4månader idag med världens bästa pojkvän,aldrig

trodde jag man kunde älska någon så mycket<3<3

Äkta kärlek <3

Träffade min mamma idag,hon påminner alltid mig vem jag verkligen är och tar fram mig igen.

Jag är inte mig själv längre,min glädje är borta,vart är jag? Alltid när jag hör min mammas röst

eller när vi umgås då sakta kommer jag fram och jag påminns, det där är jag. Mycket utav mitt

förflutna har börjat komma upp igen, minnen jag förträngt eller glömt bort i många år, allt det

där traumatiska man vart med om i livet har påverkat mig mer än vad jag trodde. Det är väldigt

mycket som jag accepterat att saker och ting är som dom är,man kan inte förändra det som har

hänt det är jag fullt medveten om. Men sen hur man mår på insidan,det är en annan sak och när

jag tänker efter väldigt djupt har jag aldrig fått hjälp med att jobba med mitt trauma. När jag

tänker på allting man gått igenom känner jag mig som en rädd liten femåring som bara vill vara

för sig själv och stänga in sig där ingen kan göra mig illa. Alla elaka ord, alla elaka handlingar &

alla som gjort mig illa förföljer mig varenda dag, överallt och hela tiden. T.ex om jag är på min

matte lektion,ska göra ett stort tal,jag försöker flera gånger men det går inte då känner jag hur

tårarna är nära att komma, får svårt att andas som om man har astma, jag hör vissa personer i

mitt huvud som säger hur värdelös jag är,hur dålig jag är,jag vill bara ta mina kläder, åka hem

och stänga ute verkligheten. Löjligt? Knäppt? Konstigt? Det är exakt vad jag känner om mig själv

i den situationen som egentligen inte är någonting att stressa upp sig över. Men det är precis det

här jag vill komma fram till,jag har en sån inre stress, en jävla press på mig själv och tankar utav

oro dygnet runt. Men jag orkar inte leva så här längre, jag vill inte ha det så här längre men när

man levt på ett sätt heela sitt liv och blivit behandlad på samma viss av olika personer heela sitt

liv,då vet man inget annat men jag TÄNKER komma på något för det här funkar inte längre, min

hjärna kommr explodera när som helst, det känns som om jag kommer få en hjärtattack när som

helst på grund av all stress som äter upp mig inombords. Mitt puls slår alltid fortare för att min

andning är tung av all min ångest. Min självkänsla är lika med 0,zero,noll men jag vill lära mig att

stänga av mina tankar,stänga ner min oro och njuta av mitt liv innan det är försent. Om det även

betyder att jag måste gå någon kurs,eller prata med någon för att jag inte klarar av det här själv

då gör jag det för annars kommer jag bli knäpp,jag vill leva,jag förtjänar ett lyckligt liv,här & nu!

Det gäller bara att bestämma sig,ta tillbaka sitt liv och hitta sig själv<3

Är det någon annan än mig som också satt fram jul ljusstakarna? När snön kom här om dagen fick

jag någon mysig känsla i kroppen och satte fram dom i fönstret. Nu när man inte bor med mamma

kan jag göra VAD jag vill NÄR jag vill ^^ Har även köpt min första egna julgran,vuxenpoäng där ;) ;)

Jag älskar allt som har med julen och vintern att göra (förrutom kylan ute) jag anser att den är från

november till slutet av januarie och därför tänker jag ställa fram allting tidigare än många andra för

det blir mysigare hemma,man känner att julen närmar sig och jag älskar julsaker och belysning <3<3

Kortet är från förra året när snön låg så fint på marken <3

Längtan efter att bli mamma,längtan efter att få barn är något jag tänker på dagligen och verkligen

längtar efter. Varje dag när man går in på facebook och instagram är det två till fyra stycken som är

med barn,vänner och bekanta. När jag läser dom raderna,får se bebis magen får jag en klump i min

mage, ångest blandat med panik och gråten i halsen. Varför är alla med barn nu,varför får alla just

nu när jag längtar efter det som mest? Fan,jag kan inte ta det här! Varför får alla andra före mig ??

Ålders nojja,absolut? Men en stor längtan också,oja. Det är väl knappast konstigt,jag är 26 och min

pojkvän är 22 vilket betyder i stora drag att jag kommer få barn sent vilket alltid har vart min stora

skräck men jag älskar honom mest av allt, han är den första bra killen jag någonsin haft och han är

väldigt mogen och vuxen för sin ålder om man jämför andra i den åldern. Det som också åker runt i

tankarna är,men tänkt om vi/han gör slut om fyra år då är jag 30 alltså den tiden jag senast kanske

kan tänka mig att skaffa barn men då står jag där, 30 år gammal och misslyckad! Jag orkar inte det

här,den här ångesten, paniken, tomheten och rädslan. Allt det här känner jag inombords men finns

ingen som jag kan prata med om det,istället håller jag det inom mig,få vara min egna psykolog som

inte alltid är det bästa men vad ska jag göra, det är som en tickande bomb inuti i mig som kommer

explodera när som. Jag längtar efter att bli mamma,att få höra sitt egna barn säga mamma för den

första gången, att få känna sig behövd mer än någonsin och känna en obeskrivlig kärlek och lycka :´)

Den dagen jag kommer få bli mamma kommer jag känna mig komplett och hel <3

Tycker alltid det är skönt med en ny vecka,jag får alltid ny energi till att göra det man inte gjorde

förra veckan som man sa till sig själv att göra men saker och ting kommer emellan iband,det kallas

livet. Det bästa med den här veckan är att jag finally kan börja med träningen igen nu när hostan är

i princip helt borta och förkylningen också. Har nästan inte dansat på tre veckor nu,känns som långa

veckor! Ska även börja gymma igen,har inte gjort det på fyra månade :o so it is about time för jag är

långt ifrån nöjd med min kropp just nu,inte att jag känner mig tjock eller något men lite har man ju

ändå gått upp,mn mage och mina lår ser inte ut som dom gjorde för fyra månader sen om man säger

så. Jag vill känna mig självsäker, fit och bekväm i min egen kropp igen,jag kan och jag ska göra det :)

<3 <3 <3 3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 3 <3 <3 <3 <3 <3

Då försöker jag göra ett nytt försök med att blogga,om jag ska vara ärlig har oktober månad vart allt

annat än lätt,det har vart tufft med många upp och nerförsbackar men det är bara ta nya tag, samla

sig nya krafter. Jag är som en durasel kanin, laddar mina batterier sen kör jag på ända tills det säger

stopp i kroppen. Mitt huvud är överfull av tankar, min kropp är laddad av känslor så när det kommer

till mig själv är jag förvirrad när det gäller det ena och det andra. Jag vill kunna njuta av livet varje

sekund men vafan det går inte,har panik över framtiden, att man inte har kontrollen över att kunna

veta hur allting blir och hur man själv vill att det ska bli. Försöker lägga mitt förflutna åt sidan men

jag vet inte riktigt hur?! Det är mycket som spökar i mitt huvud,ibland blir man trött på sig själv och

bara skrattar för att man känner sig så löjlig,jag måste sluta tänka varenda sekund alla dagar,tankar

låt mig vara och låt mig njuta av livet på riktigt,jag vill älska livet och släppa all kontroll på allt :) :)

,,,, MADDE ,,,, :)