Jag älskar julen. Allt som har med julen att göra. Julmusik, julfilmer, 

julpyssla, julpynta här hemma, stämningen av julmys❤. Det här är

första året första gången i mitt liv som julkänslan inte är där vilket

beror på många olika faktorer. Den största är covid-19 man kan väl

kalla att den är julens The Grinch i år. Vädret är grått, trist och blött.

När man var liten kom snön alltid i rätt tid och var kvar hela vinter

månaderna☃️ Men också sen morfar gick bort för snart 3år sen den

15 januari 2018 har julkänslan inte varit densamma. Man vet att vi

föds, vi lever, vi dör men man är aldrig beredd på döden fast man

är fullt medveten om den. Vi får göra våran jul till det bästa vi kan.

Dom som känner mig vet att redan i början av oktober varje år då

börjar jag lyssna på julmusik, kolla på alla julfilmer, börja julpynta

för fullt här hemma och baka många lass av lussebullar. Tänkte att

det här året skippar jag allt som har med julen förrutom julstjärnor,

ljusstakarna i fönstret och adventljusstaken på köksbordet. Kollade

igenom alla mina jullådor uppe på vinden,vad man kan glömma på

ett år vad man har för julgrejer egentligen🤭 Men kolla här, ajust ja

den där o.sv som landade i tre fulla ica påsar med julsaker, det som

egentligen bara skulle med mig ner och lite till fick hänga med haha.

När snön väl kom i fredags då kom också min julkänsla tills allt regn

och plusgrader kom försvann snön. Hade bestämt mig för att inte ha

julgardiner uppe,när snön kom då ville jag sätta upp dom men nu är

jag kluven igen ha ha. Efter lite om och men går min tanke att fast vi

lever i dom här omständigheterna som vi gör nu får man skappa sin

egna julkänsla på sitt eget sätt. Varför låta en pandemi ta över något

som vi alla älskar? Den kommer inte bli som vanligt i år men gör då

det bästa utav vad du har för det blir en till jul nästa år och efter det

året. Jag ska skapa min egna julbubbla där vi alla borde hoppa in i🤍

#gördetdumårbraav

Sista månaden på det här året,vilket år det varit. Det kan ni nog 

alla hålla med om. När man tänker tillbaka till den här dagen fast

förra året kunde man aldrig föreställa sig vad vi hade att vänta på

men lika bra var väl det. Mina förhoppningar på 2020 var stora,det

var första gången på nio år min känsla sa mig att det här året skulle

bli det bästa på nio år. Kunde inte haft mer fel. Det har naturligtvis

varit bra stunder också,året blev bara inte det man hade sett fram

emot. Att covid-19 skulle komma till Sverige det fanns inte ens på

kartan för mig. Det kom hit vilket blev en chock men man tänkte

att det skulle bli precis som svininfluensan som man nästan inte

märkte av,livet var som vanligt. Det här är något helt annat, det

är som att vi är med i ett inbördeskrig som aldrig verkar ta slut.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att under min livstid att få

uppleva något sånt här. Galet. Men har iallafall klarat mig ifrån

att bli sjuk, ingen i min närhet varken familj eller mina vänner 

har drabbats. Man lider med dom familjer som förlorat någon i

det här vansinniga kaoset som fortfarande håller på. Men även

om man inte själv drabbats har man gjort det på andra sätt som

min dansskola som fick stänga igen för en månad sen (goda skäl)

men när dansen är sin ända räddning för att må bra psykiskt, då

är det tufft. Dansen håller mig i schack, där får jag vara fri och få

glömma bort vardagen några timmar. Där mår jag som bäst,nu..nu

är vardagen som ett fängelse. Alla mina rutiner,min vardag där jag

tar mig varje dag till friskvården och samordningsteamet är nu på

paus (igen,av goda skäl) men vi alla sitter i samma båt och det gör

det på något sätt lättare,det är inte bara jag det är hela världen där

vi alla går igenom den här pandemin och det är en tröst i sig att jag

inte är ensam i mitt mående. En dag KOMMER den här tokiga tiden

vara över och då borde vi alla fira tillsammans i våra hjärtan❤😊

#Komihågattduinteärensam

Kan man komma över ett trauma som man varit med om sen ung ålder?

