Uppe med tuppen idag, ställde klockan på nio (okej inte jätte sent) men en timme tidigare än vanligt

för mig när jag ska till skolan som börjar vid lunch. Anledningen till det var att igår skulle jag handlat

innan dansträningen men orken fanns inte där då,det fick bli idag istället. Apropå igår,vilken shit dag

det blev för mig. Var verkligen ledsen,sårad på alla känslomässiga nivår det går att bli sårad,nu så är

allting löst. Känner mig ganska lättad och befriad inombords. Det går att andas igen. Dansen som har

vart min räddning i alla situationer räddade även mig igår. Har ni någon gång eller har ni något ställe

ni kan gå till där ni känner er hemma,att här passar jag in? Exakt den känslan har jag på dansskolan.

Den där tyngden över bröstet släpper på sekunden jag öppnar dörren ditt,det är som att kliva in den

mest varmaste dagen på sommaren. Inga bekymmer finns,problemen är borta. Alla säger hej till alla

på det mest glada sättet som finns. Det är att komma hem där,man är välkommen. Vi alla är där av

samma anledning,vi har samma mål och drömmar. Man blir som en tillsammans med alla. När jag är

framför spegeln inne i danssalen,musiken stömmar ur högtalarna,man känner pulsen från alla inne i

salen och fötterna rör sig,DÄR och DÅ mår jag som BÄST,jag KÄNNER mig jätte självsäker,jag TROR

på mig själv och VET hur bra jag är som dansare. Mitt självförtroende är på topp,där inne i salen där

vågar jag ta ut alla rörelser,vågar göra fel,skäms inte om något steg blir fel,då kör jag bara på som

om inget hänt.

Den känslan kan inte slå någon annan känsla,den är MÄKTIG,den är STOR,den är helt UNDERBAR för

där framför spegeln är det JAG som bestämmer över mig själv. Känner mig längre där inne,som om

jag växer några centimeter. Den personen jag är där inne,jag älskar henne. Hon kör sitt eget race

och är helt inne i sig själv och hon gör det braaa. Om det ändå gick att känna alla dom känslorna i

sin vardag skulle ingenting vara ett problem. När dörren öppnas,kliver ut från dansskolan,då är jag

inte lika lång längre,krymper tillbaka till den där osäkra rädda personen jag inte alls tycker om. Hur

ska man göra för att bli den där go for it personen jag är där framför spegeln där ingen säger huur

dålig man är,ingen trycker ner en eller försöker sätta sig på en. Det är knepigt,komplicerat för det

borde inte vara svårt,men det är inte lätt. Där inne får man göra sin grej,alla tjoar och hejar hela

tiden på en men här utanför buar alla istället. Det är weird känsla att gå från power känsla till en

low känsla på samma dag. Något som också är skönt är att ingen känner en privat där,många utav

dom har man på fb,vi har umgåtts,haft många dansuppvisningar tillsammans men det är ingen som

känner en helt och hållet. Det är skönt. Man kan vara sig själv. Därför kan man slappna av helt och

hållet på ett annat sätt,ingen kollar snett eller viskar bakom din rygg. Det är bara kärlek och en fin

vänskap mellan alla. Den personen jag är där är den jag vill vara,jag ska hitta tillbaka till henne igen.