Snart har hela sommaren gått,vi är bara några dagar från augusti. Har inte

fått någon som helst sommarkänsla i år,om det beror på vädret eller corona

som ställt till kanske en slänga av båda. Känns som om ingenting är sig likt

längre när det kommer till allting samtidigt som allting är exakt lika likt sig.

För en period var allting bra,jag hade sprungit på glädjen igen som satt sig

i hjärtat det gav mig en slags ro inombords. Min tid på Smärtrehab där jag

gick för min whiplers tog slut för en månad sen runt där någonstans. Varje

dag fyra dagar i veckan under fem månader var det min trygga plats. C-19

gjorde att vi inte kunde vara i gymmet längre,vi övergick till uteträning det

var helt underbart. Tillsammans med våran sjukgymnast började vi gå med

stavar tre gånger i veckan halv nio varje morgon under dom passen. Kan ju

säga att första gången skämdes jag ihjäl (skrattar lite lätt) jag menar varje

gång det gick förbi en snygg kille där jag kände mig som en 80-åring när vi

gick med stavarna HAHA. Efter andra gången slutade man att bry sig,att gå

med stavar är inte katigoserat "bara för äldre" tvärtom,det är för alla olika

åldrar och jag började komma till känslan att älska det. 

* * * *

Smärtrehab gav mig en mening i livet allt kändes mer meningsfullt nu i livet.

Det fanns rutiner,tider att passa,ställa klockan,ta sig iväg,du har personer nu

runt dig som man kan prata med och ha som bollplank. Allt det är borta igen,

för tusende gången (många av många gånger ) går jag hemma igen och usch

vad tråkigt det är. Dom senaste 9åren har jag gått hemma på grund utav min

dumma skada som också gjort att jag förlorat alla mina vänner. Men jag gillar

verkligen inte att vara den här gnälliga personen som klagar och verkar tycka

synd om sig själv. Det är inte ens i närheten av vem jag är. Det är bara riktigt

tufft just nu, att skriva av mig har alltid hjälpt sen jämt i mitt liv. Ensamheten

tar K N Ä C K E N på mig. Min hjärna säger - ge inte upp. Medans hjärtat mitt

säger - jag orkar inte mer. När jag var en liten flicka (fast ändå äldre) på nått

sätt än mina vänner. Redan vid femårs ålder fantiserade drömde jag om DEN

dagen då min stora kärlek skulle komma och fånga mig med storm. Jag ville

minst ha tre barn två flickor och en pojke. Klart jag lekte som alla andra barn,

jag var som alla andra barn men den drömmen om kärleken,barn,hus,gifta sig

det fanns där i bakhuvudet hela tiden.

* * * *

Även när man var i tonåren var jag densom var mest mogen,tvärsäker på att JAG

skulle bli den första bland vännernaatt få barn då dom vet hur länge jag pratat om

det. Vid 23-25 isch någonstansdär skulle jag skaffa barn. Här är jag idag snart 32,

kan inte jobba på grund avmin skada,har knappt någon ekonomi men iallafall min

egna lägenhet tack och lov,har inga barn,aldrig varit gravid eller förlovad eller gift.

Kan väl erkänna att mina ex inte har varit dom bästa,inget allvarligt utan mer rätt

omogna,inte redo att skaffa barn osv. Har bara varit i långa förhållanden,gett hela

min värld till dom och varje gång det tog slut fick man höra (kommer aldrig aldrig 

hitta någon som dig igen i mitt liv,men jag önskar vi hade träffats senare i livet då 

jag är mognare) jaa okej hej och hej då? Känner mig otroligt misslyckad med allt i

livet. Jag har alltid varit den populära tjejen i skolan,där jag bor,bland vänner men

varför har jag då aldrig varit i närheten av att få min stora dröm om kärlek,lycka,få

bli mamma och allt som hör till. Jag är en helt vanlig person,mera svensson person

får ni nog leta efter. Har alltid varit den där "duktig tjej" med allt i livet. Okej betyg,

ingen frånvaro,aldrig druckit rökt snusat droger nej ingenting. Aldrig varit rebellisk

mot mina  föräldrar,aldrig rymt hemifrån,alltid varit en familjeperson,dom är allting.

* * * *

 Mitt liv går bara runt runt runt hela tiden i ekorrhjulet. Kommer jag aldrig få j min

dröm uppfylld? Är det här det liv jag ska leva resten av mitt liv,ensam och 0 mening?

Jag har aldrig gjort någon illa, jag har aldrig gjort något illa så varför just jag,varför

bestraffas jag med ett liv jag hatar när jag bara gjort bra ifrån mig? / en orolig själ