Det är en fråga jag ställer till mig själv varje dag,ibland flera gånger och

blir samma svar varje gång - jag vet inte. Det kanske handlar om hur du

är som människa,hur du hanterar dina känslor och det man varit med om

fast här handlar det väl ändå inte om svagare eller starkare psyke? Aldrig

kunde man väl inte ens tro i sina värsta mardrömmar att man en dag ska

vara med i ett trauma som vände hela mitt liv upp och ner som en kraftig

jordbävning. Jag var bara 12,det mamma berättade för mig hur något låg

till egentligen det var inget jag varken kunde ta in eller förstå man var för

ung. Det kom krypandes fort och osäkert istället för sakta men säkert,min

kropp skakades om som om jag stod på toppen av jordbävningen där den

skedde. Har alltid varit en känslomässig,tänkande,grubblande person hela

mitt liv det kanske är dom egenskaperna hos mig som gjorde att kroppen

reagerade kraftigt på det man gick igenom? Om det är orsaken,är det vad

som kallas då att man är svag? Det här var 20år sen allt hände,med tiden

har man accepterat och kommit över vad som hänt. Men det betyder inte

att jag mår bra för det. Det gör jag inte. Mår inte bra. I stunder,i perioder

men jag tillåter inte situationen och personerna att styra över mig på olika

sätt. Psykiskt,fysiskt,mentalt,drömmar,självbilden och främst livet allmänt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Min barndom har bestått av ett helt gäng psykologer som inte kan förstå ett

dugg vad man gått igenom. Det kändes som om man hade en tatuering rakt 

i pannan med orden - är du knäpp eller? Man fick alltid den blicken av allihop

precis som att det var det dom menade att man var knäpp. Det finns två fina

psykologer som hjälpt mig under senare tid,dom båda är förtvivlade över att

man inte fick rätt hjälp när jag behövde det som mest. Det förflutna är borta

det är endast en historia som du endast kan spela upp i huvudet. Finns inget

man kan göra för att gå bakåt och göra omgjort. Jag har gått igenom det jag

gått igenom,det kan ingen ändra på. Inte ens universum. Trots att tjugo år har

passerat påverkar det mig än idag. Det är som ett öppet sår. Du kan inte hålla

på att vara där klia på såret hela tiden. Man måste rengöra det,tvätta det noga

för att slippa bakterier,plåstra om det och vara snäll att inte klia sig där för det

kommer bara rivas upp igen,det kommer ta längre tid för såret att läka. Om du

sköter om det sakta men säkert kommer det till slut läka,då har du endast bara

ett ärr kvar men såret kliar dig inte längre. Det är sant till slut har du endast ärr

kvar men det kommer alltid vara med dig. Tiden läker inte alla sår, man lär sig 

leva med dom man lever vidare för mer än så har man inte annat val att göra.

Men kan man komma över sitt trauma helt? Minnen finns alltid kvar,din hjärna

låter dig påminnas av olika saker. Är det då möjligt att bli av med sitt trauma

helt och hållet? Varje dag försöker jag att inte låta händelsen definiera mig  för

jag är inte mitt trauma,jag är inte vad jag gått igenom. Jag är jag,endast jag.

Men det är svårare att göra än att säga. Vill inte slösa bort mer tid att ödsla

på något som redan hänt,som inte händer mig nu och aldrig kommer att göra

igen. Då var då. Sen är sen. Men nu är Här Och Nu. Det är nu livet händer NU.

Varför glömmer vi alltid hur bra man har det? Särskilt vi som bor i sverige.

