Att varje dag få höra från olika att jag borde börja dejta,hur jag ska göra och vad jag borde göra åt det gör bara att jag drar mig ifrån det ännu mer. Att få höra att min största chans att faktiskt hitta någon är på nätet, att jag sitter hemma alldeles för mycket själv och chansen att hitta någon utanför nätet är en liten chans, tack för den liksom. Men jag då? Vad jag vill och känner,är inte det viktigt? Alla som känner mig vet att sitta ensam hemma är något av det jobbigaste jag vet men det är inge som jag bestämt själv. Jag har hittat alla mina pojkvänner på nätet, det är inget jag vill göra igen. Bara för att jag är ensam medans alla har familj och jobb är jag inte desperat. Att hitta nån att dela mitt liv med är en stor önskan men jag är fan inte så desperat att jag sätter mig och letar efter en ny kille bara för att ha någon. Att folk tror så lite på mig får mig att tvivla ännu mer på mig själv än vad jag redan gör. Jag kan inte vara med någon när jag mår som dåligast,det känns som om jag håller på att drunkna bort. När ingen annan tror på en, hur ska man kunna tro då på sig själv? Det går inte ...

Att varje dag få höra från olika att jag borde börja dejta,hur jag ska göra och vad jag borde göra åt det gör bara att jag drar mig ifrån det ännu mer. Att få höra att min största chans att faktiskt hitta någon är på nätet, att jag sitter hemma alldeles för mycket själv och chansen att hitta någon utanför nätet är en liten chans, tack för den liksom. Men jag då? Vad jag vill och känner,är inte det viktigt? Alla som känner mig vet att sitta ensam hemma är något av det jobbigaste jag vet men det är inge som jag bestämt själv. Jag har hittat alla mina pojkvänner på nätet, det är inget jag vill göra igen. Bara för att jag är ensam medans alla har familj och jobb är jag inte desperat. Att hitta nån att dela mitt liv med är en stor önskan men jag är fan inte så desperat att jag sätter mig och letar efter en ny kille bara för att ha någon. Att folk tror så lite på mig får mig att tvivla ännu mer på mig själv än vad jag redan gör. Jag kan inte vara med någon när jag mår som dåligast,det känns som om jag håller på att drunkna bort. När ingen annan tror på en, hur ska man kunna tro då på sig själv? Det går inte ...

[Bild]

[Bild]

[Bild]

Att varje dag få höra från olika att jag borde börja dejta,hur jag ska göra och vad jag borde göra åt det gör bara att jag drar mig ifrån det ännu mer. Att få höra att min största chans att faktiskt hitta någon är på nätet, att jag sitter hemma alldeles för mycket själv och chansen att hitta någon utanför nätet är en liten chans, tack för den liksom. Men jag då? Vad jag vill och känner,är inte det viktigt? Alla som känner mig vet att sitta ensam hemma är något av det jobbigaste jag vet men det är inge som jag bestämt själv. Jag har hittat alla mina pojkvänner på nätet, det är inget jag vill göra igen. Bara för att jag är ensam medans alla har familj och jobb är jag inte desperat. Att hitta nån att dela mitt liv med är en stor önskan men jag är fan inte så desperat att jag sätter mig och letar efter en ny kille bara för att ha någon. Att folk tror så lite på mig får mig att tvivla ännu mer på mig själv än vad jag redan gör. Jag kan inte vara med någon när jag mår som dåligast,det känns som om jag håller på att drunkna bort. När ingen annan tror på en, hur ska man kunna tro då på sig själv? Det går inte ...

[Bild]

[Bild]

[Bild]