Snart är första riktiga veckan på nya året slut,det ska bli skönt med helg. Tänker inte

ta ett kliv utanför dörren på hela helgen,brrr det är inte min temperatur ute hur jäkla

mycket kläder jag än har på mig fryser jag arslet av mig. Frysa är något av det värsta

jag vet man kan göra,hemskt.Trots att det ska bli skönt med helg kan jag inte längta

mer till nästa vecka när jag äntligen ska få börja gå till en psykolog. Den hära dumma

panikångesten drar ner mig,jag kan verkligen inte njuta av mina dagar,den ligger där

och lurkar inne i kroppen. Jag orkar inte gråta av känslan utav rädsla längre,det bara

går inte mer. Samtidigt vet jag att det här är ingenting jag kan rå för,det här är nått

som jag fått av min trauma. Det jobbigast med att leva med det här är omgivningen,

man känner sig som en börda för sina vänner,sin familj, sin lärare, alla som står nära.

Varje gång man ska göra något eller åka någonstans är man alltid rädd för att den ska

komma fram,man vill inte spojla eller förstöra. Det känns som dom andra tänker,jaha

Madde känner av sin panikångest,hon måste åka hem eller hon kunde inte hänga med

på det vi skulle göra. Jag säger inte att det är dom tankarna dom tänker men för mig

känns det som att alla tänker så för att jag känner mig som en börda till alla på grund

av min dumma panikångest som jag inte självmant valt att ha. Alla dom som är nära

mig vänner som familj som andra tar mig väldigt mycket för den jag är men klart att

man känner sig som en joykiller när jag nästan alltid känner av. Jag känner mig dum.

Jag hoppas innerligt av hela mitt hjärta att den här psykologen kan få bort min ångest,

min panik hela panikångesten EN GÅNG FÖR ALLA för jag klarar inte av det längre. Är

slut som människa nu,jag är trött hela tiden och vill bara vara hemma för att man bara

känner sig ledsen över *det här är mitt liv* varje dag. Det är inte roligt. Det är inte en

kul känsla att känna. Jag vill ha tillbaka mitt liv,ska göra allt i min makt för att kunna

göra det. Allt har sin tid, det kommer inte bli en dans på rosor eller en lätt match men

oavsett vilken tid det tar kommer det vara värt alla pengar här i världen. Tänk & bara

kunna ligga ner och njuta av en film eller gå på bio där jag kan vara helt med i filmen

eller göra någon rolig tripp med vänner där jag kan är glad och får vara mig själv. Alla

dom sakerna skulle vara guldvärda för mig,att bara kunna andas och få känna att man

lever ett värdigt liv. Man känner verkligen att man lever nu också men på ett sätt som

gör ont,man lider och vill bara gräva ner sig. Det är inte ett värdigt liv,särskilt inte nu

i den här åldern 27 år bara och jag lever inte. Alla ser mig leva på varje dag men inne

i mig,inombords är jag död. Det här är inte jag,det är en maskin som måste jobba på

utan något val. Men nu ska jag ta min power,mitt jävlaranama för att bli mitt gammla

men nya jag i bättre dar. En uppgradering av den bästa sorten i vuxet format,vi växer

och utvecklas varje dag. Vi behöver bara verktyg,rätt guidning så ska allt ordna sig :)

Hope <3

Power <3