Det är hemskt hur andra länder är fattiga,där det ständigt är krig,alla dom

här flyktinglägren. Dom är många. Många länder som skulle byta mot vårt

liv in a heartbeat. Vad har vi egentligen att klaga på eller om ? Finns inget

som dyker upp i tankarna vad det finns att klaga över. Livet är inte perfekt,

ingen människa är perfekt vi har alla gått igenom det ena och det andra vi

är inte ensam någon av oss att haft det tufft till och från. Ända sen en liten

flicka har mitt stora intresse varit psykologi,hur vi människor beter oss,hur

vi funkar osv. Nu på senare tid när man blivit "äldre" har jag börjat få upp

mina ögon för dokumentärer och verklighets baserade filmer. Både för att

det är intressant men också av att jag är intresserad av det psykologiska.

Började att titta på en dokumentär igår som handlar om två mammor där

dom ska fly ifrån sitt land med sitt barn men båda separeras från barnen

av olika anledningar. Den ena mamman vars dotter föddes i amerika när

dom (föräldrarnas flicka) jobbade där men flyttade sedan tillbaka till sitt

hemland. På grund av att 11åriga flickan var amerikans medborgare fick

hon inte vara kvar i asylhemmet tillsammans med mamman. Flickan hon

placerades ut i ett foster hem. Efter SJU månader isär  fick dom äntligen

återförenas igen.

/ / / / / / / / / / / / / / / / / 

Den andra mamman och hennes 5åriga son var tillsammans på ett asyl läger

mer utav ett fängelse. Hon hade bara en tun tröja på sig,det var fruktansvärt

kallt där inne sa hon. Dom fick inga varma kläder,knappt någon mat eller sov

bra på flera dagar. Hennes son grät konstant dom här dagarna, han var rädd

för liten att förstå vad som pågick. Hon vart också fråntagen sitt barn några

dagar senare,även han placerades på ett fosterhem. Efter nio månader ifrån

varandra släpptes mamman, fick flyga till där pojken bodde för att äntligen

återförenas igen. Vilken marddröm. Jag som tyckte min barndom var jobbig

tänker man varje gång. Den var jobbig också,på mitt sätt. Men när man har

kollat på dokumentärer som den känner man sig ganska skonad från saker

man inte ens kan tänka sig. Det är bra att få upp ögonen ibland,att få sig 

en tankeställare som tex. " har jag det verkligen sådär dåligt i mitt liv som 

jag tror? Om många frågade sig själv den frågan med vetskapen hur allting

kunde vara mycket värre tror jag vi skulle känna oss mer befriade i hjärtat

när vi själva kommer på hur bra vi haft det utan krig,inte behöva fly ifrån 

vårat hem lämna allt man äger,kanske aldrig få gå i skolan eller ens någon

chans till ett värdigt liv. Däremot,alla förtjänar ett värdigt liv. A L L I H O P

Jag har väl en slags hat-kärlek till livet lika mycket i jämföring som att allt går

både upp och ner. Livet består av många aspekter i livet vi alla ska gå igenom

på gott och ont. Man ska vara barn,kanske gå igenom en skilsmässa där vi ska

bestämma vem av mamma och pappa man vill bo hos oftast. Vi blir tonåringar,

man kanske blir mobbad hela skolgången,du får ditt hjärta krossat av din stora

första kärlek som är hemsk jobbig. Man kan knappt vänta till man blir 18,då är

tiden över där alla vuxna ska bestämma över en. Du ska plötsligt ut i livet och

hitta din plats,söka jobb eller plugga vidare. Man kanske är med om något tufft

i livet som blir till ett trauma. Det finns ingen person i hela världen som inte har

dåliga erfarenheter av jobbiga tider,ingen kommer undan och det är väl på sätt

vi blir till krigare vi blir starkare individer. Men som med allt annat har livet som

vi lever en baksida också. Den sidan är ofta svår att tackla,mitt liv ex. har haft

fler motgångar en efter en att man inte har koll längre. Man brukar säga -ingen

har sagt att livet ska vara lätt... Det är ett väldigt bra och starkt uttryck för det

är sanningen,livet är inte lätt alla gånger. Trots hur kaotiskt mitt liv har vart då

och då är jag glad att fått den här chansen att uppleva det vi kallar LIVET. 

