Jag har väl en slags hat-kärlek till livet lika mycket i jämföring som att allt går

både upp och ner. Livet består av många aspekter i livet vi alla ska gå igenom

på gott och ont. Man ska vara barn,kanske gå igenom en skilsmässa där vi ska

bestämma vem av mamma och pappa man vill bo hos oftast. Vi blir tonåringar,

man kanske blir mobbad hela skolgången,du får ditt hjärta krossat av din stora

första kärlek som är hemsk jobbig. Man kan knappt vänta till man blir 18,då är

tiden över där alla vuxna ska bestämma över en. Du ska plötsligt ut i livet och

hitta din plats,söka jobb eller plugga vidare. Man kanske är med om något tufft

i livet som blir till ett trauma. Det finns ingen person i hela världen som inte har

dåliga erfarenheter av jobbiga tider,ingen kommer undan och det är väl på sätt

vi blir till krigare vi blir starkare individer. Men som med allt annat har livet som

vi lever en baksida också. Den sidan är ofta svår att tackla,mitt liv ex. har haft

fler motgångar en efter en att man inte har koll längre. Man brukar säga -ingen

har sagt att livet ska vara lätt... Det är ett väldigt bra och starkt uttryck för det

är sanningen,livet är inte lätt alla gånger. Trots hur kaotiskt mitt liv har vart då

och då är jag glad att fått den här chansen att uppleva det vi kallar LIVET. 

- - - - - - - - - - - - - 

Just nu hemsöker den där jobbiga perioden vi alla har från och till när precis allting

känns jobbigt. Gråten sitter i halsen dygnet runt,du gråter för allting för att du har

en känsla som tynger den måste ut. Allting som annars är kul,spännande,kreativt

som är jag är inte roligt eller avslappnande för mig just nu. Det är något i kroppen

som kryper inom mig,en slags panik? oro? skynda? okoncentrerad känsla som tar

över. Det är inte depression,har inte gått in i vägen,inget speciellt har hänt. Det är

som att jag plötsligt inte vet vem jag är. Är vilsen. Tom inombords. Det pirrar hela

tiden i kroppen på ett obehagligt sätt som gör mig ängslig liksom? Det här är inte

vem jag är. Ledsen,nervös,gnällig,gråtfärdig det är inte i närheten av den person

jag egentligen är. Allt känns splittrat, förstört, krossat. Vill bara skrika ut all min

ledsenhet som ligger inom mig som ton av gymhantlar. Vill inte vara ensam med

mig själv hemma samtidigt som jag vill vara själv med mig själv för att på något

sätt "slippa" försöka visa mig stark eller glad utåt nu när det är absolut det sista

jag inte orkar med. Gillar inte den här känslan,det här måendet men vi alla är ju

inte mer än människor. Vi alla har dåliga perioder och dom går alltid över. Till slut