Hur kommer det sig att vissa som varit med om ett trauma som liten kan vända det 

till en styrka som gör att dom inte mår dåligt av det i vuxen ålder? Jag var med om

ett trauma vid 12års ålder som vände upp och ner på mitt liv. Det förföljer mig idag

också trots att det gått nästan tjugo år sen det hände. Man är en oskyldig glad liten

jänta som knappt vet vad problem i världen betyder eller innebär men här får du hela

världen på dina axlar och barndomen tar slut. Plötsligt var världen själva livet inte en

speciellt roligt ställe att hänga på längre. Det känns verkligen som om mitt liv har vart

på paus i 20år och aldrig kommer kunna sättas på play igen. Det som hände var inte

mitt fel,jag var ett litet barn som avgudade min mamma som älskade att leka ute med

mina vänner och kolla på cartoon network innan läggdags. Det här var dom vuxnas fel

men alla dom vuxna inte min mamma eller resten av min släkt på hennes sida men alla

andra vuxna la allting på mig när jag inte ens hade med saken att göra. Dom vände min

rygg, ena sekunden hade jag en hel familj och andra sekunden hade jag en halv familj.

Nu hade jag ingen pappa,jag var inte hans dotter längre. Mina syskon var ute ur bilden,nu

var jag inte storasyster längre. Mina kusiner försvann med tiden också och även min faster.

Jag frågade mamma många gånger om det var något fel på mig? Vad har jag gjort som gör

att dom inte vill finnas i mitt liv längre? Det är nog inte förrän i vuxen ålder man har förstått 

hur trasig man är,att ens identitet har rykts ifrån en och jag vet än idag inte vem jag är längre.

Jag söker, jag letar, efter svar efter min mening i livet i allt det här,j ag jagar efter min identitet 

om vem är jag egentligen? Jag vet inte. Den glada, spralliga skrattande lilla tjejen jag en gång

var hon försvann och aldrig kommit tillbaka. Jag kan säga till mig själv att men jag är en bra tjej

men vem jag är det vet jag inte? Jag tappa bort mig själv någonstans på vägen och aldrig hittat

henne igen i det här mörkret. Men jag vet att jag vill hitta henne igen,dom här människorna som

en gång kallat sig för familj ska inte få ta det ifrån mig. En dag hoppas jag kunna säga vem jag är

och att jag hittar den där inre lyckan jag en gång hade som barn. Jag vill ta mig ur mörkret och kliva

ut i ljuset där min livsväg är för mig. Hur eller när eller vad det vet jag inte men någon dag då ska jag

stolt kunna säga till mig själv att jag lyckades och är stolt över mig själv för det förtjänar banne mig jag.

#nevergiveup

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag älskar julen. Allt som har med julen att göra. Julmusik, julfilmer,  julpyssla, julpynta här hemma, stämningen av julmys❤. Det här är första året första gången i mitt liv som julkänslan inte är där vilket beror på många olika faktore...

Sista månaden på det här året,vilket år det varit. Det kan ni nog  alla hålla med om. När man tänker tillbaka till den här dagen fast förra året kunde man aldrig föreställa sig vad vi hade att vänta på men lika bra var väl det. Mina förhoppning...

Kan man komma över ett trauma som man varit med om sen ung ålder? Det är en fråga jag ställer till mig själv varje dag,ibland flera gånger och blir samma svar varje gång - jag vet inte. Det kanske handlar om hur du är som människa,hur du hanter...

Varför glömmer vi alltid hur bra man har det? Särskilt vi som bor i sverige. Det är hemskt hur andra länder är fattiga,där det ständigt är krig,alla dom här flyktinglägren. Dom är många. Många länder som skulle byta mot vårt liv in a heartbeat....

Jag har väl en slags hat-kärlek till livet lika mycket i jämföring som att allt går både upp och ner. Livet består av många aspekter i livet vi alla ska gå igenom på gott och ont. Man ska vara barn,kanske gå igenom en skilsmässa där vi ska best...