I nästan 18år har jag lidit av panikångest som kom tillsammans med ett trauma

när jag var 12år. Det har vart en evig kamp, det är som att leva med en demon

som vägrar att du ska bli lycklig. Jag bestämde mig tidigt att den här jäveln ska

inte vinna över mig,det är bara hjärnspöken. Idag är jag 30 och känner knappt

av längre,det kan komma en liten attack någon gång i halvåret men då blir jag

inte rädd längre. Dom senaste fyra åren har det nästan vart som att leva totalt

normalt utan den där stämpeln i pannan "hon med panikångest" vilket man har

förknippats med många gånger många år av sina vänner som inte förstått hur

illa det vart. Men jag gav aldrig upp för min egen skull,banne mig att en dag då

ska jag leva ett normalt liv och till slut gick det. Men nu är den tillbaka men jag

förstår inte varför eller hur det gick till. Det finns ingenting i mitt liv som hänt på

sistonde eller som känns jobbigt nu. Livspusslet med alla bitar har börjat sakta

men säkert falla på sina plats. Det började förra torsdagen bara sådär och har

fortsatt,det blir värre för varje dag som går och attackarena blir större. Jag blir

livrädd,det var många år sen sist jag kände av så här mycket då glömmer man

hur det känns därför blir man rädd nu istället. Den här veckan har inte vart kul.

Det lustiga med det här är att jag känner min panikångest som om den är en

person,jag vet nästan jämt och precis när en attack ska komma. Om jag gör

det här,eller åker ditt eller ska umgås med den där personen då kommer jag

känna av på det här sättet eller det här sättet. Då kan jag förbereda mig hur

min dag eller dom timmarna antagligen kommer bli. Men nu är det helt annat.

Nu kommer attackerna när jag som minst anar det,på ställen där jag känner

mig helt trygg med personer som står mig nära och saker jag gör som är kul

men ändå slår den till stort som en smäll från ingenstans. Precis när jag höll

på att kliva ut från jobbet fick jag som ett tryck över bröstet,det gick inte att få

luft. Då började paniken komma,hjärtat rusa och benen skakade. Jag försökte

bli av med rädslan själv men det gick inte,fick ringa upp mamma när jag stod

vid busshållplatsen med folk som stod där. Gick en bit bort,man känner sig ju

totalt galen och vill inte att andra ska kolla på en som om man är det. Benen

skakade så pass mycket att jag fick sätta mig på huk,gråten kom och frågade

om dom kunde hämta mig men dom hade ingen bil. Det började snurra,kunde

jag ta bussen hem nej det går inte övertalade jag mig själv. Fyra person kolla

på mig,det gjorde inte direkt saken bättre. Men jag satte mig på bussen med

mamma i luren och några minuter senare försvann det. Jag ger inte upp nu

heller men känns inge roligt att det påverkar min vardag igen när allt precis

har börjat kännas lugnt i mitt liv. Det kommer gå över det vet jag men exakt

när vet jag inte men jag vet att kommer inte ge upp för det här är mitt liv!   

Hej Augusti,WHAT men vart tog juni och juli vägen :O ? Igår kväll när jag kollade på något tv

program säger tjejen som pratar efter att programet är slut , det såg väl mysigt ut när de fira

julafton? Det är bara 6månader kvar till jul,tur det. Hallå,vadå glädjedöödare? Här är det bara

en månad kvar av sommaren och du vill redan ha vinter, jag försökte ignorera vad jag hörde :P

Utifrån det kom Anna hem till mig,det blev tjejkväll med film,prat och massa skratt like always

och det blev verkligen en jätte trevlig kväll. Nu ska hon vara borta en heel månad från oss, det

kommer bli tomt men desto roligare när hon kommer hem,KRAMKALAS på hög nivå :D Har sovit

igenom hela natten igårnatt,underbart skönt för kroppen känner jag, man blir som en ny person.

Hade klockan ställd på nio,jag är ledig och ställer ändå klockan varje kväll, vissa måste tycka att

jag är knäpp haha men sover jag längre blir jag bara tröttare. Klart jag också behöver sova länge

ibland men det finns alldeles för fåå timmar på dygnet för att hinna med allt jag vill göra men blir

mer att hinna med om jag kliver upp i tid och går jag upp vid nio känner jag mig utvilad och pigg.

Det är redan torsdag ,helgen står bakom hörnet och väntar men innan ledighet åkte jag och träna

ett hårt pass på gymmet. Har kommit på mig själv att när jag är på gymmet och tränar då känner

jag mig självsäker,jag känner mig bra och duktig,det där är något jag vet att jag är riktigt bra på

och de är en känsla jag alltid sökt efter vad jag än gjort men aldrig känt att jag kan och passar in.