- - - - - - - - - - - - - 

Just nu hemsöker den där jobbiga perioden vi alla har från och till när precis allting

känns jobbigt. Gråten sitter i halsen dygnet runt,du gråter för allting för att du har

en känsla som tynger den måste ut. Allting som annars är kul,spännande,kreativt

som är jag är inte roligt eller avslappnande för mig just nu. Det är något i kroppen

som kryper inom mig,en slags panik? oro? skynda? okoncentrerad känsla som tar

över. Det är inte depression,har inte gått in i vägen,inget speciellt har hänt. Det är

som att jag plötsligt inte vet vem jag är. Är vilsen. Tom inombords. Det pirrar hela

tiden i kroppen på ett obehagligt sätt som gör mig ängslig liksom? Det här är inte

vem jag är. Ledsen,nervös,gnällig,gråtfärdig det är inte i närheten av den person

jag egentligen är. Allt känns splittrat, förstört, krossat. Vill bara skrika ut all min

ledsenhet som ligger inom mig som ton av gymhantlar. Vill inte vara ensam med

mig själv hemma samtidigt som jag vill vara själv med mig själv för att på något

sätt "slippa" försöka visa mig stark eller glad utåt nu när det är absolut det sista

jag inte orkar med. Gillar inte den här känslan,det här måendet men vi alla är ju

inte mer än människor. Vi alla har dåliga perioder och dom går alltid över. Till slut

Snart har hela sommaren gått,vi är bara några dagar från augusti. Har inte

fått någon som helst sommarkänsla i år,om det beror på vädret eller corona

som ställt till kanske en slänga av båda. Känns som om ingenting är sig likt

längre när det kommer till allting samtidigt som allting är exakt lika likt sig.

För en period var allting bra,jag hade sprungit på glädjen igen som satt sig

i hjärtat det gav mig en slags ro inombords. Min tid på Smärtrehab där jag

gick för min whiplers tog slut för en månad sen runt där någonstans. Varje

dag fyra dagar i veckan under fem månader var det min trygga plats. C-19

gjorde att vi inte kunde vara i gymmet längre,vi övergick till uteträning det

var helt underbart. Tillsammans med våran sjukgymnast började vi gå med

stavar tre gånger i veckan halv nio varje morgon under dom passen. Kan ju

säga att första gången skämdes jag ihjäl (skrattar lite lätt) jag menar varje

gång det gick förbi en snygg kille där jag kände mig som en 80-åring när vi

gick med stavarna HAHA. Efter andra gången slutade man att bry sig,att gå

med stavar är inte katigoserat "bara för äldre" tvärtom,det är för alla olika

åldrar och jag började komma till känslan att älska det. 

* * * *

Smärtrehab gav mig en mening i livet allt kändes mer meningsfullt nu i livet.

Det fanns rutiner,tider att passa,ställa klockan,ta sig iväg,du har personer nu

runt dig som man kan prata med och ha som bollplank. Allt det är borta igen,

för tusende gången (många av många gånger ) går jag hemma igen och usch

vad tråkigt det är. Dom senaste 9åren har jag gått hemma på grund utav min

dumma skada som också gjort att jag förlorat alla mina vänner. Men jag gillar

verkligen inte att vara den här gnälliga personen som klagar och verkar tycka

synd om sig själv. Det är inte ens i närheten av vem jag är. Det är bara riktigt

tufft just nu, att skriva av mig har alltid hjälpt sen jämt i mitt liv. Ensamheten

tar K N Ä C K E N på mig. Min hjärna säger - ge inte upp. Medans hjärtat mitt

säger - jag orkar inte mer. När jag var en liten flicka (fast ändå äldre) på nått

sätt än mina vänner. Redan vid femårs ålder fantiserade drömde jag om DEN

dagen då min stora kärlek skulle komma och fånga mig med storm. Jag ville

minst ha tre barn två flickor och en pojke. Klart jag lekte som alla andra barn,

jag var som alla andra barn men den drömmen om kärleken,barn,hus,gifta sig

det fanns där i bakhuvudet hela tiden.

