfikenhet? Gå till akademibokhandeln,bli helt inne i boken och njut<3

Rekommenderar verkligen att läsa :)

Under hela mitt liv från att jag var liten till ungefär två år sen har jag alltid haft många vänner,alltid

varit van att vara med människor,man kände sig aldrig ensam,man hade sina närmaste vänner vilket

var väldigt skönt. Idag är det som om alla gått upp i rök,förstår mig inte riktigt på det här med vuxen

livet när det kommer till vänskaps relationer. Förstår att man har sitt jobb,många har barn,det är allt

från dagis till matlagning till att tvätta. Har all respekt och förstålse för sånt, även dom som inte har

barn än men sitt jobb och hem och partner eller inte partner,lika mycket respekt och förståelse där så

inget missförstårs här. Men betyder det att man inte kan vara vänner längre? Att man inte betyder lika

mycket längre? Att man måste minska på sin vänskap? Nej det är helt fel enligt mig. Jag har också en

hel del saker i mitt liv som skola,plugg,dansträningar,min partner och min lägenhet. Däremot skickar

jag ett sms,slår en pling,hör för mig vad som händer under helgen,finns jämt där vad det än är. Det

krävs inte speciellt mycket för att vara vänner egentligen,vänskap den måste byggas och tas om hand

som alla andra relationer i livet. Den där tiden man hade många vänner,klart den förändras,det fattar

jag också,man byter vänner var åttonde år tror jag det var. Man kommer på under åren vilka som är

ens riktiga vänner och vilka som inte är det,att det är viktigare att ha få bra riktiga vänner än många

dåliga vänner. DET håller jag med om starkt. I mitt liv är det tomt när det kommer till vänskapsbiten,

det finns personer som jag älskar högt som betyder mycket men ingenting är som förrut. Jag saknar

att ha en eller några nära vänner,någon att vända sig till om man är ledsen eller behöver tips om sitt

liv eller som bara kan vara crazy med,en vän/vänner för livet. Det finns ingen specifik person i mitt

liv,det känns. Man känner sig halv,det ekar inom en,det kokar känslor som behöver komma ut men

det finns ingen. Jag längtar till när jag väl kommer hitta nya vänner,som kan förgylla mitt liv, som

faktiskt vill och tycker om att umgås med mig,som självklart vill ta med mig på saker,som aldrig

någonsin kommer lämna en,som kommer vara din vän/vänner livet ut. Det kanske bara är en enda

stor dröm,men den här ensamheten dödar mig. Absolut,jag har min kille och min familj men ibland

behöver man den där vännen man bara vill springa till när man har panik eller i glädjens spring,alla

behöver det. Jag saknar dom man var vän med en gång i tiden,det är som om alla stängt dörren för

mig,var det vuxen livet som emellan att man plötsligt inte platsade in? Jag vet inte,men herregud

vad jag saknar vänskap,vänner,den där vännen. Vem ska jag prata med om mina kärleksproblem,

dom där snygga kläderna,tjejsaker,vara tjejig med,ha tjejkvällar med? Jag saknar vänskap <3 <3

Som jag skrev igår var det dags för mig att sätta igång med gymmandet,klev upp i tid för att inte

hela dagen skulle försvinna, peppade mig själv ännu mer och såg verkligen fram emot att gymma.

Gick in på deras hemsida för att kolla öppetiderna,ifall något förändrats men det såg ut precis som

vanligt,perfekt. Satte mig på cykeln för att trampa iväg,lyssnade på musik för att känna adrenalinet

i kroppen,blev lite smånervös när jag väl gick fram mot dörren. Men det går inte att öppna,vad nu??

Såg bara en lapp där det stod något om vecka39 vilket inte är förrän om två veckor men just idag är

det stängt den 12 september på grund av " inspirationsdag " för dom som jobbar dag. Besviken blev

jag,irriterad och arg för några sekunder. Det var bara att trampa hem igen då,tur att det bara tar 5

minuter för mig att cykla ditt. Hade jag fortfarande bott hemma hade det tagit minst 25 minuter att

komma hem med bussen,nu är det iallafall nära. Det var helt enkelt inte meningen för mig att träna

idag,det är bara att acceptera och ta det för vad det är. Har dansträning imorgon kväll,ska gymma

på måndag och har även dansträning där på kvällen,blir en hel del träning ändå. Men just den dära

känslan av hur peppad man är,planerat hela sin dag sen blir den inte som man trodde,det är ganska

surt men det är ingenting jag kan göra åt saken. Har tvättid klockan 5,inte det roligaste som finns

dock något som måste göras och det är väldigt skönt när det väl är gjort. Funderar på om jag ska

läsa min bok eller kolla serie till dess? Det blir vad det blir,det är lördag iallafall,jag tänker njuta<3