Varför glömmer vi alltid hur bra man har det? Särskilt vi som bor i sverige.

Det är hemskt hur andra länder är fattiga,där det ständigt är krig,alla dom

här flyktinglägren. Dom är många. Många länder som skulle byta mot vårt

liv in a heartbeat. Vad har vi egentligen att klaga på eller om ? Finns inget

som dyker upp i tankarna vad det finns att klaga över. Livet är inte perfekt,

ingen människa är perfekt vi har alla gått igenom det ena och det andra vi

är inte ensam någon av oss att haft det tufft till och från. Ända sen en liten

flicka har mitt stora intresse varit psykologi,hur vi människor beter oss,hur

vi funkar osv. Nu på senare tid när man blivit "äldre" har jag börjat få upp

mina ögon för dokumentärer och verklighets baserade filmer. Både för att

det är intressant men också av att jag är intresserad av det psykologiska.

Började att titta på en dokumentär igår som handlar om två mammor där

dom ska fly ifrån sitt land med sitt barn men båda separeras från barnen

av olika anledningar. Den ena mamman vars dotter föddes i amerika när

dom (föräldrarnas flicka) jobbade där men flyttade sedan tillbaka till sitt

hemland. På grund av att 11åriga flickan var amerikans medborgare fick

hon inte vara kvar i asylhemmet tillsammans med mamman. Flickan hon

placerades ut i ett foster hem. Efter SJU månader isär  fick dom äntligen

återförenas igen.

/ / / / / / / / / / / / / / / / / 

Den andra mamman och hennes 5åriga son var tillsammans på ett asyl läger

mer utav ett fängelse. Hon hade bara en tun tröja på sig,det var fruktansvärt

kallt där inne sa hon. Dom fick inga varma kläder,knappt någon mat eller sov

bra på flera dagar. Hennes son grät konstant dom här dagarna, han var rädd

för liten att förstå vad som pågick. Hon vart också fråntagen sitt barn några

dagar senare,även han placerades på ett fosterhem. Efter nio månader ifrån

varandra släpptes mamman, fick flyga till där pojken bodde för att äntligen

återförenas igen. Vilken marddröm. Jag som tyckte min barndom var jobbig

tänker man varje gång. Den var jobbig också,på mitt sätt. Men när man har

kollat på dokumentärer som den känner man sig ganska skonad från saker

man inte ens kan tänka sig. Det är bra att få upp ögonen ibland,att få sig 

en tankeställare som tex. " har jag det verkligen sådär dåligt i mitt liv som 

jag tror? Om många frågade sig själv den frågan med vetskapen hur allting

kunde vara mycket värre tror jag vi skulle känna oss mer befriade i hjärtat

när vi själva kommer på hur bra vi haft det utan krig,inte behöva fly ifrån 

vårat hem lämna allt man äger,kanske aldrig få gå i skolan eller ens någon

chans till ett värdigt liv. Däremot,alla förtjänar ett värdigt liv. A L L I H O P

Jag har väl en slags hat-kärlek till livet lika mycket i jämföring som att allt går

både upp och ner. Livet består av många aspekter i livet vi alla ska gå igenom

på gott och ont. Man ska vara barn,kanske gå igenom en skilsmässa där vi ska

bestämma vem av mamma och pappa man vill bo hos oftast. Vi blir tonåringar,

man kanske blir mobbad hela skolgången,du får ditt hjärta krossat av din stora

första kärlek som är hemsk jobbig. Man kan knappt vänta till man blir 18,då är

tiden över där alla vuxna ska bestämma över en. Du ska plötsligt ut i livet och

hitta din plats,söka jobb eller plugga vidare. Man kanske är med om något tufft

i livet som blir till ett trauma. Det finns ingen person i hela världen som inte har

dåliga erfarenheter av jobbiga tider,ingen kommer undan och det är väl på sätt

vi blir till krigare vi blir starkare individer. Men som med allt annat har livet som

vi lever en baksida också. Den sidan är ofta svår att tackla,mitt liv ex. har haft

fler motgångar en efter en att man inte har koll längre. Man brukar säga -ingen

har sagt att livet ska vara lätt... Det är ett väldigt bra och starkt uttryck för det

är sanningen,livet är inte lätt alla gånger. Trots hur kaotiskt mitt liv har vart då

och då är jag glad att fått den här chansen att uppleva det vi kallar LIVET. 

- - - - - - - - - - - - - 

Just nu hemsöker den där jobbiga perioden vi alla har från och till när precis allting

känns jobbigt. Gråten sitter i halsen dygnet runt,du gråter för allting för att du har

en känsla som tynger den måste ut. Allting som annars är kul,spännande,kreativt

som är jag är inte roligt eller avslappnande för mig just nu. Det är något i kroppen

som kryper inom mig,en slags panik? oro? skynda? okoncentrerad känsla som tar

över. Det är inte depression,har inte gått in i vägen,inget speciellt har hänt. Det är

som att jag plötsligt inte vet vem jag är. Är vilsen. Tom inombords. Det pirrar hela

tiden i kroppen på ett obehagligt sätt som gör mig ängslig liksom? Det här är inte

vem jag är. Ledsen,nervös,gnällig,gråtfärdig det är inte i närheten av den person

jag egentligen är. Allt känns splittrat, förstört, krossat. Vill bara skrika ut all min

ledsenhet som ligger inom mig som ton av gymhantlar. Vill inte vara ensam med

mig själv hemma samtidigt som jag vill vara själv med mig själv för att på något

sätt "slippa" försöka visa mig stark eller glad utåt nu när det är absolut det sista

jag inte orkar med. Gillar inte den här känslan,det här måendet men vi alla är ju

inte mer än människor. Vi alla har dåliga perioder och dom går alltid över. Till slut