* * * *

Även när man var i tonåren var jag densom var mest mogen,tvärsäker på att JAG

skulle bli den första bland vännernaatt få barn då dom vet hur länge jag pratat om

det. Vid 23-25 isch någonstansdär skulle jag skaffa barn. Här är jag idag snart 32,

kan inte jobba på grund avmin skada,har knappt någon ekonomi men iallafall min

egna lägenhet tack och lov,har inga barn,aldrig varit gravid eller förlovad eller gift.

Kan väl erkänna att mina ex inte har varit dom bästa,inget allvarligt utan mer rätt

omogna,inte redo att skaffa barn osv. Har bara varit i långa förhållanden,gett hela

min värld till dom och varje gång det tog slut fick man höra (kommer aldrig aldrig 

hitta någon som dig igen i mitt liv,men jag önskar vi hade träffats senare i livet då 

jag är mognare) jaa okej hej och hej då? Känner mig otroligt misslyckad med allt i

livet. Jag har alltid varit den populära tjejen i skolan,där jag bor,bland vänner men

varför har jag då aldrig varit i närheten av att få min stora dröm om kärlek,lycka,få

bli mamma och allt som hör till. Jag är en helt vanlig person,mera svensson person

får ni nog leta efter. Har alltid varit den där "duktig tjej" med allt i livet. Okej betyg,

ingen frånvaro,aldrig druckit rökt snusat droger nej ingenting. Aldrig varit rebellisk

mot mina  föräldrar,aldrig rymt hemifrån,alltid varit en familjeperson,dom är allting.

* * * *

 Mitt liv går bara runt runt runt hela tiden i ekorrhjulet. Kommer jag aldrig få j min

dröm uppfylld? Är det här det liv jag ska leva resten av mitt liv,ensam och 0 mening?

Jag har aldrig gjort någon illa, jag har aldrig gjort något illa så varför just jag,varför

bestraffas jag med ett liv jag hatar när jag bara gjort bra ifrån mig? / en orolig själ

Jag har märkt ganska tydligt att det finns två typer av människor i den här världen när

det kommer till hur man ser på livet. Det finns dom som tar livet med en klackspark för

för vi kommer ändå inte ur livet levande så ta inte allt så seriöst. Medans den andra av

halvan är rädda för att leva,dom tar livet på största allvar. Här finns det varken rätt eller

fel hur man ser på livet. Jag är den andra halvan som är rädd för att leva men som inte

vill anat än leva men tar livet för grovallvarligt för tänk om jag dör? Hela mitt liv har jag

alltid varit tio steg framåt och tio steg bakåt men aldrig stegen som är här och nu. Vad

är det som skrämmer mig så mycket? Jag vet inte?. Men jag vet att jag vill kontrollera

allting i livet,jag vill att allt ska hända nu på en gång. Det finns ingen tid att vänta bort

för livet är för kort. Jag vill veta allting om livet om vad som ska hända bra eller dåligt

för då kan jag förberedda mig mentalt,fysiskt och psykiskt. Jag vet att vi inte kommer

kunna ducka från döden,vi kommer alla försvinna en dag hur tuuff den tanken än är.

Jag vet att vi inte alltid kommer få det vi vill ha i livet, allt vi drömmer om och hoppas

på i livet. När jag tänker efter här handlar det nog ändå inte speciellt mycket om den

där kontrollen över att veta hela sin livskarta utan det handlar nog mer om en jag vet

inte vad jag ska använda för ord men bekräftelse?? En bekräftelse på själva livet att

allt kommer ordna sig,du kommer få det mesta av det du alltid drömt om. Dina hopp

och förväntningar kommer att slå in. Du kan vara lugn. Det är vad jag går runt varje

eviga dag och väntar på. Som om ett mirakel av stjärnfall ska ramla in hos mig och

plötsligt står alla svar skrivna i stjärnorna och jag slipper fundera mer. Det låter helt

himmelskt samtidigt är jag även kluven i den här frågan också för vill man veta allt?