Jag kan gå runt där med huvudet högt,stolt över mig själv och två meter längre. Jag tror att,ja är

inte helt säker men jag tror att jag börjar tycka om mig själv mera. Kan inte ens fatta att jag kan

skriva och säga det till mig själv men på senaste tiden har allting som gett mig panik lagt sig, jag

har slutat oroa mig över saker som kommer hända när det är räätt tid. Kom på mig själv i tisdags

att jag har inte tänkt på det, det, det och det vilket har gjort att jag har fokuserat stenhårt både

på mitt eget liv och mig själv. Vet ni hur skönt det är,att kunna släppa kontrollen över saker här i

livet som inte går att kontrollera över? Det här med att jag inte tycker om mitt utseende,vet inte

om det någonsin kommer finnas att jag tycker jag är fin. Men jag börjar sakta men sääkert börja

tycka om den jag är,jag tror mer på mig själv och det här är någonting jag tänker fortsätta med :)

Det går bättre och bättre att gymma,jag orkar mer och klarar mer styrka och uthållighet :)

Ramla ner,kliv upp och res dig igen,varje gång :)

Bättre känsla finns inte <3  

#träna #gymma #musik #sommar #lycka

Jag har nog världens dåligaste självförtroende, jag har insett nu hur mycket mitt förflutna har påverkat

mig till den jag är idag. Jag har slutat tro på mig själv helt, vågar knappt hoppas på något och drömma

för direkt jag gör det händer något dåligt. När det händer något dåligt då blir mitt liv ett rent kaos och

då går jag runt och slår på mig själv hela tiden. Men när jag väl är glad, när det känns som om allting

är på sin plats DÅ stannar jag upp och säger till mig själv att jag inte förtjänar att vara glad. Jag vågar

inte tillåta mig själv att vara glad, jag har inte vart glad på riktigt över jag vet inte hur många år och

dom få gångerna jag känner mig glad och avslappnad blir jag rädd för då känner jag, men ska det vara

så här det ska kännas? Jag klarar knappt av att leta jobb, när jag väl har ett då blir jag den där osäkra

lilla flickan som bara vill springa iväg och som tror att ingen ska tycka om mig. Det har vart så många

motgångar att man känner sig rent utav sagt förstörd inombords, jag tycker inte om mig själv för fem

öre för allting som hänt i mitt liv har gjort mig trasig. Jag vill bara hitta hem, hitta mitt lugn och börja

leva för just nu känns det som ingen varken hör och ser mig, det är som att jag går runt och är osynlig.

Jag önskar att det fanns någon i mitt liv som ser hur jag mår, som finns vid min sida men det gör det

inte för alla bara ser mig som den där glada och starka tjejen som klarar vad som helst. Men just nu

känner jag mig bara tom, ensam och skör när det gäller allting, livet verkar tycka om att jävlas ...

Den här veckan har vart tung,brukar sova uruselt på nätterna men dom här dagarna

har jag somnat direkt när jag lagt mig, sovit hela natten & vaknat när alarmet ringer.

Då borde jag vara utvilad och pigg? Men nej inte det minsta, när klockan ringer och

jag ska upp känns det som om jag precis somnade. Har vart så pass trött att jag vill

gråta och somna om för att jag känner mig helt slut fast jag har sovit hela natten och

det brukar jag aldrig annars göra och då vaknar jag nästan jämt utvilad & pigg men

tror att jag har kommit på VARFÖR det är så här men först ska jag skriva om de jag

vill komma fram till. På eftermidagen idag var våran klass på ett studiebesök,vi gick

till Hälsocentret där man får gå på kurser gratis. Jag har hittat två kurser som jag ska

börja på. Det ena är Medicinsk Yoga för personer som är stressade,jag är stressad

dygnet runt på grund av tankar, oro, värk i magen, val och beslut om olika saker här i

livet som gjort att min kropp börjar säga stopp nu. Det andra är att man går i en grupp

från 6 till 8 stycken där vi alla har Panikångest och kommer få dela med av historierna

vi vart med, där vi kommer dela våra känslor. Så det jag vill komma fram till är att jag

är helt säker på att jag vart extra trött den här veckan är för att jag har för mycket att

oroa mig för, jag har känt av min panikångest flera gånger varje dag vilket var länge

sen. På grund av all oro får jag ont i magen och det slutar i stress, nu har jag kommit

fram till att jag MÅSTE börja ta hand om mig själv, tänka på mig själv för annars så

kommer jag aldrig orka med någonting. Det måste bli en förändring,just nu är allt

bara jobbigt, det har blivit för jobbigt och jag vill känna att jag lever mitt liv på riktigt.