Snart har hela sommaren gått,vi är bara några dagar från augusti. Har inte

fått någon som helst sommarkänsla i år,om det beror på vädret eller corona

som ställt till kanske en slänga av båda. Känns som om ingenting är sig likt

längre när det kommer till allting samtidigt som allting är exakt lika likt sig.

För en period var allting bra,jag hade sprungit på glädjen igen som satt sig

i hjärtat det gav mig en slags ro inombords. Min tid på Smärtrehab där jag

gick för min whiplers tog slut för en månad sen runt där någonstans. Varje

dag fyra dagar i veckan under fem månader var det min trygga plats. C-19

gjorde att vi inte kunde vara i gymmet längre,vi övergick till uteträning det

var helt underbart. Tillsammans med våran sjukgymnast började vi gå med

stavar tre gånger i veckan halv nio varje morgon under dom passen. Kan ju

säga att första gången skämdes jag ihjäl (skrattar lite lätt) jag menar varje

gång det gick förbi en snygg kille där jag kände mig som en 80-åring när vi

gick med stavarna HAHA. Efter andra gången slutade man att bry sig,att gå

med stavar är inte katigoserat "bara för äldre" tvärtom,det är för alla olika

åldrar och jag började komma till känslan att älska det. 

* * * *

Smärtrehab gav mig en mening i livet allt kändes mer meningsfullt nu i livet.

Det fanns rutiner,tider att passa,ställa klockan,ta sig iväg,du har personer nu

runt dig som man kan prata med och ha som bollplank. Allt det är borta igen,

för tusende gången (många av många gånger ) går jag hemma igen och usch

vad tråkigt det är. Dom senaste 9åren har jag gått hemma på grund utav min

dumma skada som också gjort att jag förlorat alla mina vänner. Men jag gillar

verkligen inte att vara den här gnälliga personen som klagar och verkar tycka

synd om sig själv. Det är inte ens i närheten av vem jag är. Det är bara riktigt

tufft just nu, att skriva av mig har alltid hjälpt sen jämt i mitt liv. Ensamheten

tar K N Ä C K E N på mig. Min hjärna säger - ge inte upp. Medans hjärtat mitt

säger - jag orkar inte mer. När jag var en liten flicka (fast ändå äldre) på nått

sätt än mina vänner. Redan vid femårs ålder fantiserade drömde jag om DEN

dagen då min stora kärlek skulle komma och fånga mig med storm. Jag ville

minst ha tre barn två flickor och en pojke. Klart jag lekte som alla andra barn,

jag var som alla andra barn men den drömmen om kärleken,barn,hus,gifta sig

det fanns där i bakhuvudet hela tiden.

* * * *

Även när man var i tonåren var jag densom var mest mogen,tvärsäker på att JAG

skulle bli den första bland vännernaatt få barn då dom vet hur länge jag pratat om

det. Vid 23-25 isch någonstansdär skulle jag skaffa barn. Här är jag idag snart 32,

kan inte jobba på grund avmin skada,har knappt någon ekonomi men iallafall min

egna lägenhet tack och lov,har inga barn,aldrig varit gravid eller förlovad eller gift.

Kan väl erkänna att mina ex inte har varit dom bästa,inget allvarligt utan mer rätt

omogna,inte redo att skaffa barn osv. Har bara varit i långa förhållanden,gett hela

min värld till dom och varje gång det tog slut fick man höra (kommer aldrig aldrig 

hitta någon som dig igen i mitt liv,men jag önskar vi hade träffats senare i livet då 

jag är mognare) jaa okej hej och hej då? Känner mig otroligt misslyckad med allt i

livet. Jag har alltid varit den populära tjejen i skolan,där jag bor,bland vänner men

varför har jag då aldrig varit i närheten av att få min stora dröm om kärlek,lycka,få

bli mamma och allt som hör till. Jag är en helt vanlig person,mera svensson person

får ni nog leta efter. Har alltid varit den där "duktig tjej" med allt i livet. Okej betyg,

ingen frånvaro,aldrig druckit rökt snusat droger nej ingenting. Aldrig varit rebellisk

mot mina  föräldrar,aldrig rymt hemifrån,alltid varit en familjeperson,dom är allting.

* * * *

 Mitt liv går bara runt runt runt hela tiden i ekorrhjulet. Kommer jag aldrig få j min

dröm uppfylld? Är det här det liv jag ska leva resten av mitt liv,ensam och 0 mening?

Jag har aldrig gjort någon illa, jag har aldrig gjort något illa så varför just jag,varför

bestraffas jag med ett liv jag hatar när jag bara gjort bra ifrån mig? / en orolig själ