Jag vill veta på ett sätt om hela mitt liv alla dessa år framåt men ändå inte? Vore det

inte tråkigt om man visste allt,då har man inget att se fram emot? Då blir inte livet en

överraskning,då kommer dom där små miraklena inte betyda något. Det kanske är vad

livet går ut på,att det är charmen med själva livet att inte veta? Alla dom där när du som

minst annar det ögonblicken skulle inte finnas kvar. Det här är en av dom klurigaste av

alla frågor i livet? Hur mycket vill man egentligen veta och hur lite vill man veta om livet?

Det där är en smaksak. Hur är ni som personer? Vill ni veta för att slippa oroa er eller vill

ni bli överraskade av livet? Jag vill nog både och. Jag hatar den här konstanta oron och

rädslan över att livet inte kommer bli det man alltid drömt om. Jag har mycket i livet som

är bra men jag lever definitivt inte det livet jag vill,jag är inte ens nära det jag jämt som en

liten flicka gick och dagdrömde om. Men kanske visste man inte bättre då,man har alltid

velat att livet ska bli som på film. När man var liten trodde man nog till ganska stor del att

livet var/är som på film. Medans man nu i vuxenålder gått igenom det ena och det andra

vet att livet är inte som på film. Även om många av dagens filmer basereras av dagliga

livet till stor del slutar ändå inte livet jämt lyckligt eller drömigt som på film för på film då

måste det sluta lyckligt men det riktiga livet utanför fungerar inte riktigt så även om det

är vad jag önskar. Vad vill jag komma fram till här egentligen? Jag vet inte riktigt för det

här blev mest tänkar inlägg där mina tankar flyter runt och skrivs ner. Men kanske borde

jag släppa lite på kontrollen för oavsett vad som händer i livet finns det inte alltid något

man kan göra åt situationen. Antigen händer det något jätte jobbigt,kan jag göra något

åt det här eller är det som det är? Eller så händer något helt fantastiskt och då får jag

njuta av det där och då. Livet är en utmaning,jag tror vi är här för att testa oss själva

och lära oss av våra handlingar av vårat tänk av våra val. Vi är inte mer än personer

vi är mänskliga där vi endast kan göra det bästa utav det vi har, vi har bara ett liv så

varför inte leva så mycket du kan än att bromsa för rädslan som stoppar dig från livet?

Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen,min panikångest har ryckt tag i mig med ett hårt

grep som är knepig att ta sig ur. Det går hela tiden i perioder, jag mår bra i två veckor sen

mår jag jätte dåligt i två veckor och så där håller det på. Det har varit så här någon månad

nu och jag är trött på det. Ofast blir jag inte rädd längre när jag känner av men på senaste

har det blivit att jag känner av på sätt jag aldrig känt förrut och då blir jag livrädd. Jag hatar

att den aldrig försvinner puts väck ur mitt liv för alltid. Det kan gå flera år där jag bara får en

panikångest attack en gång i halvåret men sen jag mår jag bra. Sen från ingenstans börjar

jag må dåligt igen och den tar över hela mitt liv. Är så sjukt trött på att konstant vara rädd,

vara på min vakt och må mer dåligt än bra. Jag önskar att man bara kunde kicka iväg den

och aldrig mer behöva ha med den att göra. Men tyvärr funkar det inte så. Jag har levt i 

det här ekorrhjulet i tjugo år nu,jag vet att det inte är något farligt det är inget jag kan dö 

av. Jag kan allt om panikångest men när man är i det,när man är i den där tuffa perioden

som jag är i nu då tror man på riktigt att man ska dö när man känner av panikångesten.

Jag vill bara känna mig normal,få tillbaka mitt liv och slippa gå på spänn varje dag som

man gör mer eller mindre. Det borde vara jag som har kontrollen över ångesten & inte

ångesten som har kontrollen över mig. Men det är så himla lättare sagt än gjort för om

det vore så då hade vi alla med ångest mått bättre idag. Jag kommer aldrig någonsin

att ge upp,jag ska övervinna den här demonen på något sätt någon gång för den ska

inte få vinna,det finns inte ens på min livskarta och den dagen då ska jag hurra högt.