Under hela mitt liv från att jag var liten till ungefär två år sen har jag alltid haft många vänner,alltid

varit van att vara med människor,man kände sig aldrig ensam,man hade sina närmaste vänner vilket

var väldigt skönt. Idag är det som om alla gått upp i rök,förstår mig inte riktigt på det här med vuxen

livet när det kommer till vänskaps relationer. Förstår att man har sitt jobb,många har barn,det är allt

från dagis till matlagning till att tvätta. Har all respekt och förstålse för sånt, även dom som inte har

barn än men sitt jobb och hem och partner eller inte partner,lika mycket respekt och förståelse där så

inget missförstårs här. Men betyder det att man inte kan vara vänner längre? Att man inte betyder lika

mycket längre? Att man måste minska på sin vänskap? Nej det är helt fel enligt mig. Jag har också en

hel del saker i mitt liv som skola,plugg,dansträningar,min partner och min lägenhet. Däremot skickar

jag ett sms,slår en pling,hör för mig vad som händer under helgen,finns jämt där vad det än är. Det

krävs inte speciellt mycket för att vara vänner egentligen,vänskap den måste byggas och tas om hand

som alla andra relationer i livet. Den där tiden man hade många vänner,klart den förändras,det fattar

jag också,man byter vänner var åttonde år tror jag det var. Man kommer på under åren vilka som är

ens riktiga vänner och vilka som inte är det,att det är viktigare att ha få bra riktiga vänner än många

dåliga vänner. DET håller jag med om starkt. I mitt liv är det tomt när det kommer till vänskapsbiten,

det finns personer som jag älskar högt som betyder mycket men ingenting är som förrut. Jag saknar

att ha en eller några nära vänner,någon att vända sig till om man är ledsen eller behöver tips om sitt

liv eller som bara kan vara crazy med,en vän/vänner för livet. Det finns ingen specifik person i mitt

liv,det känns. Man känner sig halv,det ekar inom en,det kokar känslor som behöver komma ut men

det finns ingen. Jag längtar till när jag väl kommer hitta nya vänner,som kan förgylla mitt liv, som

faktiskt vill och tycker om att umgås med mig,som självklart vill ta med mig på saker,som aldrig

någonsin kommer lämna en,som kommer vara din vän/vänner livet ut. Det kanske bara är en enda

stor dröm,men den här ensamheten dödar mig. Absolut,jag har min kille och min familj men ibland

behöver man den där vännen man bara vill springa till när man har panik eller i glädjens spring,alla

behöver det. Jag saknar dom man var vän med en gång i tiden,det är som om alla stängt dörren för

mig,var det vuxen livet som emellan att man plötsligt inte platsade in? Jag vet inte,men herregud

vad jag saknar vänskap,vänner,den där vännen. Vem ska jag prata med om mina kärleksproblem,

dom där snygga kläderna,tjejsaker,vara tjejig med,ha tjejkvällar med? Jag saknar vänskap <3 <3